Sri Lanka, en ö-nation belägen vid Indiens sydspets med runt 20 miljoner invånare, har för första gången sen landet nådde sin självständighet 1948 (då under namnet Ceylon) valt en president som inte tillhör något av de dominerande borgerliga partierna SLFP eller UNP. Hans namn är Annurra Kumara Dissanayake och hans parti heter JVP (Janatha Vimukthi Peramuna).
UNP (United National Party) bildades redan under den engelska kolonialismen och representerar och organiserar den västutbildade borgerliga eliten. SLFP (Sri Lanka Freedom Party) är också förankrat i den borgerliga eliten men har försökt profilera sej mer åt vänster. Mer öppen för statligt ägande, reformer för de fattigaste och till och med under en viss period i koalitionsregering med socialistiska och kommunistiska partier. Men samtidigt kraftigt singalesiskt nationalistiskt, och drev igenom att singalesiskan skulle vara enda språk.
Sri Lanka har framför allt två större etniska grupper, Singaleser och Tamiler, och en religiös uppsplittring. De flesta singaleser är buddister, de flesta tamiler hinduer. Det finns också kristna och muslimer. Och naturligtvis ateister.
Ekonomisk fattigdom och de borgerliga partiernas oförmåga att lösa problemen skapade spänningar.
I början av 70-talet tog ett parti dominerat av utbildade otåliga ungdomar inspirerade av den revolutionära vågen i världen vid denna tid till vapen. Vänsterupproret skakade Sri Lanka men ungdomsrörelsen krossades till slut med stora förluster. Denna rörelse var just JVP, det parti som nu brutit de traditionella borgerliga partiernas dominans.
JVP överlevde nederlaget och kom att utvecklas i singalesisk-nationalistisk riktning. Sri Lanka kom nämligen att från 80-talets början att skakas av en etnisk konflikt som kom att kosta kanske 70 000 liv. I den tamilska minoriteten, koncentrerade i nordöstra delen av ön ledde missnöjet med den singalesiska regimens diskrimineringspolitik till en revolt. Det finns två grupper av tamiler, de som varit i landet i ett par tusen år och de som förflyttades till landet för att jobba i teplantagerna).
Det väpnade upproret leddes av organisationen LTTE, i folkmun “Tamilska Tigrarna”. Regeringens krigföring var grym men LTTE utvecklade också en våldsam sekterism, riktad mot andra tamilska organisationer och även mot vänsterorganisationer som de upplevde som konkurrenter i organiserandet av fattiga tamiler.
Kampen rasade med avbrott för olika vapenvilor ända till 2009. Då krossades det sista tamilska motståndet och grova övergrepp skedde mot civilbefolkningen. JVP intog under denna tid en hård anti- LTTE position. Drivande singalesfanatiker var också de buddistiska munkarna.
De buddistiska munkarnas fanatiska roll på Sri Lanka liksom senare i Burma i förföljelserna mot de muslimska Rohingas bör begrundas av personer som till äventyrs tror att den buddistiska religionen är till sin natur mildare än övriga religioner.
SLFP och UNP har som sagt växlat vid makten sen 1948. Dessa borgerliga elitpartier har ofta fungerat som familjeföretag. Den sista SLFP-regimen hade två bröder som delade på president och premiärministerposten och flera barn som ministrar. Ledande medlemmar kunde också byta parti när de fann det lämpligt. Korruptionen flödade.
Valet av Dissanayake speglar en förhoppning om att detta nu ska kunna brytas. Dissianayake har förkunnat att han kommer att arbeta för singaleser, tamiler, kristna muslimer och buddister. Vi får hoppas att detta betyder att JVP gjort upp med sin tidigare singales-nationalism. I sitt installationstal sa han: “Jag är ingen magiker. Jag är en vanlig människa. En del saker kan jag, andra saker inte. Jag vill samla människor som tillsammans kan lösa problemen.”
Vi får se hur han och JVP kommer att attackera klassamhället. I vilket fall som helst är det glädjande att folket lyfter fram en vänsterperson. Vi behöver hopp idag. Hur vore det om vi fick se en liknande utveckling i Bangla Desh där den korrumperade borgerliga regimen just störtats och premiärministern Sheikh Hasina flytt till Indien.
Peter Widén
