Det pågår en häxprocess mot alla som förordar en höjning av skatten på investeringssparkonton, ISK. Detta trots att ISK är ett skatteparadis för en finansiell elit. Dessa konton har inte råkat bli ett mycket förmånligt skatteupplägg, utan utformningen har varit så sedan de grundades 2012. Det skriver journalisten Carolina Sundell.
Insändaren har även varit publicerad i tidningen Internationalen.
För att kunna bilda sig en uppfattning om huruvida en högre skattesats på dessa konton är något önskvärt för befolkningen, får den som vill sätta sig in i debatten först och främst inte låta sig luras av själva namnet “investeringssparkonto”. Det vore minst sagt olyckligt att tanklöst förföras och tro att ISK handlar om ett traditionellt sparande i någon mening.
Arkitekten bakom ISK (f.d. finansministern Anders Borg) var slug nog att ge detta finansiella påfund ett namn som för tanken till “ett sparande”, när ISK egentligen inte är något annat än ett skattesubventionerat kapitalinnehav. Vi skullekunna – om vi var lika sluga – kalla ISK för ett skatteparadis på nationellt territorium, vilket vore betydligt närmare sanningen.
Idén bakom ISK är att den enskildes pengar ska bindas upp i ett aktie- och fondinnehav. Schablonbeskattningen som gäller för ISK kan inte ses som något annat än vad det är: ett enkelt sätt att göra det möjligt för vissa individer att slippa kapitalbeskattning. Att detta skulle handla om en mer lätthanterlig och lite förenklad beskattning, är endast en försäljningsslogan.
Innehav av miljonbelopp på ISK handlar inte om småsparare utan om en finansiell elit som vill undgå att göra rätt för sig. De vill slippa betala till det allmänna. Att ha en sådan vilja tycks märklig om man önskar att leva i den samhälleliga gemenskapen. Enligt SvD ägde i fjol den rikaste tiondelen i landet 73 procent av alla tillgångar i ISK-systemet. Detta är av yttersta vikt att poängtera i sammanhanget.
Den första premissen som ligger till grund för hur medborgaren ställer sig till det hela och värderar denna fråga (det vill säga om ISK är en uppfinning som är bra eller kanske inte alls av godo), bygger på hur väl man greppar finansialiseringen av samhällsekonomin och tycker att en sådan är till nytta för samhällskollektivet. Finansialiseringen syftar här på en sektor som lever på ocker och räntor; kort och gott arbetsfria inkomster. (Liberalismens grundare tyckte för övrigt att det var moraliskt förkastligt att någon skulle kunna få pengar i sömnen eller tjäna pengar på pengar.)
Den som säger sig förespråka marknadsekonomin måste begrunda att en finansialisering av ekonomin innebär att frångå spelreglerna och grundvalarna som denna vilar på. Finansialiseringen har lett till en transformation av penning- och bankväsendet som leder till ett större risktagande för medborgarna (staten, vilken vi alla äger), vilket när som helst kan leda till finansiell instabilitet eller än värre en finanskris djupare än alla tidigare skådade…
Realekonomin har krympt allt mer i takt med att politiker och beslutsfattare valt att negligera den (den förda finans- och penningpolitiken visar detta tydligt) och de har ställt om landet i en riktning som gynnar och premierar finanskapitalet. Detta har gjorts utan debatt eller någon folkomröstning. Det är makthavare av samma skrot och korn som har privatiserat pensionerna (i och med detta har det kollektiva sparandet hamnat på finansmarknaden) och de har fattat beslut som format lagstiftningen i favör för den finansiella eliten. Den reella delen av ekonomin, där den faktiska produktionen äger rum, tillåts att gå under för att finansmarknaden (börsen, med andra ord spekulationshålan) och affärsbankernas kreditskapande ska hållas vid liv. Skuldsättningsgraden hänger nämligen ihop med finansialiseringen.
Någon måste ta bladet från munnen och skriva detta i klartext: skapandet av konton á la ISK handlade om att tillgodose den finansiella delen av ekonomin och hålla den finansiella eliten under armarna. De som grottar ner sig i statistiken ser att ISK inte handlar om vanliga människors “sparande”. ISK är inte vad det kunde eller borde vara, exempelvis allmännyttiga fonder eller sparande i statsobligationer.
Carolina Sundell
Fotnot:
Carolina Sundell har skapat ett upprop på Skiftet.
