Alla i min omgivning talar om SVT-serien Nedsläckt land. Tio slumpvis utvalda svenskar deltar i en teveinspelning, helt ovetandes om hur projektet kommer utveckla sig. Fem av deltagarna får flytta in i en lyxig villa med VR-spel och high tech-spisar, och resterande hälft bosätter sig i ett gammalt torp. Sedan försvinner elen över hela Sverige. Därefter stängs alla mataffärer och kommunikationer. Deltagarna inser snabbt att de basala behoven som vatten och föda inte går att ta för givna längre. Nu måste de samarbeta för att klara de tolv strömfria dagarna framför dem.
Scenariot är ingen omöjlighet. I den världsomspännande ekologiska kris vi befinner oss i ökar risken för naturkatastrofer, svajande ekonomi, geopolitiska konflikter och sinkad livsmedelsproduktion. När, inte om, riskerna blir verklighet kommer även Sverige påverkas. Då är frågan om de vanliga samhällssystemen står pall för krisen.
Våra möjligheter att möta sådana kriser grundar sig helt i förberedelse. I Nedsläckt land framgår tydligt att deltagarnas största problem är att få tag i mat. Därmed sätter programmet fingret på en företeelse som kännetecknar hela den moderna civilisationen: det allt större avståndet från jord till bord.
Idag är Sverige helt beroende av importerade matvaror för att klara livsmedelsförsörjningen. Vi är bara en liten punkt av slutkonsumenter i det globala nätverket av råvaruproducenter, underleverantörer och förädlingsprocesser. Det är många och långa steg från myllan till tallriken.
I boken Jordad beskriver David Jonstad hur människan separerat sig från naturen och utropat sig till hennes härskare. Större delen av mänsklighetens historia har vi levt som jordbrukare i en välutvecklad symbios med naturen, starkt präglade av förståelse för naturen och dess villkor. Men genom industrialiseringen har tekniken tvingat in människan i en ny typ av levnadsförhållanden, vilket lett till att det naturliga jordbruket ersatts av rationaliserade odlingar av monokulturer utan annat syfte än att mätta en växande befolkning. Natur och kultur har gjorts till varandras motsatser.
Det är en farlig utveckling, och en helt avgörande orsak bakom den pågående klimatkrisen och artutrotningen. På vår väg från producenter till konsumenter har vi tappat kontakten med naturen. Med det har vi också ökat vår egen sårbarhet, flera gånger om. Skulle den långa kedjan av livsmedelsaktörer störas av de klimatorsakade extremväder som väntar oss dröjer det inte länge innan vi har en nationell födokris.
Att utveckla den svenska självförsörjningen skulle stärka resiliensen mot de omvälvande samhällsutmaningar som står framför oss. Att odla sin egen mat är klimatanpassning i dess renaste form. Samtidigt kan det kanske hjälpa oss att skapa starkare band med den jord vi obönhörligen är förbundna med. Steget till gröna vågen 2.0 upplevs säkert som långt och slitsamt för mig och de flesta andra, uppfostrade som vi är att omfamna den moderna civilisationens bekvämligheter. Men tänk om vi inte har mycket till val?
I vår ska min sambo och jag försöka odla potatis på balkongen. Med våra icke-gröna fingrar lär det knappast bli mer än en eller två skrumpna knölar. Det är inte direkt början på en ny agrar revolution. Men när jag står där med händerna i jorden känns det ändå som att jag gör något rätt. Det kanske är förnimmelsen av historiens vingslag. Eller så är det känslan av att ge sig själv lite mer trygghet i en föränderlig värld.
Anna Ljungström
Artikeln har tidigare varit publicerad på Supermiljöbloggen
http://supermiljobloggen.se/debatt/2019/03/vart-sprang-fran-jorden