Jag är ingen bakåtsträvare. Men ibland lite motsträvig. Jag säger inte att allt var bättre förr. Men det betyder inte att allt är bättre nu.
När det gäller den nya tekniken med datorer, ettor och nollor och sånt, har jag svårt att hänga med. Jag försöker efter bästa förmåga. Men med ålderns rätt tillhör jag förmodligen ”den förlorade generationen”. Dessutom är jag måttligt intresserad.
Jag kan rabbla multiplikationstabellen som ett rinnande vatten. Likaså Smålands städer. Men vad har man för nytta av det idag?
Men måste allt man lär sig vara ”nyttigt”? Kan man inte lära sig om sånt man tycker är intressant och spännande utan att det är till minsta nytta för bruttonationaltillväxten?
Sånt som kallas onödigt vetande. Som att se skillnaden mellan koltrasthona och koltrasthane.
Jag har kvar min gamla telefon, mest som nostalgi. En sån där mackapär med nummerskiva man snurrar på. Man hade riktnummer också. 016 var riktnummer för Eskilstuna. Ungefär som nummerskyltarna på bilarna. Min första bil jag köpte 1962 hade nummer D 9334. D stod för Södermanlands län. Men jag har sagt upp mitt abonnemang. Jag hann före innan Telia klippte av ledningen.
Jag har en mobiltelefon. En Doro med extra stora knappar. En så kallad pensionärstelefon. Praktiskt och bra på många sätt. Man kan ringa och bli uppringd utan att behöva vara hemma. Och så kan man välja mellan olika ringsignaler. Förr var det ju samma tråkiga ringsignal i varenda telefon. Nästan lite ”kommunistiskt” tråkigt. Så visst går utvecklingen framåt.
Men det finns en avigsida med dessa moderna mobiltelefoner som alla nu går omkring med böjda nackar och stirrar i.
Man kan i en modern mobiltelefon se hur många steg man har gått. Men mobiltelefonerna fungerar ofta dåligt som just telefoner.
Jag är en så kallad radiot, en som lyssnar mycket på radio. Det är väl så ute att lyssna på radio. Man kan lika gärna kallas radioidiot. Nästan alltid P1. Det som ofta fungerar dåligt är ljudet. Man hör inte vad folk säger.
Ofta är ljudet svajigt och hackigt. Det ekar och låter som om nån sitter i en tunna och pratar. Det piper och knastrar och rasslar och prasslar och skorrar och morrar. Ofta säger programledare:
”Hördudu, du hörs lite dåligt. Kan du röra på dig? Prova att ställa dig vid ett fönster, eller i skuggan, eller på en stol eller lägg dig på golvet, så får vi se om det blir bättre.
Nej det hjälper inte, det är för dåligt ljud. Lyssnarna vill säkert höra vad du har att säga. Vi gör så här. Vi ringer upp dig lite senare så får vi se om det hörs bättre”.
Jag förundras också över detta ”så får vi se om det hörs bättre”. Kan man se om det hörs bättre? Den finessen har jag nog inte på min pensionärsdoro med extra stora knappar.
Det kanske är en app man ska ladda ner så att man kan se om det hörs? På min pensionärstelefon med extra stora knappar kan man inte ladda ner några appar. Jag går omkring i livet, helt hjälplös utan appar. Jag vet inte ens hur många steg jag har gått idag.
Och i varenda TV-program säger man numera: ”Om du laddar ner våran app kan du också hänga med”.
Det är ”På spåret”, ”Antikrundan”. I varenda jävla program ska man ladda ner en app för att ”hänga med”.
Har det gått för långt?
Nu går jag ut med lite russin till koltrastarna. Jag har två honor och en hane som håller till i närheten av mitt fågelbord. Snart har vi kommit så långt in på året att de börjar sjunga för mig också.
Rolf Waltersson
