Denna text var ursprungligen en artikel skriven av en redaktionsmedlem, men har antagits av hela eFOLKETs redaktion som grundval för vår syn på palesinakonflikten just nu. Texten kan komma att uppdaterats.
Med fasa ser världen i dag på det hämningslösa våld som den israeliska regeringen släpper lös över Gazas befolkning. Ett våld som dessutom nu alltmer utvidgas till att också gälla den ockuperade Västbanken.
Netanyahu-regimens prat om att man “undviker att döda och skada civila” är nästan outhärdligt att lyssna till när vi alla kan se hur sjukhus, bostadsområden, flyktingläger och infrastruktur bombas till grus. Idag har över 25 tusen människor dödats. Över hälften av dem kvinnor och barn. I början försökte Israel bortförklara sina sjukhusbombningar. Vem tror på dem idag när endast 9 av Gazas 36 sjukhus fungerar hjälpligt. Resten är utslagna.
Om inte detta är folkmord, hur ser då ett folkmord ut?
Ändå försvaras Israels krigföring med frenesi av de västliga kapitalistiska regeringarna i London Washington, Stockholm etc.
Argumentet är att Israels krigföring är ett svar på Hamas med fleras attack den 7:e oktober. Men denna konflikt började inte den 7:e oktober. Den började för 75 år sedan. Den började med att de västliga makterna och Stalins Sovjetunionen drev igenom att det brittiska mandatet Palestina skulle delas och att en judiska stat skulle bildas vid sidan om ett område som palestinierna skulle få behålla.
Bakgrunden var givetvis det industriella folkmord som Europas judar utsatts för. Att det fanns sympati och skuldkänslor i Europa och USA var inte märkligt. Inte heller var det märkligt att det bland många judar fanns en strävan efter en egen stat för att förhindra att det som skett i de nazistiska lägren skulle kunna upprepas.
Det som däremot var märkligt och som behöver förklaras är hur man kunde förtränga att det redan bodde ett folk på det territorium man nu vill skänka till europeiska judar.
Hur kunde detta komma sej? Svaret är europeisk och nordamerikansk kolonialistiskt tänkande.
Under århundraden hade man utvecklat en ideologi som innebar att svarta, bruna, röda och gula människor kunde man förflytta, exploatera och till och med avliva för att ge plats och utveckling åt vita “civiliserade” folk.
Palestinierna och araberna i Palestinas grannländer motsatte sej FN-beslutet. Krig utbröt 1948. Det överlägset beväpnade och organiserade Israel kunde segrande gå fram och resultatet blev att man tog långt mer land än vad FN tilldelat dem. Palestinierna fick ingenting. Västbanken kom att administreras av Jordanien och Gaza av Egypten. Över 700 000 palestinier fördrevs i en av historiens största etniska rensningar. Av palestinierna kallat al Naqba. De hamnade i flyktingläger i grannländer och på Gaza och västbanken.
I kriget 1967 tog Israel också Västbanken och Gaza som ockuperades. Palestinierna har under denna ockupation utvecklat olika former av motstånd. Allt från flygplanskapningar och självmordsbomber till massresningar (de s.k. intifadorna). Det är de sistnämnda som verkligen skakat den israeliska ockupationsmakten.
Väpnade aktioner och bombattentat har däremot spelat den israeliska ockupationsmakten i händerna. Regeringarna har använt dessa aktioner som argument för militarisering, apartheid och för att svetsa samman den judiska befolkningen i en aggressiv nationalism. Trots detta har det alltid funnits en del av den judiska befolkningen som vänt sej mot förtrycket av palestinierna och som velat se demokratisk och nationella rättigheter också för dem.
Att knyta an till denna del av den judiska befolkningen och försöka mejsla fram ett gemensamt demokratiskt projekt borde vara av högsta prioritet för det palestinska motståndet. Dessa judiska israeler har utsatts för hårt tryck från den israeliska högern och regimen.
