Rutger Bregman
Boktitel: I grunden god – en optimistisk historia om människans natur
Natur & Kultur
Orginaltitel: De meste mensen deugen
Recension: Hans Norebrink
“Människan är i grunden självisk”. En vanlig åsikt. Men fel visar alltfler forskare inom de olika vetenskaperna. De flesta är ganska snälla för det mesta. Vi vet bara inte om det. Vår människosyn är alltför negativ, vilket kan bli en tragisk och självuppfyllande profetia.
Fast vi är kanske inte riktigt så goda som den nederländske historikern Rutger Bregman framställer det i sin nya, lättlästa, faktafulla, roliga, entusiasmerande och djupt övertygande internationella bästsäljare I grunden god – En optimistisk historia om människans natur(2020). Full av spännande historier (men få tvivel).
Den holländska boktiteln tycker jag är bättre: De flesta människorna duger– en ny historia om människan. För författaren betonar att vi också har en “grym och ondskefull sida”. Speciellt mot andra folkgrupper och nationer än våra egna – Vi mot Dom.
Men att människor kan vara individualistiska, själviska, gruppegoistiska, konkurrerande, våldsamma, krigiska och “onda” kommer knappast som en överraskning för någon. Det behöver inte bevisas.
Den nya forskningen om människan och hennes samhälle (exempelvis evolutionsvetenskap) visar däremot att vi också och huvudsakligen är kollektivistiska, osjälviska, altruistiska, samarbetande, fredliga och “goda” gruppvarelser. Det är det som gjort människan så framgångsrik som djurart.
Tyvärr har den så kallade fernisseteorin dominerat det kristna västerlandet sedan årtusenden tillbaka, förklarar Rutger Bregman. Alltså tanken att vi människor innerst inne är apliknande vilda grottmänniskor med ett tunt lager av kulturell civilisationsfernissa ovanpå – och ibland dyker vår inre ondska fram vid exempelvis katastrofer, krig och folkmord.
Ett bra och inflytelserikt exempel på denna påstådda ondska är romanen Flugornas herre av William Golding, som många av oss läste i skolan. Ett pojkgäng hamnar på en öde ö, och förvandlas raskt till brutala vildar. En syn på människan som den depressive Golding själv delade och framförde i sin skönlitterära bok.
Men efter mycket idogt letade hittade Rutger Bregman verklighetens pojkgäng som efter ett skeppsbrott 1977 hamnar femton månader på den lilla öde ön Ata söder om riket Tonga i Söderhavet.
De sex tonårspojkarna samarbetade fredligt med hönshus, trädgårdsland, insamling av regnvatten, träning, sport, musik och en evig brinnande eld. De återfanns i muskulöst, hälsosamt skick, och en av pojkarna hade fått ett benbrott spjälat, som läkt bra. De förblev vänner för livet.
Varför hör man inte talas om sånt? Istället har olika berömda forskarförsök som sägs visa mänsklig ondska lyfts fram i media. Och fått ett tungt genomslag, när det gäller att befästa vår alltför negativa människosyn, framhåller Rutger Bregman.
Som Stanley Milgrams elstötsmaskin där försökspersoner ficks att tro att de på order gav andra personer plågsamma elstötar. Eller Philip Zambardos urartade experiment där försöks-studenter delades in i fångar och fångvaktare. Eller det sommarläger där två pojkgäng hetsades mot varandra. Eller det verkliga exemplet när många människor passivt såg på när en viss Catherine Susan Genovese mördades på öppen gata i New York.
Närmare undersökningar av dessa händelser visade enligt Bregman på ovetenskaplig manipulation av försöken och fakta, i syfte att bevisa det man ville, att människan är ond. I själva verket, menar författaren, visar dessa händelser på hur mycket man måste manipulera människor för att få dem “onda”.
Istället lyfter han fram andra exempel som julaftonsfreden och förbrödringen mellan tyska och engelska skyttegravssoldater under första världskriget. Och det förvånande resultatet från många krig att de flesta soldater inte sköt eller sköt fel. Även när det gäller fiender är det svårt att döda en människa på nära håll.
Vad gäller krig och katastrofer bryter inte ordningen samman i kaos och våld, som många tror. Tvärtom aktiverar kriser oftast det bästa hos människan. Man hjälper och delar med sig till främmande människor, visar författaren med flera exempel, som bombningarna av London och Tyskland under andra världskriget, eller som under den stora stormen Katrina i New Orleans.
