Löntagarfonderna föddes ur insikten att arbete skapar värde men saknar makt. Rudolf Meidner formulerade en modell där vinster stegvis skulle omvandlas till kollektivt ägande och inflytande. Kritiken mot förslaget var hård – men ännu hårdare är dagens problem: extrem kapitalkoncentration, kortsiktiga ägare och en offentlig sektor som reduceras till kostnadspost. Därför är det dags för ett nytt förslag – anpassat till hela arbetslivet, inklusive offentliganställda.
Den grundläggande bristen i Meidners modell var inte idén om ekonomisk demokrati, utan dess snäva koppling till privat företagsvinst. Offentlig sektor producerar enorma samhällsvärden utan att redovisa vinst. Resultatet blir att vård, skola och omsorg hamnar utanför ägande- och maktfrågan – trots att de bär samhället.
Ett modernt löntagarfondssystem måste därför bygga på två parallella men samordnade spår.
För det första: moderniserade löntagarfonder i privat sektor. De finansieras genom avgifter på övervinster, finansiella transaktioner och övervinster orsakade av en monopolställning. Fonderna äger långsiktigt, utan säljrätt, och rösträtt utövas via arbetstagarorgan på bransch- och företagsnivå. Ingen individuell utdelning – syftet är maktförskjutning, inte privat sparande.
För det andra: samhällsvärdefonder för offentlig sektor. Eftersom vinster saknas måste finansieringen komma från annat håll: en fast andel av BNP, avkastning från statliga bolag, naturresurser samt de nya digitala infrastrukturer som idag skapar enorma privata intäkter. Dessa fonder ägs kollektivt av offentliganställda och medborgare och investerar långsiktigt i välfärd, arbetsmiljö, teknik och klimatomställning. De kan inte privatiseras.
Nyckeln är inflytandet. Offentliganställda ska inte ”få aktier i staten” utan ha verklig beslutskraft över resurserna. Valda fondråd inom vård, skola, omsorg och kollektivtrafik beslutar om investeringar, prioriteringar och teknikval. Därmed bryts den låsning där staten både är arbetsgivare och ensam ägare – och där de anställda saknar röst.
Över detta behövs en gemensam struktur: en nationell samhällsfond som samordnar privat och offentlig fondmakt. Den fungerar som långsiktig ägare, stabiliserar ekonomin i kriser och utgör en demokratisk motvikt till finansmarknadernas kortsiktighet. I praktiken en kombination av pensionsfond, investeringsbank och demokratisk ägarinstitution.
Konsekvenserna är djupgående. Offentliganställda blir medskapare i samhällsekonomin, inte bara utgiftsposter. Värde definieras bredare än lönsamhet: hälsa, kunskap, social trygghet och ekologisk hållbarhet. Ekonomisk demokrati reduceras inte till marknadssocialism utan blir en stabil institutionell maktbalans.
Detta är inte en nostalgisk återblick. Kapitalet är idag mer koncentrerat än när löntagarfonderna först diskuterades. Staten investerar redan enorma summor, men utan demokratisk styrning över ägandet. Teknik och finans riskerar annars att bli auktoritära krafter.
Ett nytt löntagarfondssystem för hela arbetslivet är därför inte radikalt – det är realistiskt. Det handlar om att låta dem som skapar samhällsvärdet också få makt över dess framtid.
Peter Danngren
