Tidölagets regeringspolitik är den mest reaktionära som vi nu levande fått uppleva i Sverige. Denna regim måste sopas bort. Arbetarrörelse och folkrörelser måste mobilisera och på själva valdagen är en röst på Vänsterpartiet det som enligt undertecknads mening är det som måste till. Detta för att maximera möjligheten att försätta Tidölaget i minoritet och för att markera att en politik till vänster om den socialdemokratiska ledningens behövs.
Att rösta på Vänsterpartiet i höstens val är en uppmaning vi måste rikta till alla menar jag.
Det finns dock ett problem. Det är med sorg man tar del av det ena utspelet efter det andra från Vänsterpartiets ledning. I en intervju med vice ordförande Ida Gabrielsson och chefsekonomen Sandro Scocco strax före den nyss timade partikongressen får vi höra Gabrielsson inte bara förorda en regering tillsammans med Centerpartiet utan att hon också gärna skulle se Centerpartiet ta hand om försvars- och utrikesministeriet. ”Där tycker jag att de kan göra stor nytta. De har fina värderingar” säger Gabrielsson.
Här bör man notera en del saker. Centerpartiet är en varm NATO-anhängare och tillskyndare av DCA (Avtalet som ger USA tillgång till 17 baser i Sverige. En varm anhängare av de gigantiskt ökade krigsrustningarna, rustningar som tyvärr även Vänsterpartiets ledning bejakat.
Att sätta sej i en regering med ett öppet, till och med extremt nyliberalt, borgerligt parti som Centerpartiet ju är, innebär att man ger upp alla ambitioner att föra en politik som minskar kapitalets makt.
Ida Gabrielsson menar att Vänsterpartiet fokuserar på kamp mot dyrtiden och för vården, det vill säga befolkningens omedelbara behov i vardagen. Men Centerpartiet lägger ju nu åter fram sitt krav om marknadshyror, det krav som Nooshi Dadgostar öppnade sitt partiledarskap med att bekämpa. Vi var många som då fick stora förhoppningar om Dadgostar och Vänsterpartiet, förhoppningar som sedan förvandlats till sorg och frustration när Vänsterpartiets ledning i fråga efter fråga anpassat sej för att kunna kvala in i Magdalena Anderssons regering.
Att lyfta fram folkets omedelbara ekonomiska behov är sannerligen inte fel. Tvärtom. Problemet är att Vänsterpartiets ledning inte tar upp den existentiella frågor som i dagens värld sannerligen också är akuta. Klimatfrågan, imperialismen, krigsfaran och militariseringen av våra samhällen. När det gäller krigsrustningarna kan vi med sorg konstatera att vänsterpartiets ledning till och med bejakar dem.
Enligt min mening finns det inga motsättningar mellan att driva vardagsfrågor och mänsklighetens och planetens existentiella frågor. Varför skulle det vara det? Men Gabrielsson vill överlämna krigsdepartement och utrikespolitik till ett extremt nyliberalt borgerligt pro-NATO-parti. Och det handlar naturligtvis inte bara om Gabrielsson. Det handlar om en ledning som till varje pris söker ministerposter.
För demokratiska socialister är naturligtvis en regering tillsammans med Centerpartiet något otänkbart. Med socialdemokraterna skulle det vara en möjlighet om det fanns en tendens till vänstervridning inom socialdemokratin. Med den nuvarande ledningen inom S finns det inget sådant. Vänsterpartiets linje borde i dagsläget vara att mobilisera för att få bort Tidölaget. Man bör ge grönt ljus åt en S-regering men inte själv delta utan inta platsen som en självständig pådrivare och kritiker. I framtiden kan situationen förhoppningsvis bli sådan att andra möjligheter öppnar sej. Men där är vi inte nu.
Jag vet som gräsrotsmedlem i Vänsterpartiet att jag inte är ensam om min frustration och sorg över partiledningens linje. Jag har stött på många som delar den. Det är dags att diskutera hur vi kan ändra på sakernas tillstånd. En sak är säker: Vi gör det inte genom att ställa oss på sidan. Vänsterpartiet måste stärkas, Tidölaget måste störtas, alla borgerliga partier bekämpas, den socialdemokratiska ledningens högerpolitik måste konfronteras. Och Gabrielsson och V-ledningens linje måste utmanas!
Peter Widén