För femtio år sedan rullade den vietnamesiska befrielserörelsen FNL:s stridsvagnar in i Saigon den 30 april och avslutade USA-imperialismens folkmordskrig som följt på den franska kolonialmaktens förtryck. Runt om i världen bidrog en växande Vietnamrörelse till USA:s nederlag. I Sverige bildades de Förenade FNL-grupperna, DFFG. Anders Fraurud var en tidig aktivist.
Artikeln har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.
*******
Anders Fraurud:
I solljuset som flödade över en förväntansfull stad, rullade stridsvagnar med FNL-flaggor in i Saigons centrum. Deras jublande besättningar var inte hotfulla, inte heller avfyrade de ett enda skott. De var hövliga och förvirrade; och en av dem hoppade ner, vecklade ut en karta på sin stridsvagn och frågade några häpna åskådare: “Var snälla och visa oss vägen till presidentpalatset. Vi känner inte till Saigon, vi har inte varit här på länge.”
Den internationellt kände journalisten John Pilger beskrev i sin bok Heroes hur styrkor från Nordvietnam (DRV) och den sydvietnamesiska befrielsefronten FNL den 30 april 1975 intog Saigon (numera Ho Chi Minh-staden). Därmed avslutades den 30 april för 50 år sedan Vietnamkriget. Ett fruktansvärt krig som USA tog över från den franska kolonialmakten.
USA utsatte Vietnam för massiva bombningar från B52-plan med napalm, besprutning med det kemiska stridsmedlet Agent orange samt med konventionell krigföring på marken. FN och USA har uppskattat att cirka 4 – 5 miljoner vietnameser dödades under kriget. Att också 58 220 USA-soldater dog var något som hade stor betydelse för opinionen i USA och krigets utgång.
Pilger fortsatte:
Stridsvagnarna trängde till slut in genom de utsirade grindarna till presidentpalatset, där ”Big” Minh och hans kabinett väntade på att få kapitulera. På gatorna utanför låg kängor och uniformer i prydliga högar där soldater i den sydvietnamesiska armén hade klivit ur dem och anslutit sig till folkmassorna. Det blev inget ”blodbad”, som de som var okunniga om Vietnam hade förutspått att det skulle bli. Nu när angriparen hade kastats ut var detta fantastiska land återigen en nation, så som Genèvekonferensen hade sagt att det hade rätt att vara för så många ödelagda år sedan. Nittonhundratalets längsta krig var över.”
Vietnam hade varit ett självständigt och enat rike i nästan 1000 år innan franska kolonialtrupper erövrade landet i slutet av 1800-talet. Under andra världskriget ersattes det franska kolonialväldet av det japanska. Då bildades den vietnamesiska självständighetsrörelsen: Vietminh. Ordförande för rörelsen blev Ho Chi Minh, som senare blev president för det enade Vietnam.
När Japan kapitulerade efter att USA fällt de första atombomberna över Hiroshima och Nagasaki utropade Vietminh-rörelsen landets oberoende. Den Demokratiska Republiken Vietnam (DRV) antog den 2 september 1945 en självständighetsförklaring med formuleringar hämtade från Förenta staternas författning om att “alla människor är skapade jämlika och med vissa oförytterliga rättigheter”.
Det Frankrike som nyss själv befriats från den nazityska ockupationen var inte alls villigt att ge vietnameserna samma rättigheter. Det vietnamesiska folket tvingades att utstå ännu ett krig. Men trots att Frankrike hade 500 000 man på plats i Vietnam lyckades vietnameserna till slut besegra dem. Avgörandet skedde vid det stora slaget vid Dien Bien Phu våren 1954.
Vid fredsförhandlingarna i Genève samma år skrevs ett avtal under av representanter för Vietminh, Frankrike och stormakterna, utom USA. Detta skulle senare visa sig inte vara en tillfällighet. USA hade redan i slutet av det franska kolonialkriget stått för större delen av de franska krigsutgifterna.
Enligt Genèveavtalet delades landet provisoriskt i en nordlig och sydlig del i väntan på val. Alla bedömare insåg att resultatet av dessa val skulle ha blivit ett enat land med Ho Chi Minh som president. Detta ville inte USA:s statsledning vara med om. I strid med Genèveavtalet utropades därför den sydvietnamesiska Republiken Vietnam.
USA övertog Frankrikes roll som imperiemakt i området. Den militära insatsen ökade kraftigt under 1960-talet. Som mest hade USA 550 000 man stationerade i Vietnam. Trots detta led USA stora förluster och motståndet ökade mot kriget på hemmaplan. 1973 slöt USA därför ett avtal om vapenstillestånd. USA började dra tillbaka sina styrkor. Men vapenstilleståndet höll inte och det blev alltmer tydligt att den sydvietnamesiska lydregimen varken hade stöd i befolkningen eller kunde stå emot militärt trots USA:s stöd.
