Linus Larsson:
När Rudolf Meidner 1975 lade fram sitt omdiskuterade förslag om löntagarfonder var det kulmen på ett långt liv präglat av erfarenheter från politisk oro, ekonomiska kriser och en djup tro på demokratins styrka.
Förslaget om löntagarfonder – ett system för att gradvis ge löntagarna ägandeinflytande i företagen – var radikalt, men byggde på en vision som föddes redan i Meidners ungdom i Tyskland under mellankrigstiden.
Uppväxten i Tyskland och nazismens skugga
Rudolf Meidner föddes 1914 i Breslau (dagens Wrocław, Polen), i dåvarande Tyskland. Han växte upp i en judisk familj i en tid då landet präglades av instabilitet. Efter första världskriget, i synnerhet efter börskraschen i New York 1929, kastades den tyska ekonomin in i hyperinflation och massarbetslöshet. Den sociala misären som följdes av den ekonomiska krisen öppnade dörren för extremistiska rörelser.
Som ung bevittnade Meidner hur nazismen växte fram ur den ekonomiska och politiska krisen. Han såg hur demokratin försvagades och till slut krossades. Han såg hur människor vände sig till auktoritära lösningar när kapitalismen verkade oförmögen att skapa trygghet. Denna erfarenhet blev avgörande för hans framtida tänkande: ekonomin kunde inte lämnas åt marknadskrafterna – en verklig demokrati måste också vara en ekonomisk demokrati!
År 1933 tvingades Meidner lämna Tyskland. Han flydde först till Danmark och senare till Sverige, där han utbildade sig till nationalekonom. Denna bakgrund – erfarenheten av förföljelse och nazismens framväxt ur ekonomisk kris – gav honom ett livslångt fokus på att bygga ett samhälle där demokratin var skyddad både politiskt och ekonomiskt. Förenklat tänkte Meidner så här: eftersom all politik är ekonomi, borde det bli absurt för varje demokrat att ekonomin då inte också är demokratisk.
Från Rehn–Meidner-modellen till löntagarfonderna
På 1950-talet utvecklade Meidner tillsammans med Gösta Rehn den berömda Rehn–Meidner-modellen, som blev vägledande för den svenska efterkrigspolitiken. Den byggde på fyra mål: hög sysselsättning och låg inflation, (en kombination många ekonomer påstår är omöjlig), snabb tillväxt samt jämn fördelning. Modellen kombinerade solidarisk lönepolitik med aktiv arbetsmarknadspolitik – en vision om hur en liten öppen ekonomi kunde förena tillväxt med jämlikhet – vilket också lyckades och gjorde Sverige till ett av världens rikaste länder och samtidigt världens kanske mest jämlika land.
Men redan på 1960-talet såg Meidner att modellen hade en svag punkt: kapitalets växande makt. De svenska storföretagen ackumulerade vinster som i praktiken gav dem allt större inflytande över samhällsutvecklingen, samtidigt som löntagarna hade begränsat ägande och begränsad makt. För att lösa detta föreslog Meidner ett radikalt system: löntagarfonder.
Löntagarfondernas ursprungliga utformning (1975)
Meidners förslag, presenterat i en LO-utredning 1975, var betydligt mer långtgående än den version som senare infördes av Kjell-Olof Feldt, under poetisk protest, i december 1983. Syftet med Meidners fonder var att ytterligare minska klyftorna i samhället och ge löntagarna ett ökat inflytande över företagen och ekonomin som de verkade i.
Kärnan i förslaget var följande:
Fonder finansierade av företagsvinster
Företag skulle avsätta en del av sina vinster (inte via löner eller skatter, utan genom en särskild vinstdelning) i fonder som förvaltades av löntagarnas representanter.
Gradvis överföring av ägande
Dessa vinster skulle omvandlas till aktier, vilket innebar att löntagarfonderna successivt blev delägare i företagen. Ju högre vinster, desto större del av företaget skulle övergå i löntagarnas ägo.
Demokratisk förvaltning
Fonderna skulle styras av representanter för löntagarna, i enlighet med den svenska folkrörelsetraditionen. Tanken var att kapitalmaktens koncentration hos ett fåtal familjer och ägare skulle brytas och ersättas med kollektivt, demokratiskt ägande.
Långsiktighet och strukturförändring
Meidner betonade att processen skulle ske successivt, inte genom plötslig nationalisering. På sikt skulle dock en växande del av näringslivet ägas av löntagarna, vilket skulle ge dem reellt inflytande över investeringar och produktionsinriktning.
För Meidner handlade löntagarfonderna inte bara om ekonomi, det var ekonomisk demokrati som skydd mot kris och extremism. Hans erfarenheter från Tyskland på 1930-talet gjorde att han såg ekonomisk ojämlikhet och maktkoncentration som grogrund för politisk extremism. Om människor upplevde otrygghet och maktlöshet, kunde demokratin hotas – vilket är precis vad vi ser i Sverige idag; utan den skenande ojämlikheten, där Sverige är det land i hela OECD där den ekonomiska ojämlikheten ökar mest och snabbast, hade inte extremiströrelserna kunnat växa sig så starka. Ekonomisk demokrati, i form av löntagarfonder, var därför ett skydd mot att historien skulle upprepa sig. Genom att ge löntagarna reellt inflytande över kapitalet hoppades Meidner skapa en mer jämlik och stabil samhällsordning – där demokratin inte bara var politisk, utan också ekonomisk.
Efterspel
Förslaget väckte starka reaktioner. Näringslivet och borgerliga partier beskrev det som ett hot mot marknadsekonomin och privat äganderätt. Även inom socialdemokratin fanns en splittring: vissa såg det som en naturlig förlängning av jämlikhetspolitiken, andra som alltför långtgående. Kan det vara detta, i grunden geniala förslag, som blev början till slutet för den socialdemokratiska framgångssagan under 1900-talet?
När löntagarfonder slutligen infördes på 1980-talet var de starkt urvattnade jämfört med Meidners ursprungliga vision. De blev främst placeringsfonder utan den gradvisa ägandeförskjutning som Meidner förespråkat. För honom själv var det en besvikelse – han menade att hans idé hade förvandlats till något helt annat, vilket den i allt väsentligt också hade – man brukar säga att det enda som var kvar från Meidners förslag, var namnet.
Slutsats
Rudolf Meidners förslag om löntagarfonder 1975 var mer än ett ekonomiskt program – det var en vision om demokrati i bredare mening. Formad av uppväxten i ett krisdrabbat Tyskland och vittnesmålen om nazismens framväxt, såg han behovet av att demokratisera inte bara politiken, utan också ekonomin.
Hans tanke var att en verklig demokrati måste innebära att löntagarna, det vill säga de som skapar kapitalet, också får inflytande över detta kapital, inte bara över sin röstsedel. Idén var kontroversiell då och är det än mer idag – men den förblir ett av de mest ambitiösa försöken att översätta erfarenheterna från 1900-talets mörkaste kapitel till ett konkret program för ekonomisk demokrati.
Linus Larsson,
författare och sociologistudent