Under de senare decennierna har tvärtemot rasismen och fanatismen vunnit mark i den israeliska befolkningen. Särskilt har det tagit sej uttryck bland de s.k. bosättarna. Ofta immigranter från USA och Europa som vägrar erkänna några som helst rättigheter för palestinierna.
Med bisarra religiösa argument hävdar de judisk rätt till varje kvadratmeter. Våldet från bosättarna har genom åren trappats upp och har nu nått sådan nivå att mord på palestinier på Västbanken begås hela tiden. I den regering som Netanyahu bildat efter den 7:e oktober ingår flera sådana högerextrema, närmast fascistiska, krafter.
Under alla ockupationsåren har den israeliska staten praktiserat ett planerat dödligt våld. Fem gånger fler palestinier har dödats jämfört med israeler.
Gaza har bombats i december 2008 till januari 2009 liksom på sommaren 2014. Även markstrider förekom. Vid det första tillfället dödades 1300 palestinier, 700 av dem var civila. 13 israeler miste livet. I krigshandlingarna 2014 dödades 2100 palestinier och 73 israeler. Av israelerna var 66 personer soldater och 7 civila.
Israel har använt flygbombningar, bilbomber, drönare, bomber inmonterade i mobiltelefoner och så vidare. Israel tillämpar officiellt inte dödsstraff men de utomrättsliga avrättningarna beslutas på högsta politiska nivå. Tusentals palestinier sitter fängslade, många barn och många utan att ha blivit prövade i rättegångar.
Under 1990-talet pågick den s.k. Osloprocessen. Tanken var att en palestinsk stat skulle kunna bildas med västbanken och Gaza som bas. En palestinsk myndighet bildades. Som så småningom splittrades i en Fatah-styrd Västbank och ett Hamas-styrt Gaza.
Men det skulle visa sej att Israel aldrig menat allvar med att acceptera en verklig palestinsk stat. Vad man under en tid laborerade med var accepterandet av en ministat i allt väsentligt under israelisk kontroll.
De israeliska högerregeringarna som senare tillträdde har med all önskvärd tydlighet visat att dom inte ens är intresserade av denna “tvåstatslösning”. Västbanken har underminerats med bosättningar och israelisk infrastruktur. Gaza har blivit vad många kallar världens största utomhusfängelse. Osloprocessen, fredsprocessen och tvåstatslösningen har nu länge varit en likviderad dröm.
I media försöker man framställa konflikten som varande “mellan två folk som tyvärr aspirerar på samma land”. Sanningen är dock att det inte handlar om två jämbördiga enheter. Sanningen är att den ena sidan fördrivit den andra och att palestinierna förnekas alla nationella rättigheter.
Det är Israels regeringar som i 75 år har haft nyckeln till att korrigera och under hela denna tid har vi inte sett ett spår av vilja att gå den palestinska befolkningen till mötes. Tvärtom har vi sett en iskall kolonialpolitik.
Netanyahu har under de senare åren sökt “normalisering” av relationerna med olika arabländer. Det gäller Saudiarabien och andra gulfstater. Genom detta hoppades den israeliska regeringen göra den palestinska befolkningens öde irrelevant. Man var på god väg. Det har spekulerats om Hamas beslut att attackera den 7 oktober var ett försöka att stoppa den processen. En del bedömare anser att man kanske hade framgång just ur den vinkeln.
Det som vi skrivit ovan tror vi att de flesta försvarare av det palestinska folket är tämligen överens om. Däremot finns det uppenbarligen olika åsikter bland oss som stöder palestiniernas antikoloniala kamp om hur man ska bedöma händelserna den 7:e oktober.
Det finns de som menar att aktionen den 7:e oktober var en framgång. Den satte åter Palestinakonflikten på världspolitikens dagordning. Den saboterade närmandet mellan Israel och olika arabstater. Och så vidare.
