Denna debattartikel har tidigare varit publicerad som ledare i tidningen Internationalen.
- Verkliga priset för nyliberalismen
- Högerflum att tro på hårda tag
- Utan social politik ingen framtid
Det är ett mycket speciellt politiskt tillstånd som uppstår när den mest politiskt passiva regeringen någonsin ska framställa sig själv som handlingskraftig. Det skapar en slags uppskruvad apati, ett akut stillestånd, där konsensus är att hålla så högt tonläge som möjligt men samtidigt inte släppa fram några förändringar som skulle kunna ändra den politiska kursen.
Därför får gängkriminaliteten och skjutningarna en alldeles särskilt framskjuten position i den samtida politiken. De är nämligen både projektionsyta för politiker som vill framställa sig som handlingskraftiga och en illustration över vart vi är på väg som samhälle.
Ju mer komplicerade problem som ska hanteras desto mer förenklade tycks de presenterade lösningarna vara. Samma sak är det med förklaringarna; ena dagen beror allt på farsorna, nästa på morsorna. Sedan är det invandringen (även när den ligger en eller två generationer bakåt i tiden), partyknarkande medel- och överklass, släpphänta socialarbetare, samhällets naivitet, “såssarna” och så vidare, och så vidare.
Och när det ska pratas lösningar lyfts väktare, kameror, fler poliser, fler befogenheter och mer lagligt svängrum. Allt som finns i verktygslådan är sådant som är tänkt att avskräcka och straffa. Och att utveckla polisiära arbetsmetoder och se till att dessa har lagstöd kan förstås behövas – när man redan har stora problem med etablerad brottslighet. När gängen växer och rekryterar allt yngre. Men ingenting av detta slår mot roten till problemen.
För vänstern innebär detta förstås också att utbyggd välfärd och olika sociala satsningar, såsom fritidsgårdar, avhopparprogram och särskilda satsningar för att nå människor i gängkriminalitetens marginaler inte heller per automatik löser problemen med redan etablerade gäng.
Men vi vet i vilken mylla organiserad brottslighet växer i, för så har det varit i alla tider och på alla platser att när staten och dess strukturer drar sig tillbaka, då kliver andra krafter in i tomrummet. Och i Sverige finns det sedan snart fyrtio år bara en kurs, montera ned, packa ihop och sälj ut.
Marknadshyror, budgetdisciplin, skolsegregation, avvecklad arbetsförmedling; allt är trådar i samma väv. När det råder föreningsdöd, när allt färre trygga anställningar finns att hitta, när “enkla jobb” betalas så lite att det knappt går att leva på, då framstår en kriminell bana som ett allt mer rationellt alternativ. Och detta är effekten av aktiva och medvetna politiska beslut.
Nu skördar vi nyliberalismens frukt, den ligger och jäser i solgasset på döda torg, övergivna bruksorter, i tomma affärslokaler. Alla som märkts av klassamhället – och den skaran växer i takt med inflation och lågkonjunktur – vet vad odören signalerar; med det där namnet får du aldrig ett stadigt arbete. Med de där betygen är du fast. Med den där uppväxten är du bara värd något den dag du kommit undan.
Det enda samtiden har att erbjuda är repression och om repressionen inte hänger ihop med aktiv kriminalvård rör det sig inte om något annat än samhällelig vedergällning. Hämnd är den desperates sista utväg för att få återupprättelse. Det enda som finns kvar att ta till för ett samhälle som gett upp hoppet om framtiden. Och detta är allt högern har att erbjuda.
Så visst, det finns inga “quick fixes” för att ändra på läget här och nu, men det finns “slow fixes” utan vilka ingenting någonsin kommer bli bättre. Det kräver emellertid att vi bryter mot ramverken, vågar kräva investeringar, vågar utmana konsensus och bygga opinion utanför de valda församlingarna.
Det kräver att vi på allvar vågar formulera socialistiska svar på kapitalismens problem, för inom de spelregler som samhället inrättats efter finns det idag inga långsiktiga lösningar i sikte.
Ledarredaktionen,
Internationalen
