Kari Parman:
I ett av världens rikaste länder, där välståndet i det av arbetarrörelsen skapade “folkhemmet” fram tills för några årtionden sedan fördelades relativt jämnt, är det skrämmande att majoriteten av befolkningen nu inte kan leva på sin allmänna pension. Detta borde vara en nationell kris, men ändå pratar vi inte tillräckligt om den urholkade pensionen som redan påverkar hundratusentals äldre och snart kommer att drabba ännu fler.
Sverige är känt för sin generösa välfärdsmodell, men pensionssystemet har visat sig vara en svag länk i detta skyddsnät. Trots löften om trygghet för landets arbetare under ålderdomen ser vi nu allt fler äldre människor som tvingas ta deltidsjobb, sälja sina hem, eller rent av leva i fattigdom för att få vardagen att gå ihop. Den allmänna pensionen har blivit så låg att den knappt täcker grundläggande levnadskostnader. Detta är inte bara ett individuellt problem för den äldre generationen – det är en kollektiv skam för hela samhället.
En annan aspekt som förvärrar situationen är att pensionen, som egentligen är en uppskjuten lön, beskattas hårdare än lön under yrkesverksamma år. Detta innebär att medan du arbetar betalar du skatt på din lön, men när du går i pension och börjar ta ut din lön i form av pension, så beskattas denna ”lön” till en högre andel. Hur kan vi motivera att ett land som säger sig stå för rättvisa och jämlikhet åldersdiskriminerar på detta sätt?
Det faktum att pensionsinkomster beskattas hårdare än vanliga löner är inte bara orättvist utan också ologiskt. Det bryter mot den grundläggande principen att arbete ska löna sig. Pensionen är inte en förmån eller ett bidrag; den är resultatet av åratal av hårt arbete och sparande. Men i stället för att belöna dessa livslånga ansträngningar, straffas pensionärer genom högre beskattning.
Under de senaste decennierna har vi sett en tydlig ökning av företagens vinstandel av förädlingsvärdet i Sverige. Detta innebär att en allt större del av de pengar som skapas i ekonomin går till företag och aktieägare, snarare än till löner och sociala skyddsnät som pensioner.
Denna utveckling är problematisk, då den underminerar själva grunden för välfärdsstaten. När företagen tar en större andel av kakan, blir det mindre kvar för löntagarna och i förlängningen mindre pengar i pensionssystemet.
Sverige har under lång tid varit ett föregångsland när det gäller rättvisa löner och fördelning av välstånd. Men denna utveckling har gradvis eroderats och pensionsfrågan är kanske det tydligaste exemplet på detta. Samtidigt som företagens vinster ökar, ser vi ett pensionssystem som inte kan ge de äldre en anständig levnadsstandard. Det är dags att vi ställer frågan: Varför prioriteras vinster över människors rätt till trygghet efter ett långt arbetsliv?
När pensionssystemet “reformerades” på 1990-talet var tanken att det skulle vara hållbart och rättvist för framtidens pensionärer. Men verkligheten har visat sig vara en annan. Det nuvarande systemet bygger på ett premiepensionssystem som är beroende av individens egna investeringar, samtidigt som de allmänna pensionerna urholkas år efter år. Detta har lett till stora klyftor mellan olika grupper av pensionärer – de som har haft råd att spara och investera privat står betydligt bättre rustade än de som förlitat sig på det statliga pensionssystemet.
Vi ser nu effekterna av ett pensionssystem som inte klarar av att leverera på sitt löfte om trygghet i ålderdomen. Det är inte längre bara ett problem för framtiden – det är ett akut problem här och nu.
Det är hög tid att vi agerar och kräver en förändring. Det är inte hållbart att människor som har jobbat ett helt arbetsliv ska behöva oroa sig för hur de ska klara av att betala sina räkningar som pensionärer. Pensionssystemet måste reformeras på ett sätt som sätter människors välfärd i centrum, inte företagens vinster eller statens budgetöverskott.
Vi behöver ett pensionsuppror. Ett tydligt budskap till politikerna att det inte längre är acceptabelt att blunda för situationen. Pensionsbeskattningen måste förändras så att den åldersdiskriminering som existerar idag upphör. Företagens ökande andel av vinsterna måste också adresseras, och en större del av samhällets resurser måste fördelas till de människor som har byggt upp det.
För hur ska vi kunna kalla oss ett välfärdsland om vi inte kan ta hand om våra äldre? Det är dags för förändring – dags för pensionsuppror?
Kari Parman,
Gnosjö
