Författare till detta debattinlägg är Pär Salander, som tidigare medverkat med flera artiklar i eFOLKET. Han är professor i socialt arbete vid Umeå Universitet.
Israels utrikesminister Yair Lapid talade om en nystart för relationerna till Sverige efter sitt samtal med sin svenska kollega Ann Linde, som nu också raskt därefter besökt landet. Hennes föregångare Margot Wallström var som bekant portad, hon anklagades för stöd till terrorism och av Simon Wiesenthal-centret för antisemitism.
Man kan undra över bakgrunden till denna omsvängning, men det finns skäl att tro att Sverige, via sin kabinettssekreterare Robert Rydberg vid UD, tidigare ambassadör i Israel, har krattat för Lapids försonande tongångar. I en artikel från den 26 sept i högertidningen Israel Hayom med titeln “Sverige är en vän till Israel” gratulerar Rydberg Israel till normaliserade relationer med arabländer, uttrycker stöd för ett fördjupat samarbete med EU, samtidigt som han fördömer Iran, terrorism och Hamas. Men vad värre är: Han nämner inget om illegala bosättningar, ockupation och annektering, dvs Israels återkommande brott mot Genéve-konventionen (IV) och FN-resolutioner. Strax innan han skrev sin artikel hade försvarsminister Ganz talat sig varm för 2000 nya bostäder för bosättare på Västbanken.
Det bekymrade uppenbart inte Rydberg. Dessutom uttrycker han också sitt stöd för International Holocaust Remembrance Alliances (IHRA) definition av antisemitism som kan anses kontroversiell då den möjliggör sammanblandning av antisemitism med kritik av staten Israel. Rydberg är rimligtvis medveten om att hans uttryckta stöd till IHRA-definitionen samtidigt är ett avvisande av den mer tydliga definitionen The Jerusalem Declaration on Antisemitism som just vinnlägger sig om att hitta en tydligare vattendelare mellan antisemitism å ena sidan och kritik av staten Israels å den andra. Deklarationen har stöd av mer än 200 internationella forskare från Israel, USA, Canada och Europa som ägnar sig åt just studier kring antisemitism.
När Israel i våras ville vräka palestinska familjer i det annekterade Östra Jerusalem reagerade palestinier i Gaza med att skicka raketer mot Israel.
Tolv israeler dödades. Israel svarade med en militär operation som kostade 260 palestiniers liv, inklusive 66 barn – samtidigt som 75.000 Gazabor tvingades lämna sina hem.
Dessutom tillintetgjorde man ett 30-tal internationella redaktioners lokaler. Reportrar Utan Gränser betraktar detta som en av de grövsta attacker mot pressfriheten i modern tid.
Rydberg begränsar sig till att uttrycka sitt “stöd för Israels rätt att försvara sig, i linje med internationell lag, när de attackeras, till exempel under raketattackerna från terroristgrupper i Gaza i maj”. Att kolonialmakter kriminaliserar motstånd som “terrorism”, och därmed legitimera sitt eget agerande, är historiskt välkänt. FN:s generalförsamling (37/43 1982) ger dock inte ockupanten rättigheter utan rättigheterna, inkluderande väpnat motstånd, ges till de som utsätts för ockupation. Det är anmärkningsvärt att inte Rydberg och därmed UD intresserar sig för att Israels och palestiniernas agerande inte kan bedömas från samma måttstock.
Det har gått mer än 70 år sedan staten Israel bildades och Israel har i nybyggarkolonial anda tagit mer och mer av det som skulle bli den palestinska staten, precis i enlighet med den sionistiska rörelsens mål: “Vi måste fördriva araberna och ta deras plats” som grundaren och landsfadern Ben Gurion uttryckte det. Den processen fortgår, snart finns inget av Palestina kvar. Utan att med ett ord nämna detta faktiska förhållande talar sig Rydberg varm för en tvåstatslösning.
En rimlig fråga är då: Hur tänker Sverige agera för att en palestinsk stat skall kunna bli verklighet? Tänker man i den nya vänskapliga andan tala det israeliska ledarskapet till rätta, ett ledarskap som under mer än 70 år notoriskt avvisat internationell rätt och upprepade FN-resolutioner och därmed visat sitt totala ointresse för en tvåstats-lösning?
Frågan inställer sig inte minst då UD:s Rydberg samtidigt avvisar BDS-rörelsen, dvs Boycott, Disinvestment and Sanctions. En rörelse i Israel med internationell förankring, som skapades just på grund av att inget händer trots FN:s återkommande fördömande av Israels agerande. Det räcker inte med ord, är BDS budskap. Sverige var internationellt drivande för en BDS-politik som fick den sydafrikanska apartheidregimen på fall. Dagens UD, via Rydberg, lyckas inte ens åstadkomma fördömanden i ord av Israels agerande. För Sveriges vidkommande lär den etniska rensningen för skapandet av den judiska staten Stor-Israel få fortgå på palestiniernas bekostnad utan att UD rör ett finger. Som i andra internationella frågor ställer Sverige alltmer in sig i USA:s kör. Den egna rösten har helt tystnat.
PS. Brittiska Labour Party går åt ett helt annat håll. På sin konferens ansluter man sig nu till beskrivningen av Israel som en apartheidstat, fördömer ockupation och annektering och diskuterar nödvändigheten av sanktioner. Det är ett helt annat ljud i den brittiska skällan.
Pär Salander,
professor emeritus i socialt arbete
Umeå
