Dykdalb vid båthamnen i Sundbyholm. Foto: Rolf Waltersson.

Alla bör veta vad en dykdalb är

Hur många vet vad en dykdalb är? Hur många vet att det är en dykdalb de ser när de ser en dykdalb?

Det finns saker man bör ha. En av de sakerna är allmänbildning. När jag gick i skolan, på den tiden det var ordning och reda i skolan och man fick betyg i ordning och uppförande redan från första klass, då fick man lära sig saker som var så fundamentala att man måste rabbla dem utantill.

Det var psalmer och psalmverser. Man skulle kunna dem utantill trots att det finns psalmböcker. Fråga inte varför. Så var det bara. Som att fråga varför jorden är platt. Så är det bara. Och man fick lära sig Hallands fem floder. “Vi ska äta, ni ska laga”. Och så skulle man rabbla alla Smålands städer som ett rinnande vatten, vilket är en omistlig kunskap som jag haft stor nytta och glädje av genom hela livet. Väck mig mitt i natten – jag kan dem fortfarande – Jönköping, Husqvarna, med q som det stavades förr, Gränna, Tranås, Nässjö, Eksjö…

Samma är det med dykdalber. Man bör veta vad en dykdalb är. Det är lika viktigt som att veta vem som föll i tårar efter senaste avsnittet av Bonde söker fru, eller vem som blev hånad och förnedrad efter att ha blivit bortröstad i senaste Let´s Dance, eller vem som blev chockad efter att ha vunnit en guldbagge för bästa manliga biroll i senaste guldbaggegalan, eller vem som fick flest +++++ av modeexperterna för sin klädsel vid senaste nobelfesten, eller att Maritta från “Ullared” längtar efter kärlek.

Dykdalber har flera olika funktioner. Framför allt är de viktiga sitt-, spanings- och viloplatser för måsfåglar av olika slag, som tärnor, trutar och skrattmåsar.

För esteter av olika slag, fotografer, målare och tecknare fyller de en näst intill livsnödvändig funktion. Har man väl hittat en dykdalb som man fattat tycke för, återvänder man till den gång på gång. Sommar, höst, vinter och vår. I ur och i skur. I solsken. I ljus och i mörker. Natt och dag. I styv kuling som i stiltje.

Dykdalb kan också ha en tredje, men något mindre glamorös funktion. Enligt Sjöfartsverket är dykdalb “en bottenfast anordning för att förtöja eller bära av, det vill säga styra undan, fartyg. En dykdalb består av en grupp pålar sammanfästa till ett fundament.

I Nordisk familjebok från 1881 definieras dykdalb son “en grov pelare, sammansatt av flera i sjöbotten nedtryckta pålar som går mot varandra över vattenytan och fasthållas av järnringar”.

Genom det koniska arrangemanget erhålles en betydligt större hållbarhet mot sidokrafter än om samma antal stockar i ett knippe slås ner helt vertikalt, vilket är det geniala i konstruktionen.

Dykdalben användes också i äldre tider som fundament för träbroar och som förankringspunkt för flottbroar.

Den vetgirige undrar naturligtvis över ordet “dykdalb”. Ordet kommer från den spanske fältherren hertigen av Alba som hette Duc d´Albe och som levde 1508-1583. Det är han som lär ha uppfunnit denna förtöjningsanordning under det nederländska frihetskriget. Dykdalber användes troligen för första gången i floden Schelde under Spaniens belägring av Antwerpen 1584-1585.

Det tyska ordet för dykdalb är dalbe eller duckdalbe.

Sådärja. Nu vet ni vad en dykdalb är. Och tittar ni på bilden vet ni hur en sådan ser ut.

Ni kan vandra vidare genom livet på betydligt lättare steg.

Text och foto:
Rolf Waltersson

Liknande artiklar: