Varje sommar har numera sina egna katastrofer. I år är det sinande floder efter den värsta europeiska torkan på 500 år. England har haft temperaturer som aldrig tidigare uppmätts. Skogsbränder i Europa och USA. Smältande glaciärer i Himalaya orsakar översvämningar i Bangladesh. En ny forskningsrapport pekar på att uppvärmningen av Arktis går fyra gånger fortare än genomsnittet för jordklotet. Och så vidare.
När detta någon gång analyseras i media talas det oftast i dunkla ordalag om att ”vi” har orsakat detta och nu måste ställa om. Men det är inte ”vi alla” som beslutar om fortsatt skövling av de tropiska skogarna eller att mer olja ska pumpas ur jorden. Det är skogsbolag, boskapsfarmare och palmoljeplantageägare som gör dessa medvetna val. Det är fossilindustrins ägare som ökar fossilutvinningen.
I den borgerliga nationalekonomins trosbekännelse ingår dogmen att beslut som gynnar det enskilda företaget också gynnar samhället. Men medan flottor av rovfiskande monsterfartyg dammsuger hav och kuster på fisk – och maximerar profiten – blir resultatet samtidigt utrotningshotade arter och förstörda livsmöjligheter för fiskarbefolkningen längs kusterna. När de oljebolag, som nu gör historiskt höga vinster, beslutar om nya borrningar investerar de i undergången – inte för att de är onda utan för att kapitalismen måste fungera så.
LÄS OCKSÅ: Ende Gelände trappar upp kampen
Men det finns fler som bär ansvar. De opinionsbildare som i åratal förnekat hotet mot klimatet och motarbetat alla åtgärder. Till denna grupp hör starka lobbyorganisationer med ekonomiska och ideologiska motiv. Hit hör också högerpopulismens tangentbordssoldater, de som Jimmy Åkesson nyligen strök medhårs genom att bagatellisera klimatkrisen. I Sverige har enorm energi lagts ner på att motarbeta begränsningar av fossila bränslen och på hatkampanjer mot Greta Thunberg, miljöpartiet och alla som ifrågasätter den rådande ordningen. Dessa krafter bär ett tungt ansvar när klimatkatastrofen nu inte längre är ett framtidshot utan en kris som pågår. Här och nu.
Ett större problem än dessa förnekare och dyngspridare är den ”liberala” falangen av borgerligheten, de som erkänner klimatkrisen men inte förmår göra något åt den, eftersom det skulle kräva en konfrontation med kapitalet.
För klimatkrisen är inte teknisk. Den är politisk. Oavsett vilka smarta energibesparande lösningar som införs eller hur många vindkraftverk som byggs kommer det inte att förändra kapitalismens första och enda lag: jakten efter ökad vinst. Den oplanerade och gränslösa tillväxt som detta leder till är oförenlig med livet. Naturresurserna är inte oändliga. Planeten räcker inte till. Det är bara om oljan, kolet och gasen stannar i marken som de förnybara energikällorna är en lösning. Besluten om vår överlevnad måste tas i demokratisk ordning och beslutsrätten måste tas ifrån ledningarna i Saudi Aramco, ExxonMoblie, BP, Gazprom med flera.
Kapitalismens sätt att tillverka och distribuera är omöjligt. Inte snart. Nu. Vi kan inte fortsätta att köra bil som i dag. Det finns inte råvaror att hämta till att göra batterier till alla motorfordon i världen. Vårt uttag ur naturen och vår totala materiella konsumtion måste ner. Produktionen måste kontrolleras och begränsas till att uppfylla människors grundläggande behov – inom naturens ramar. Att det ska ske på ett jämlikt sätt är en självklarhet. Inga länder och inga samhällsklasser ska åka i en gräddfil på andras bekostnad. Vi låginkomsttagare i de rikare länderna måste också ändra vår konsumtion. Vi måste ställa om till ett system där vi prioriterar vård, utbildning och fri tid med varandra. Där produkterna görs hållbara och möjliga att reparera i stället för att skrotas. Där den gigantiska miljöboven militarism och krig förpassas till historiens skräphög.
Inget av detta finns i den liberala tankevärld som idag dominerar hela samhället, även arbetarrörelsens socialdemokratiska ledare.
Vi har måhända inte det direkta ansvaret för den klimatkatastrof som nu är över oss. Men vi har ansvaret att se till att vi genom folkliga rörelser och politisk organisering blir de som kommer att kunna ta de nödvändiga besluten.
Ledarredaktionen
för tidningen Internationalen
