Vi lever i en tid där tystnad blivit en bristvara. Och skulle det mot förmodan kunnat vara ganska så tyst måste det fläskas på med bakgrundsljud, i till exempel radio och TV.
Jag lyssnar mycket på radio. Nästan alltid Sveriges Radio och P1. Jag noterar att det aldrig får vara tyst en enda sekund. Om det till exempel är dokumentärer så måste det talade ordet ”förstärkas” med diverse bakgrundsljud. Det är inte musik utan snarare nått slags oljud. Det rasslar och skramlar, det piper och tjuter, det bankas och trummas.
Extra påtagligt är det när man förannonserar kommande program. Då är dessa bakgrundsljud påslagna till max.
Idag när jag skulle lyssna på Ring P1 var det nästan omöjligt att höra programledare på grund av dessa skräniga bakgrundsljud när hon påannonserade programmet. Men så fort man kopplade in den första inringaren så tog man bort bakgrundsljudet.
Jag har aldrig förstått finessen med dessa bakgrundsljud. Är det för att ”trissa upp” stämningen. Ungefär som filmmusik.
Ni kan själva gå in och lyssna till början av dagens ”Ring P1”. Blir ni taggade att lyssna på programmet på grund av bakgundsrasslandet? Och om nu bakgrundsljudet är så välgörande för det talade ordet, varför tar man då bort det då själva ringandet börjar?
Nu hör det till saken att jag har tinnitus. I mitt fall innebär det att jag har ett konstant tjutande ljud i mitt ena öra. Och det är dygnet runt. Är det då en massa ljudeffekter som går lite ”ton i ton” med det jag redan har och hör, så blir det betydligt svårare att höra vad som sägs. Ibland blir det helt omöjligt att höra.
Jag är inte ensam om det här. Man beräknar att 10-15 procent av befolkningen har tinnitus, och att 2-3 procent har mycket svår tinnitus.
Det betyder att nån miljon, eller drygt det, av Sveriges befolkning lider av mer eller mindre allvarlig tinnitus. Och att 200 000 – 300 000 har svår tinnitus.
Det kanske är för mycket begärt att producenterna ska ta hänsyn till den här lilla minoriteten, om det nu är så att majoriteten tycker det är både trevligt och nödvändigt med en massa bakgrundsljud.
Eller är det så att producenterna borde vara skyldiga att ta hänsyn till de som har hörselskador av olika slag. Att man avstår från bakgrundsljuden även om det skär i hjärtat.
Jag skulle i alla fall vilja få en förklaring till VARFÖR man lägger på dessa, enligt min mening, helt onödiga bakgrundsljud. Är det bara en modefluga? Eller finns det någon forskning som visar att olika former av bakgrundsljud förhöjer värdet av det talade ordet?
Som en jämförelse kan jag ta att för ett antal år sedan, sådär 15-20 år sedan eller drygt det, var det ”inne” att man i tidningar och tidskrifter, framför allt tidskrifter, lade texten över en bild. Alltså en bild som bakgrund. Om det då var svart text som löpte över svarta, eller mörka, partier i bakgrundsbilden, så gick det inte att läsa texten.
Numera ser man inte detta så ofta. Kanske något ljushuvud kommit på att det är korkat att lägga text över en bild om texten blir mer eller mindre oläslig.
Tänk om något ljushuvud kunde lista ut att det är lika korkat och onödigt med en massa omotiverat bakgrundsskrammel till det talade ordet.
Rolf Waltersson
Lyssnartips:
Hörselskadades riksförbund – Wikipedia
Ring P1- Sveriges Radio. (Dagens avsnitt handlade bland annat om Gaza, hockey-VM och aktivism)
Fläska på med musik – YouTube (Hasse och Tage i revyn Under Dubbelgöken)