Även den tidiga evolutionsforskningen hade en ganska negativ människosyn, som Richard Dawkins, som hade och ännu tyvärr har ett stort genomslag med sin “Den själviska genen” (1976). Den har felaktigt har tolkats som att människan är genetiskt egoistisk. Istället ligger det i genernas “egenintresse” (en tanke de ej har eftersom de inte tänker) att samarbeta.
Vid 30-årsminnet av boken beklagade Richard Dawkins detta missförstånd och förklarade att boken lika gärna hade kunnat heta “Den samarbetade genen”. Gener är ju beroende av varandra och måste samarbeta för överlevnad – liksom alla gruppdjur (inklusive människan).
En annan professor som fått backa är Garrett Hardin som med “Allmänningens tragedi” menade att egoistiska individer inte kan samarbeta om gemensamma tillgångar, alla bara tänker på sig. Det visade Nobelpristagaren Elinor Ostrom på, med konkreta fall, att var felaktigt – i sin mycket uppmärksammade bok “Allmänningen som samhällsinstitution”.
Vad gäller åsikten att våra jägar-samlarförfäder var krigiska driver Steven Pinker i sin bok “The Better Angels of Our Nature” tesen att våldet i samhället har minskat över tid. Men enligt Rutger Bregman och andra kritiker finns det en hel del att säga om hur han hanterat fakta. Även andras påståenden om yanomani-indianernas krigiskhet i Amazonas har mött kritik.
I själva verket skriver Rutger Bregman att den jägare-samlare-tillvaro människan levt under större delen av mänsklighetens existens inte alls var så ociviliserad och våldsam. Man levde (och lever ännu) i huvudsakligen jämlika (egalitära) och fria grupper med direkt diskussionsdemokrati, och i stort sett jämställdhet mellan könen. Och krig är inte rotat i vår natur, betonar han.
De potentiella alfahannarna trycktes i jägare-samlare-samhället ned med skämt, hån, skvaller, förvisning eller dödades. Som dessutom var ett sätt att göra människor snällare eftersom de illasinnade då inte kunde sprida sina gener vidare. På så sätt domesticerade och “förbarnsligade” människan sig själv och blev med tiden allt vänligare (“Homo puppy” kallar Bregman oss).
Men den negativa synen på människan förr och nu lever starkt vidare. Machiavelli är en av den så kallade politiska realismens fäder med sin tes att alla är egoister och att Fursten ska styra enligt devisen ändamålet helgar medlen. Även åsiktsbrodern, den realistiska konservativa filosofen Thomas Hobbes menade att egoistiska människors“”allas krig mot alla” bara kunde motverkas av en diktator (“Leviathan”).
Psykologins grundare Sigmund Freud hade samma negativa människosyn. Liksom liberaler (såväl gamla som nya), nationalekonomer och kapitalismen som ekonomiskt system. Men de senare menar att själviskheten kan tyglas och vändas till något positivt i ett marknadssystem – senare i ett demokratiskt marknadssamhälle med viss välfärdsordning enligt socialliberaler. Som även vår tids socialdemokrater ser saken.
Men det man får lära sig om människans själviska natur påverkar ens åsikter om den. Undersökningar visar att studenter på ekonomilinjer är mer själviska än andra. Myten om den själviska människan blir som sagt en självuppfyllande profetia.
Den som vill förändra samhället måste ha en korrekt bild av verkligheten, och det gäller förstås vänstern som högern, menar jag. Samhällsförbättrare gynnas inte av dyster svartmålning respektive romantisk skönmålning av människans natur.
Det senare (vitmålning) finns det också en tradition av från Rousseau till vissa moderna socialister – och kanske i någon mån i denna bok, tycker jag mig ana. Det är önsketänkandet att människan i grunden är god (nej, mest god bara!) och formbar (bara delvis sant, vi föds med vissa beteendeegenskaper!).
Där kritiserar jag vänstern, men att de har en kanske översnäll syn på människans natur är ett litet problem med tanke på den socialistiska ideologins och rörelsens stora svaghet idag.
Det stora problemet för de som vill förbättra samhället är den vitt utbredda tron på vår stora själviskhet. Det gör inte minst att människor tvivlar på att vi alla invånare på jorden kan samarbeta uppoffrande för att lösa miljö-svält-klimatkrisen.
Tron på vår själviskhet hindrar oss från att handla aktivt och demokratiskt för att rädda världen från undergång. Bregmans svar: Vi behöver en ny (god) realistisk människosyn.
