Annika Rullgård:
Jag hade nyss lärt mig att läsa och skriva när en jämnårig kusin och jag en dag satt och skrev en mycket lång lista med vad vi skulle ha med oss på en längre vandring i skogen.
På listan stod det tält, sovsäckar, regnkläder, massor med mat, kastruller och något slags utrustning för att laga mat under en lång skogsvandring. Vi skulle förstås också ha kartor och kompass samt ombyten av kläder med oss. Jag har för mig att vi också som tidsfördriv skulle ha några böcker i packningen.
Själv kände jag i bakhuvudet tvivel på att denna vandring skulle bli av och då kanske mest för att de saker som vi skrivit upp omöjligt skulle få plats i ryggsäck för ett barn. Inte ens en fullstor ryggsäck skulle räcka till. För att få med sig allt pick och pack som vi skrivit upp hade vi behövt en fyrhjuling med släpvagn. Fyrhjuling eller ej, nästa dag flyttade vi till en annan fantasivärld.
Jag tänker ibland på kusinens och mina fantasier om en lång vandring när jag hör folkvalda, representanter för myndigheter och näringslivet plädera för tillväxt, helst större tillväxt.
De talar som om de trodde att ständig tillväxt vore möjlig trots att de rimligen vet och förstår att Jorden är ändlig och att råvaror som krävs för tillväxt endast finns i ändliga mängder oavsett hur många gruvor som startas och hur många vind- och kärnkraftverk som byggs. I samma takt som det blir fler och fler gruvor och olika sorters kraftverk minskar tillgången på råvaror parallellt med att avfallsbergen växer över alla bräddar.
Det synes mig som att beslutsfattarnas tal om tillväxt kan liknas med barns fantasier. Till skillnad från barn kan dock inte beslutsfattarna byta fantasivärld från ena dagen till den andra. Har de någon plan för vad de ska ta sig till när deras fantasier har nått vägs ände eller bryr de sig inte om att både flora och fauna inklusive människan får svårare och svårare att existera.
Annika Rullgård
