Artikeln har tidigare varit publicerad som ledare i nättidningen Internationalen.
* Svenska universitet måste sluta samarbeta med israeliska
* Bryt banden med företag som har kopplingar till Israel
* Svenska lärosäten måste stötta palestinska universitet
Sverige hann knappt hämta andan efter Malmös mäktiga solidaritetsuppvisning runt Palestina under Genocidevision förrän nästa fas av manifestationer såg dagens ljus. De globala demonstrationerna i form av tältläger har nu nått Sverige och i skrivande stund finns de i bland annat Örebro, Lund, Uppsala, Göteborg, Karlstad, på Stockholms universitet och KTH.
Förutom krav på omedelbart eldupphör, ansluter de också till det palestinska motståndets viktigaste vapen: rörelsen för bojkott, desinvestering och sanktioner, BDS.
Studenterna kräver att universiteten desinvesterar från företag med kopplingar till Israel samt att de avslutar samarbeten med israeliska universitet. De kräver i stället samarbeten med palestinska universitet och att lärosätena ska stötta studenter från Gaza.
Israel har förstört vartenda universitet i Gaza, dödat minst 6000 studenter och tillika förstört över 80 procent av alla skolor. Detta kallas av FN som en akt av Scholasticide: ett medvetet försök att utradera palestinsk utbildning och kunnande genom attacker på skolor och skadande, fängslande och mördande av studenter och lärare.
Universitetet i Tel Aviv, som bland annat Uppsala har avtal med, bedriver forskning om militär teknologi och strategi tillsammans med israeliska armén. Den till universitetet anknutna tankesmedjan, Institute for National Security Studies, INSS, skryter om att ha utvecklat “Dahiya”-doktrinen som föreskriver oproportionellt våld och mördande av palestinier. Vidare samarbetar Uppsala med Hebrew university of Jerusalem, som är placerad i delvis ockuperat territorium, och KTH;s samarbetsuniversitet Technion är djupt involverat i Israels militärindustriella komplex. Exemplen är många.
I decennier har israeliska universitet deltagit i planerande, implementerande och rättfärdigande av ockupation, apartheid och bosättarkolonialism. Är det någon som kan försvara samarbeten med sådana institutioner?
BDS handlar om bojkott av medskyldiga institutioner, och inte bojkott av individer inom akademin, eller utbyten, ifall inte dessa uppenbarligen stöttar folkmord och apartheid förstås. Den oro som vänsterskribenten Somar Al Naher skriver om i Aftonbladet, att BDS skulle förhindra henne från att få träffa progressiva israeler såsom Oren Yiftachel, är alltså obefogad. Dessutom har Yiftachel i en artikel med 240 andra judiska och israeliska forskare uttalat sitt stöd för BDS och dess tre mål: slut på ockupationen, fulla rättigheter till palestinier och rätten till återvändande för de palestinska flyktingarna.
För den som besöker BDS sida om studentprotesterna, finns fullt med information, inklusive hur man kan göra för att undvika bestraffning av individer. BDS är helt emot bojkott av någon på grund av religion, “ras” eller hudfärg. Man tar stark ställning mot antisemitism, likt det palestinska motståndet och solidaritetsrörelsen generellt. Som bekant är det judar som går i spetsen för en stor del av studentprotesterna i USA och de våldsamheter som ägt rum, har haft sin upprinnelse på den andra sidan; som mobben på UCLA där Israel-vänner och högerextrema attackerade studenterna i timmar innan polisen dök upp.
Det är inte märkligt att Israelvännerna är rädda för BDS och studentprotesterna. Femtio universitet i Spanien, sex norska universitet, Royal Academy of Arts i Nederländerna, Ghent universitet i Belgien, universitet i Dublin, Evergreen college i USA, för att nämna några, har klippt eller kommer att klippa banden med Israel.
Det vi bevittnar har benämnts som en möjlig “Sydafrika-moment” för Israel, stunden apartheid kan falla. Socialister måste självklart helhjärtat ansluta sig till studentprotesterna och sprida kunskap om BDS. Missar vi denna stund, skulle det göra dödandet av de över 14 000 barnen i Gaza, ännu mer outhärdligt.
Men protesterna runt Palestina krokar exempelvis även arm med klimatrörelsen och de svenska mobiliseringarna injicerar en välbehövlig dos av civilkurage och försvar av demokrati i dagens skrämmande Tidö-Sverige. Palestinarörelsen är därmed även vänsterns hopp.