Jag anser däremot att aktionen den 7:oktober var en katastrof. En katastrof för den palestinska kampen, för den palestinska befolkningen och naturligtvis också för de israeliska medborgare som förlorade livet och anhöriga. Dödandet av civila den 7 oktober kan aldrig accepteras.
Alla demokratiskt och anständigt sinnade måste naturligtvis stödja det palestinska folket mot den israeliska kolonialismen. Men vi har ingen plikt att försvara varje palestinsk organisations taktik och handling i varje ögonblick. Vi gör naturligtvis bedömningar.
I detta fall: Var aktionen den 7:e oktober bra eller dålig? Jag anser att den var en katastrof som meningslöst skapade död och lidande. Vinnare var utan tvekan Netanyahuregimen som nu gavs möjlighet att med västs uppbackning börja realisera sin våta dröm; en ny fördrivning av de palestinska folket.
Den konflikt som rått mellan högerregeringen och oppositionen i Israel under det senaste året hade öppnat en möjlighet för palestinierna. En möjlighet att slå in en kil och resa tanken hos israeler om en möjlig enstatslösning. Mot detta har invänts att de israeler som demonstrerat mot högerregeringen fortfarande var anhängare av en exklusivt judisk stat. Ja, den här kampen är ingen quick fix. Den kräver politiska kamp om själarna.
Men finns det någon annan lösning? Alla andra alternativ innebär fortsatt förnedring, ockupation och död och lidande för alla. Det anständiga alternativet är en enstatslösning. En demokratisk stat för alla. From the river to the sea – Secular Democracy.
Aktionen den 7 oktober var ett fruktansvärt slag mot denna tanke. Ett slag helt i Netanyahuregimens intresse. Ett politiskt-ideologiskt bakslag som det kommer att krävas gigantiska ansträngningar för att rätta till.
New York Times har presenterat dokument som visar att Netanyahu-regeringen redan för ett år sedan fick information om att planer fanns för en aktion av den typ som realiserades den 7:e oktober.
Vad var då regimens roll i händelseutvecklingen? Här kan man tänka sej olika alternativ.
- Regimen reagerade som man själv förklarar. Man gjorde missbedömningen att Hamas (med flera) inte hade kapacitet att genomföra en sådan här aktion.
- Man gjorde bedömningen att Hamas hade kapacitet (kanske inte av den storleksordning som vi fick erfara 7:e oktober) men att man gjorde bedömningen att man själv skulle tjäna på en sådan attack genom att den skulle ge möjlighet till att realisera sedan länge närda drömmar om ett dråpslag mot palestinierna.
- Man hade agenter inom den palestinska motståndsrörelsen som drev på för att realisera 7:e oktober. Detta är naturligtvis spekulationer, men Israel har många gånger använt sej av denna metod.
Oavsett vilken av dessa scenarier (eller andra) som ligger närmast vad som verkligen hände så kan man lugnt konstatera att den israeliska regimen är den son vann på det som utspelades den 7.e oktober. Naturligtvis måste man också konstatera att krafter inom Hamas (och andra grupperingar) måste ha stått bakom aktionen. Inte för att de vill hjälpa Netanyahu utan för att de trodde att aktionen skulle på något märkligt sätt gynna den palestinska kampen. Vi kan dock se att deras linje i stället ledde till avgrunden. Det palestinska folkets lidande har nått aldrig tidigare skådade nivåer.
Det strategiska målet borde rimligtvis vara att den israeliska exklusivt judiska statens ersätts med en demokratisk sekulär stat för alla. Då måste en kil slås in i det israeliska samhället. En dialog och ett samarbete måste skapas med avgörande delar av den israeliska befolkningen. Det behöver inte handla om en majoritet av israelerna men om en tillräckligt stor del för att tillsammans med den palestinska befolkningen utgöra en stabil majoritet av befolkningen på territoriet. Alla förstår nog att en aktion av den typ som utfördes 7:e oktober är ett direkt sabotage mot kampen för detta strategiska mål.
eFOLKETS Redaktion
