Kjell Östbergs artikel har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Nyligen noterade många med viss förvåning att Vänsterpartiet bjudit in Anders Borg, den finansminister som skapat de största samhällsklyftorna i modern tid, för att lära sig det politiska hantverket. Inget jag skulle förorda, sa partiets tidigare ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson med årets understatement.
Det tog bara några veckor för V:s partiledning att toppa det beslutet. Nu har de också frotterat sig med Jacob Wallenberg, okrönt konung av svensk rövarkapitalism och ordförande i Svenskt Näringsliv.
Men är det inte bra att Vänsterpartiet tränar sig på att sitta i regering, då?
Ja, det beror på vad man vill lära sig.
Det finns några olika sätt att se på formerna för politiskt arbete.
Ett är att det är ett grundlagsskyddat system för politiskt beslutsfattande där medborgarna väljer sina representanter som sedan i ordnade former bedriver sitt arbete, lägger fram sina förslag och fattar sina beslut i öppna och genomskinliga processer och i nästa val får sitt arbete utvärderat.
Ett annat är att politik är ett spel där framgångarna beror på vilka informella kontakter man kan knyta, hur skicklig man är att utnyttja genvägar och hur framgångsrik man är att träffa kompromisser i riksdagskaféer och slutna utskottsrum. Det verkar som det är detta spel partiledningen nu är ute efter att lära sig mer om.
För inte behöver man träffa Borg för att veta hur högern tog makten 2006. Det finns massor av böcker om det, en av de bättre skriven av förre partisekreterare Etzler. Och inte behöver man bjuda in Wallenberg för ett kortare föredrag för att veta hur han tänker. Kapitalet är skamlöst öppna med sina planer.
En sådan plan, som de redan framgångsrikt genomfört, var att omvandla ytterkantspartiet Sverigedemokraterna till trägna arbetare i den parlamentariska lustgården. Genom en serie trevliga middagar mellan näringslivstoppar, borgerliga politiker och Åkessons gäng lyckades man gradvis få SD att byta ut sina järnrör mot kontor i statsrådskorridorerna och på köpet acceptera vinster i välfärden och NATO.
Om näringslivet tänkt sig samma charmoffensiv mot V återstår att se. Förhoppningsvis skulle det inte leda till samma framgångar – men historien är full av exempel på aldrig så välmenande vänsterpolitiker som trivts alldeles för bra i den klass- och partiöverskridande värmen. Snecker och Lindahl, say no more …
Hur som helst, Wallenberg var belåten med sitt framträdande. Jag talar jättegärna om företagandets villkor, berättar han för Expressen.
Också partiledare Dadgostar var nöjd:
— Det var trevligt att lyssna på honom. Han talade om företagens villkor, hur vi (jo, det står vi) ser till att göra svenska företag framgångsrika och samarbetet mellan politik och näringsliv. Han hade bra medskick till oss, säger hon till Expressen. Vilka “medskicken” var får vi inte veta.
Men, tillägger hon lugnande. Vi kommer att träffa andra också. Självklart handlar det både om att ta in Svenskt Näringsliv och de fackliga organisationerna.
Svenskt näringsliv och fackföreningarna, två intressanta sammanslutningar, bägge intressanta att lära av. Man tar sig för pannan.
Men det finns ett tredje sätt att se på hur politik kan bedrivas: Att inte ge sig in på parlamentariskt tjuv- och rackarspel utan istället oförtrutet företräda de grupper och rörelser som givit vänstern sina mandat. För vänsterns problem är inte att våra företrädare skulle vara okunniga om det politiska hantverket. Titta bara på alla skickliga förtroendevalda ute i regioner och kommuner som till max utnyttjar sina kunskaper för att framgångsrikt driva sina viktiga frågor. Och våra riksdagsföreträdare har i decennier bedrivit budgetförhandlingar på regeringsnivå, suttit i otaliga statliga utredningar och förhandlat i kommittéer och utskott. Det är inte där bristerna finns.
Idag ägnar ett femtiotal ledande vänsterpartister betydande tid åt att lära sig att politik är ett spel.
Tänk om Vänsterpartiet istället förberedde sig inför ett eventuellt regeringsdeltagande genom att bjuda in hyresgästföreningar, kämpande fackföreningar, Palestinaaktivister, miljöorganisationer, asylgrupper och idag viktigare än någonsin, fredsrörelsen.
Tänk om vi med dem diskuterade hur vi gemensamt kan arbeta fram ett program för en äkta röd-grön regering och hur vi tillsammans kan hålla trycket uppe i kampen för ett sådant program före, under och efter nästa val. Så skapar vi den kunskap vi behöver för att göra politik på allvar.
Kjell Östberg