Vidare: Att människors onda handlingar kläds i goda ord och tankar gör inte ondskan mindre ond, som jag tycker Bregman antyder. Som jag ser det pekar han dock helt rätt ut etniska, nationella, religiösa och gruppkonflikter av olika slag (Vi-Dom) som avgörande för onda tankar och handlingar. Vi gillar mest de vi står nära, de som är lika oss.
Vi är främst goda och empatiska gentemot de vi uppfattar som “vår egen grupp” – ett ganska självklart resultat av evolutionen, en slags intern gruppegoism. Men som Bregman säger kan vi också samarbeta, fredligt, ömsesidigt och sympatiskt med andra grupper (Vi-Ni, döper jag det till). Även under vår tid som jägare-samlare, som inte alls var så socialt småskalig som många forskare trott, påpekar författaren.
Bregman nämner inte direkt klasskonflikter (ett slags Vi-Dom eller Vi-Ni, beroende på relationerna mellan rika och fattiga). Men han tar upp att när människor kan välja så vill de ha snälla ledare, vilket de kan få. Men makten korrumperar och stiger de nya härskarna åt huvudet.
Det är ju en slags beskrivning av hur klasser, klasskamp och ojämlikhet uppstår efter det klasslösa jägarsamlar-samhället. Med stora jordbruksstater kan inte längre de vanliga gräsrötterna kontrollera sina ledare.
Vilka förutom materiella (och sexuella) privilegier också skaffar sig en skyddande våldsapparat av soldater (statens kärna enligt marxismen – hantlangare som försvarar härskarna mot pöbeln, enligt Bregman). Samma mekanism orsakade realsocialismens kollaps (det sista min kommentar).
Från vår långa tid som jägare-samlare har vi en motvilja mot ojämlikhet, skriver Bregman. Det ser jag som arbetare och socialist som oerhört positivt. Även om vi också har en tendens till social hierarki (klassamhälle) från vårt tidigtmänskliga och primatarv (mitt tillägg, se också boken Hierarchy in the Forest).
Bregmans bok är jättebra och mycket omfattande, och informativ – matnyttig helt enkelt, fortbildande. Ännu ett steg närmare en verkligt realistisk människosyn som grund för en effektiv politisk kamp i nuet och i framtiden.
Då gör det inte så mycket att den är aningen rörig. Ibland lämnar det rent evolutionära perspektivet. Och har en lite luddig röd tråd vad gäller ondskans främsta ursprung i gruppkonflikter : gruppkonkurrens, krig, resurskamp, rasism, främlingshat,
rädsla för okända, klassförtryck, kamp om privategendom, gruppinstinkt, xenofobi. reaktionära former av religion, etnicitet och nationalism.
Jag upplever dock att han i det stora hela delar min åsikt att grupp-mot-grupp-konflikter är de farligaste. Så ser jag det i alla fall (sen finns det ju simpla individkonflikter också, avundsjuka, svartsjuka, makt-status-kamp etcetera). Ett talande citat från Bregman:
Vi föds med en stamtillhörighetsknapp i huvudet. Man behöver bara trycka på den… spädbarns och småbarns splittrade natur – snälla, men med xenofobiska drag…
Så sammantaget tycker jag att han motsäger sig själv med tesen att människan i grunden är god. Han bevisar snarare att vi har två sidor men att – tvärtemot vad många tror – den goda sidan är den starkaste. Det instämmer jag i.
Boken avslutas med ett antal individuella råd för en godare värld. I korthet: Vi måste lämna den falska bilden av själviskhet och inse att vi är skapade för sammanhållning och samabete. Och att vi är ganska vänliga och själviska. Det är en revolutionär tanke.
Så gör gott gentemot dina medmänniskor – och tro på dem, även om du blir sviken ibland. Så kan vi agera så att vår goda sida lyfts fram och sprids. Det kan förändra världen.
Hans Norebrink
# Författaren arbetar mycket med att utveckla teorier om djupare demokrati – Se Utopia för realister. Något otaktiskt i ordval i dagens läge slår han ett slag för det han ser som vår osynliga “vardagskommunism”!
# En underlig sak är att författaren stödjer den colombianska regeringens avväpningsförsök av landets gerilla. Den har ju uppstått sedan allt fredligt förändringsarbete bemötts med våld.
# Tankarna på mer egenansvar för skolarbetet tror jag inte på.
Det har ju visat sig gynna svenska medelklassbarn, och “dissa” arbetar- och invandrarbarn – och generellt pojkar som grupp.
# På slutet med sina råd blir Rutger Bregman väl optimistisk på individnivå. Det är ju tillsammans i grupp vi blir goda och starka. Själva grupplevandet sedan urtiden har skapat godhet.
