Henrik kom inte till jobbet idag.
Förmannen blänger bekymrat på kontorsklockan. Han jämför med sin armbandsklocka. Nio är hon. Sju skulle han vara här. Han är två timmar försenad. Förmannen sitter tungt i stolen. Är han sjuk, Andrén? Då skulle han ringt och det hade skrällt till i förmansburen i verkstan.
Och förman Olsson hade väntat ett ögonblick, som han alltid gör, sedan hade han gripit luren, rest sig och med fingertopparna mot bordet, hade han talat. Han brukar alltid skåda ut över de anställda, när han talar i telefon. Nu kan han inte göra allt det där. Nu sitter han i stället och känner sig lurad av 201 Andrén. Andréns svarv står stilla. Hela dan ska gå utan att han hör av sig. Det blir en notis i arbetsjournalen.
Nu ringer det på Andréns hemtelefon. Kalla korta signaler. Det är hyrestanten som önskar tala med den unge mannen. Hennes underläpp skälver snabbt. Henrik avskyr telefoner, men det är inte därför som han inte svarar. Han är faktiskt inte inne.
Hon hyr ut möblerade rum. Själva rummet, kokplattan och toaletten kostar inte så mycket att hyra ut. Det är möblerna som kostar extra. De inbringar extra mycket i månaden.
Men har någon påstått att man inte behöver möbler? Hyrestanten har många liknande hyresrum.
Nu söker hon Andrén. Han ligger efter med hyran; januarihyran. Det har inte hänt tidigare. Men telefonen tröttnar på att ringa, kryper ihop och lägger sig tillrätta. Nu bryts hennes osäkerhet mot en blossande irritation, och hon beger sig av mot rum tre.
Nu är det kafferast i Henriks verkstad. De anställda sitter vid sina maskiner och fikar. Några småpratar med varandra, andra sitter för sig själva. Alla har märkt att Henrik är borta idag,
men ingen nämner något om honom. “Det är väl den här tidiga våren som satt fart på grabben?”
Det är tyst vid svarvstolarna, bara fläktarna surrar. Rolle Carlsson sätter på en bärbar radio. Maskinparken badar i lysrörsljus. I salens ena hörn, sitter Olssons bur fast i väggen, Holken.
Förmannen blossar lite förstrött på sin John Silver utan filter. Sportnyheterna sänder direkt från matchen. Sverige Leder! Sverige leder! Han sätter ner kaffemuggen så hastigt att den skvimpar ut på dagens post. Elände! Torkar av kuverten med handens översida. Ett är personligt till Olsson.
Sportreferatet är verkligen på högspänn. Olsson nyper brevet hårt i handen: “Va! vad är det här!”
Det är från Andrén, grabben. “… kass miljö … grinig ledning … olycksfall … kommer aldrig tillbaks … ni kan fara …”
“Ni kan fara …?!” Det fladdrar i rött hela tiden. Han rafsar fram brevet igen. Disponenten!
Förmannen rycker till sig interntelefonen. Nu får han ta sig samman. Andrén har gett ifrån sig ett livstecken. Ett brev. Ett jävla brev!
Hyrestanten har lagt upp en plan. Hon skall vara vänlig men bestämd. Bäst att komma liksom lite apropå, med den lilla hunden. På väg till affären, ja. Nästan som en tillfällighet.
Nej, unge herr Andrén är inte inne. Besvärad och irriterad låser hon upp hans dörr. Det är tomt på klädhyllan. Nu blir hon tvungen att lämna ett brev på hans säng, i stället. Hyresvärden
känner sig inte alls lite vänlig längre. Hennes tunga ben klampar in, hunden tassar ljudlöst efter. Men hon går inte så långt. Hon blir stående på mattan och bara stirrar, rakt framför sig.
Där på golvet: Gode Gud, det kan inte vara sant! Mina möbler. Möblerna!
Hon finner ingen stol att sjunka ner i. Och att svimma har hon absolut ingen lust till.
Förargad far hon omkring i rummet, så långt det tillåter. Förtvivlad ser hon hela inredningen sönderslagen med en yxa kvarlämnad. Möblerna slitna, men yxan är ny, prislappen sitter ännu kvar. Han måtte ha köpt den endast för detta tillfälle.
*****
Ner mot Skeppsbron traskar en ovanligt munter Henrik. Vinden från sjön fläktar i hans hår. Det är i mars månad, men det känns som vår i luften. Han har ett krogbesök innanför jackan. I handen bär han en väska.
Från gränderna drar det kallt. Han fäller upp kragen. Det finns bara en gatlykta, och den kastar ett sällsamt sken över kullerstenarna. Skuggan kastar sig långt ifrån honom som en tunn gestalt.
Han går nu över vägen mot sjön. En ensam taxi letar sig fram över den mörka asfalten. Än har inte dagsljuset brutit igenom. Än har inte sorlet från innerstan klamrat sig upp på torsdagsmorgonen.
Pollarens fuktiga järn möter honom, när han sätter sig, och han tänker: undrar hur det skulle vara att drunkna denna kyliga morgon? Att sluta sin vandring här och simma de sista kalla metrarna ut.
Blicken far ut längs synfältet, som utkikens på fartygsbryggan vid midnatt. Här, som statsbesöken tagits emot av Rikets förnämsta, simmar en medborgare ut bland strömmarna.
Till saluterna från Skeppsholmen kanoner. På parkett från Kungliga Slottet. Till de klingande skålarna från Grand Hotells veranda. Henrik reser sig och sträcker på knäna. Tar upp en tamp ur väskan och fäster den med en pålstek i en förtöjningsring. Rätar på ryggen och slänger repändan över kajkanten. Det knastrar när han ställer ner väskan, den innehåller ett brev som “förklarar”.
En tjock plånbok spänner i bakfickan. Ja, en alldeles extra tjock plånbok. Man kan lugnt påstå att det är en smärre förmögenhet som han går och bär på. I jackfickan har han en extra portmonnä, med småsedlar, hundringar och lite slantar.
Skorna tar han lugnt av sig och ställer dem bredvid. Så slänger han mössa och jacka i vattnet och går raskt och muntert från platsen iväg till ett av stadens anonyma vandrarhem, i nyköpta skor.
Ett par slitna skor står övergivna kvar vid kajkanten.
Alf Kåre Strindberg