1965 bildades en Vietnamrörelse i Sverige som kallades ”De Förenade FNL-grupperna” (DFFG).
Själv gick jag med i DFFG på hösten 1967 i den nybildade lokalgruppen i Stockholmsförorten Vällingby. Jag var då 16 år och den yngsta deltagaren vid mitt första möte. Men detta ändrades ganska snabbt, vi blev både fler och många som var ännu yngre. Och vi kunde bilda ytterligare en lokalgrupp i Hässelby – nästa förort längs tunnelbanelinjen.
Vi hade regelbundna protokollförda möten med studiepunkter, planeringar och redovisningar. Varje lördag stod vi på torget med en banderoll, samlade in pengar till den vietnamesiska befrielsefronten FNL och sålde Vietnambulletinen. Postgirot var 400 499. Några siffror av typen värdelöst vetande, som fortfarande sitter kvar i mitt huvud. Totalt 10 miljoner kronor samlades in och Vietnambulletinen såldes som mest i 50 000 exemplar.
När vi stod där på torget var det ofta heta diskussioner. Vi var långt ifrån de ”lyktstolpar” att runda som senare tiders gatuaktivister kunnat uppleva sig som. Många i den äldre generationen var av historiska skäl mycket positiva till USA. En syn som även fanns bland ledande socialdemokrater. Vi blev ofta hårt angripna för vår kritik mot det ”demokratiska USA”. Det var en mycket bra skola för oss unga aktivister.
Betydelsen av den svenska Vietnamrörelsen handlade lika mycket om solidariteten utåt som om den radikaliseringsvåg som svepte genom Sverige från mitten av 1960-talet och en bit in på 1970-talet. Det faktiska stödet till Vietnam ska inte vare sig överskattas eller underskattas. Olika exempel på det är sådant som: de insamlade medlen till FNL, förändringen hos den socialdemokratiska regeringen vad gäller kritiken av USA och stöd till Vietnam eller framgången för den namninsamling för att USA skulle sluta bomba som skrevs på av tre miljoner svenskar och alla (!) riksdagspartier. Men samtidigt är det alltså viktigt att se vilken roll Vietnamrörelsen också hade som en del av radikaliseringen av det svenska samhället.
När det gäller det senare måste vi se både det som var bra och det som var mindre bra.
FNL-grupperna startades av personer som senare bildade den maoistiska organisationen KFml och denna organisation hade hela tiden en mycket dominerande roll inom FNL-rörelsen. En roll som man hårt och sekteristiskt gjorde allt för att behålla samtidigt som man skolade Vietnam-aktivisterna i en speciell vänsterideologi som på många sätt var både fyrkantigt sekteristisk och dogmatisk.
En fråga jag funderat på under senare år är detta med våld. Att vi unga “FNL:are” hade en både romantiserad och alltför okomplicerad syn på våld. Att vi inte fullt ut förstod hur fruktansvärt det var i detta krig och är i alla krig, där allt och alla förstörs av våldet. Och att den klyfta som ledningen för DFFG skapade och lärde ut mot den äldre generationen av socialdemokrater och kommunister som pratade om “fred i Vietnam” var en sorglig och kanske rentav dum splittring. Vi stod för “USA ut ur Vietnam” och lärde oss att se med förakt på dem i den äldre generationen av socialdemokrater och kommunister som pratade om fred. Hade det inte varit möjligt att förenas i en bredare rörelse eller åtminstone samarbeta? De som använde fredsparollen ville ju också att USA skulle lämna Vietnam.
Men oavsett vad som var rätt eller fel när det gällde parollerna så lyckades DFFG organisatoriskt på ett sätt som inte “fredsvännerna” i Svenska Kommittén för Vietnam gjorde. Det avgjorde diskussionen i praktiken.
DFFG var en typ av rörelse som uppstod i denna tid med individuellt medlemskap och en hög grad av delaktigt aktivistiskt medlemskap. En aktivism som skapade resultat trots att rörelsen faktiskt inte var så stor i rena medlemstal, jag tror vi var ungefär 800 medlemmar i Stockholm 1968. Det var en typ av rörelse som – möjligen med undantag för kampanjorganisationen mot kärnkraft 1980 – väl aldrig riktigt lyckats återskapas lika framgångsrikt senare. Men som formade oss som deltog och påverkar vår syn på vad som menas med “aktivism” än idag.
Att det förvisso fanns stora politiska brister hindrade inte att vi också lärde oss en hel del nyttigt, till exempel om organisering och opinionsbildning. En del av de unga så kallade ”marxist-leninisterna”, som senare i livet gjorde karriärer högt upp inom stat, näringsliv eller medier, kom från gynnade hemmiljöer och följde säkert bara i sina fäders spår. Men många andra, både några av dem som gjorde karriärer och vi som fortsatte att vara aktivister, hade säkert nytta av det som vi lärde inom FNL-rörelsen.
Anders Fraurud