Efter ett par veckor med extrem värme en bra bit över 30 grader med bränder i skog och mark, har vi fått lite andrum med både rimligare temperaturer samt några spridda regnskurar som varit till välsignelse för naturen och för grödorna vi odlar för att få mat på bordet.
Själv gillar jag inte värmen. Jag brukar säga att min “smärtgräns” går vid plus 20 grader. Men andra gillar solen. Jag har sett hur folk ligger som döda sillar, eller strömmingar, i det gassande solskenet. Efter ett tag ser de ut som böcklingar, som ju är rökt strömming.
Vet ni förresten vad det är för skillnad mellan sill och strömming? I stort sett bara namnet. Den kallas strömming när den fångas i Östersjön norr om Kalmar sund. Annars är det sill. Sillen är normalt sett något större. Genetiskt sett är skillnaden mycket liten.
Ordet strömming kan komma från fornnordiskans strömling, eller från en diminutiv form av strömil, som betyder en som far fram i flock. Vilket strömmingen gör.
Det blev en liten utvikning. Nu åter till solbrännan.
Fenomenet med att ligga i solen för att bli brunbränd är ett relativt sent fenomen. Förr betraktades inte solbränna som något attraktivt. I det gamla bondesamhället förknippades solbrända armar och väderbitna ansikten med hårt arbete utomhus. Det var pigor och drängar, sjömän och andra yrkesgrupper, som stod lågt på den sociala statusskalan, som i sitt dagliga slit var tvungna att exponera sig för solen.
För överklassen var det viktigt att visa att man inte behövde arbeta. Idealet, inte minst för kvinnor, var att skydda sin utsökt bleka hy mot mot solen med stora hattar och parasoller.
När solen blev för stark fick grosshandlarna skydda sig mot solen genom att sitta inne på “punchverandan” och grogga. En snitsig halmhatt fick vara skydd mot de solstrålar som ändå trängde sig på.
Talet om att överheten, adeln, har “blått blod i ådrorna” kommer sig av att ju blekare hy desto tydligare ser man blodådrorna under skinnet, vilket är ett tecken på att man inte behöver ägna sig åt något så nedlåtande som arbete.
I och med industrialiseringen blev rollerna och idealen ombytta. Arbetarna tillbringade långa arbetsdagar i mörka fabriker. Blev de mörka så var det snarare av olja, sot och damm.
De bättre bemedlade började njuta av en lättjefull tillvaro i sommarsolen på badstränderna. Solbränna förknippades inte längre med slitsamt arbete, utan mera med strandliv och hälsosamma aktiviteter i det fria.
“Vurmen för det ‘naturliga’ tog sig många uttryck. Oavsett om man var frisksportare, scout, nudist eller vanlig semestercampare, var solbrännan ett attribut som vittnade om en sund livsstil”, kan man läsa i “Skiftande syn på solandet” i Populärhistoria.
En baksida av detta överdrivna solande är att hudcancer blivit vanligare. “Lagom” är kanske bäst, även i det här fallet.
Gillar man inte att ligga och steka sig i solen finns det en “genväg”. “Brun utan sol” som man kletar in sig med. Vad jag har sett så borde det heta “Orangefärgad utan sol”, för många ser ut som morötter i nyllet. Ta bara Donald Trump och hans märkliga morotsliknande ansiktsfärg.
Sedan kan jag tycka att det är lite tragikomiskt att se vita människor som försöker bli så bruna som möjligt. En del av dem är rasister som ogillar, ja till och med hatar de som är födda med brun hudfärg. Men ändå vill de själva bli så bruna som möjligt.
Men det är kanske en annan historia. Ändå kommer jag osökt att tänka på “Svart-Vit Calypso” som sjöngs av Monica Zetterlund. Om det var i en Hasse- och Tage-revy, eller i något annat sammanhang kommer jag inte ihåg.
Rolf Waltersson
