Artikeln har tidigare varit publicerad som ledare i tidningen Internationalen.
- Talibanerna sitter säkert medan folket får lida
- Nästan 7O% beroende av bistånd för att överleva
- Sanktionerna slår hårdast mot de fattigaste
Nato-ländernas bomber faller inte längre över skolor och sjukhus i Afghanistan. Talibanernas självmordsbomber är inte längre vardag i Kabul.
Men skenet av lugn bedrar. Inte nog med att USA överlämnade makten åt talibanerna när de drog tillbaka sin militär under kaotiska former, krigföringen mot de civila fortsätter nu i ekonomisk skepnad. FN, USA och EU upprätthåller sanktioner som har pulveriserat de sista spillrorna av landets ekonomi och i år är 28 miljoner människor i Afghanistan – två tredjedelar av landets befolkning! – beroende av akut humanitär hjälp från biståndsorganisationer för att överleva (Norska flyktingrådet m.fl.).
Fyra miljoner människor, de allra flesta barn under fem år, är akut undernärda enligt FN:s livsmedelsprogram WFP. Afghanistans småbarn straffas för Nato-ländernas haveri i landet medan talibanerna sitter kvar vid makten.
Den historiska erfarenheten visar att den sortens sanktioner sällan leder till någon framgång för västländernas politiska mål. Över 60 år av amerikanska sanktioner mot Kuba, decennier av sanktioner mot Iran, Venezuela och Belarus visar att de USA vill avsätta sitter säkert medan människor lider av de ekonomiska sanktionerna. Agathe Demarais, ekonom och författare, aktuell med boken Backfire: How Sanctions Reshape the World Against U.S. Interests, visar hur sanktioner mot redan fientliga aktörer sällan har någon större effekt utan tvärtom kan slå tillbaka.
Vi ser hur Ryssland idag knyter närmare kontakter med Kina, Indien och Sydafrika vilket bygger ett block som inte behöver lyssna på vad EU säger om kriget i Ukraina och hur omvärlden bör reagera. Sanktioner har främst fungerat mot tidigare allierade som apartheidregimen i Sydafrika – det US-amerikanska stödet till rasdiktaturen var helt avgörande. Fallet Sydafrika var också ett typexempel på en framgångsrik folklig bojkottkampanj underifrån, förankrad i den sydafrikanska motståndsrörelsen mot apartheid. BDS-rörelsen mot Israels apartheidpolitik är ett annat aktuellt exempel.
Men sanktionspolitik ovanifrån mot en stat man befinner sig i konflikt med från första början blir sällan något annat än en utdragen och för civilbefolkningen förödande demonstration av handlingskraft där väst saknar något större reellt inflytande över regimens agerande. Ett enkelt och billigt verktyg där banker och företag i praktiken själva implementerar åtgärderna snarare än det offentliga. “Externalisering av USA:s utrikespolitik”, kallar Agathe Demarais det (amerikanska public service-radion NPR, 11/04 -2023).
Afghanistan har istället decennier av fattigdom och underutveckling att se framför sig, påeldat av sanktioner under redan från början svåra förutsättningar. Det är inte automatiskt så att ett hungrande folk har energi att kasta av sig förtryckarna och organisera ett alternativ. Även om så skulle ske så står eventuella nya styrande inför samma ekonomiska problem.
Förutsättningarna för ett fritt och oberoende Afghanistan slås sönder mitt framför ögonen på oss. Vi ser visserligen ett formellt undantag från sanktionerna för humanitära insatser men i praktiken är många banker och institutioner fortfarande rädda för att bryta mot sanktionerna och det försvårar biståndsorganisationernas arbete.
I första hand måste människorna i Afghanistan få ha ekonomiska framtidsutsikter och kunna stå på egna ben utan dagens beroendeförhållande till utländska biståndsorganisationers knappa nödhjälp. Någonstans måste det göras skillnad på vanliga människor i Afghanistan och talibanerna.
Ledarredaktionen
Internationalen
