Jag tror att vi alla har den där känslan ibland att, jösses vad gammal jag blivit. För mig infinner sig den känslan oftast när jag ser åldern på en skiva, och ju äldre jag blir desto fler skivor påminner mig om att åren flyger förbi. Varje år är jublieumsår för en mängd skivor, och i två delar tänkte jag uppmärksamma två album som släpptes 1994. Dessa album betydde mycket för mitt femtonåriga jag, och är fortfarande betydelsefulla så här 30 år senare.
Del 2. NOFX – Punk In Drublic
Att bevittna en NOFX-konsert är bland det roligaste som finns i musikväg. De är provokatörer av rang och kan få vilken publik som helst att känna sig lite obekväma men samtidigt garva som bara den. Frontmannen Fat Mike är gränslös och visst går han över gränsen ibland. Jag kan se honom som punkens svar på Svullo. För trots en och annan förolämpning är det oftast gjort med finess.
NOFX bildades 1983 och spelade då ganska rå och snabb hardcorepunk. Med åren gled de över mer och mer till den melodiösa hardcorepunken och när Punk In Drublic släpptes 1994 skulle jag säga att de var 100% skatepunk även om de själva kanske inte kategoriserar sig som det. De är melodiösa och lekfulla i både text och musik. Sedan starten har de släppt 15 studioalbum och mängder med singlar. De är älskade för sin musik och sina shower men de är även hatade, det finns till exempel de som tycker att NOFX glorifierar droger eller bara rent av tycker att de är skitdåliga.
NOFX är minst sagt ett kompromisslöst band och jag tror att det är just på grund av det som de har blivit så populära. Musiken må vara väldigt bra producerad sedan länge men det är ändå långt ifrån slätstruket. Punk In Drublic är så klart en ordlek med Drunk In Public, och NOFX hamnar ofta där, i ordlekar, lite göteborgskt så att säga men gärna med en bisarr touch. Fat Mike har även ett sätt att skriva sina texter på, det är sällan vers-refräng-vers-refräng, istället är texterna ofta skrivna som historier. Men givetvis kan textskrivandet vara lite mer traditionellt också, som i The Brews, men å andra sidan är den texten genial. Den kan kännas lite mumbo-jumbo men det finns så många judiska referenser i den. Det skall då sägas att både Fat Mike och Eric Melvin har judisk bakgrund.
På Punk In Drublic finns några av bandets mest spelade låtar, som inledande Linoleum med över 50 miljoner streams på Spotify, här finns den satiriska Don’t Call Me White och inte minst Leave It Alone. Det är verkligen intressant att riktigt dyka ner i texterna som ofta är öppna för att tolka på olika sätt. Jag tror att man behöver känna till NOFX ordentligt för att riktigt förstå. Att bara plocka ut en låt och inte göra någon särskild analys, ja då kan de framstå som kompletta dårar men det finns ofta allvarliga undertoner i texterna med en slags intellektuell humor.
För att spinna vidare på texterna, jag minns så väl när den här skivan kom, och jag kan inte ens gissa på hur många gånger jag hört den, och fortfarande när jag läser texten samtidigt som jag spelar låten sker det gång på gång att jag märker att, va fan, jag har sjungit en sak i alla år men det har varit helt fel. Det kanske säger en del om mig men det säger även en del om texterna, de är inte superenkla och framför allt inte när det är svårt att riktigt fatta vad de handlar om. Därför tycker jag att det är kul att gå in på sidor där folk får förklara sina tolkningar. Det går upp ett nytt ljus varje gång.
Efter Punk In Drublic släppte NOFX en del mediokra album i mitt tycke. Jag tappade nästan hela skatepunkgenren strax efter 1995. Men deras två senaste skivor, Single Album och Double Album är så bra, humorn finns kvar men det har dykt upp en del mörkare sidor i texterna också, till exempel behandlar de drogernas baksidor på ett sätt de inte gjort förut.
För mig är Punk In Drublic deras bästa album. Det känns helt enkelt komplett och det är det albumet jag skulle rekommendera först för de som vill ge sig in i bandets enorma låtskatt. Jag försökte googla på hur många låtar de spelat in men gick bet där, bara låtarna på deras studioalbum ligger på drygt 200 stycken, sen finns det som sagt en stor mängd singlar utöver det.
Just nu är NOFX ute på sin ”final tour”, de har gått ut med att de ska lägga ner, eller i alla fall inte turnera mer, om det är ett PR-trick eller något annat får visa sig. För mig skulle det kännas märkligt med en värld där inte NOFX finns längre, men allt har väl ett slut.
Läs även: 30-årig punk Del 1: Rancid – Let’s Go
