Bildskapare: Rossiette Stock / Pixabay.

Propagandavarningar om ryskt invasionshot för att skrämma befolkningen till lydnad

Andi Olluri:

Tove Lifvendahl publicerade en text i SvD inför krigs- och vapenlobbyism-mötet Folk och Försvar. I den kan vi läsa en rad hot om att Sverige står inför existentiella hot från höger och vänster, och att vi därför måste rusta upp. “Försvarsmurar rämnar”. “Världen såsom vi känner den faller isär”. (SvD, “Fria samhällen behöver försvara sig”, Tove Lifvendahl, 12 jan. 2025)

Men i själva verket är många av dessa hot mestadels fabricerade – och erkänns vara det i interna västerländska underrättelserapporter – och endast svepskäl för att skrämma befolkningen till medgörlighet när staten mobiliserar vapen- och high-tech industrin i ett kallt krig, vilket är hela syftet med det.

Att hitta en satan som kan användas för att skrämma befolkningen när staten snor dess skattepengar åt elitinvesterare i krigsindustrin. Lifvendahls artikel är ganska representativ för denna genre av vad som kan kallas skrämselpropaganda, som övergått till en feberyra. (Detta diskuteras detaljerat i min kommande Organ för Självdisciplin: Om Världsordning och Propaganda, i kapitlet “Kapprustningens logik, teknologisk dominans och behovet av en evig fiende”)

Lifvendahl inledde med att konstatera att Folk och Försvar “är en viktig samlingsplats, av flera skäl. Dels genereras och delas kunskap”.

Översatt i korrekta termer: där “genereras och delas” politiska PR-kampanjer som på i stort sett varje punkt överensstämmer med NATO:s påverkansoperationer, vare sig frågan rör svenskt NATO-medlemskap, Israels folkmord och Västs entusiastiska stöd för det, provokationer mot Kina, och så vidare, som en analys av 2024:s konferens noterade. (Lars Drake, “Folk och Försvar 2024 – ensidighet, hyckleri och krigshets”, Global Politics, 17 jan. 2024)

“Sverige är ett land som är hotat i flera dimensioner. Vi har många fiender, både utom och inom landets gränser”. Lifvendahl nämnde i första hand Ryssland. “Det militära hotet från Ryssland är påtagligt”. I denna text skall jag fokusera på det hotet, upprepat praktiskt taget dagligen i massmedia och politiska uttalanden i Sverige.

Det mest grundläggande faktumet är att västerländska analytiker, inklusive de högsta militära ledarna, inte betraktar det ryska hotet mot Sverige eller NATO som överhuvudtaget seriöst.

Därför förklarade Sveriges tidigare överbefälhavare Micael Bydén, i september 2023: “Eftersom stora delar av Rysslands konventionella militära förmåga är uppbunden i Ukraina utgör deras armé och markstridskrafter inte något hot”. (Mattias Balkander, “ÖB: Vi måste vara väldigt rädda om de relationer vi har”, Göteborgs-Posten, 18 sep. 2023)

På motsvarande vis förklarade Robert Dalsjö, underrättelseexpert vid Totalförsvarets forskningsinstitut, att Ryssland “har händerna fulla med kriget i Ukraina som har gått väldigt illa och där de har kört fast, så de har inte resurser för någon större militär markering” mot Sverige eller övriga Europa.((Robert Dalsjö, “4 experter: Så agerar Ryssland när Sverige går med i Nato”, Aftonbladet, 26 februari 2024)

Det sade han strax efter att U.S. Intelligence Community, de samlade 16 amerikanska underrättelsmeynidgheternas gemensamma organ, noterade att “Sannolikheten för att Ryssland i närtid ska attackera ett Natoland bedöms vara extremt liten”, som SvD rapporterade, begravet i slutet av en lång krönika. (Tomas Lundin, “Ny läcka visar Natos plan: Rustar upp östflank mot Ryssland”, Svenska Dagbladet, 10 juli 2023) Rapporten SvD citerade tydliggjorde också att “ryska ledare än så länge undvikit att vidta åtgärder som vidgar konflikten i Ukraina bortom Ukrainas gränser”.((NDTV, “Russia Does Not Want Direct Military Conflict With US, NATO Forces: Intelligence Report”, 3 mars 2023))

I en mycket detaljerad studie om det ryska hotet mot Europa, skrev Anatol Lieven och George Beebe – respekterad västerländsk Rysslandsexpert från brittiska och amerikanska UD respektive CIA:s tidigare Rysslandsexpert – de om “det ryska anfallshotet” mot Europa: “ryska avsikter och militära kapaciteter visar att denna uppfattning är farligt felaktig. Ryssland har sannolikt varken kapacitet eller avsikt att inleda ett anfallskrig mot NATO-medlemmar”, och citerade sådana citat från både västerländska experter, och det högsta ryska ledarskapet själv, som sagt detsamma.((George Beebe, Mark Episkopos & Anatol Lieven, “Right-Sizing the Russian Threat to Europe”, Quincy Brief No. 60, juli 2024))

“Under hela kriget har amerikanska ämbetsmän dragit slutsatsen att Vladimir V. Putin inte vill expandera kriget bortom Ukrainas gränser”, som The New York Times rapporterade sommaren 2024. (Julian Barnes & John Ismay “Alert Level Raised at U.S. Bases in Europe Over Russian Threats”, The New York Times, 1 juli 2024)

Det avslöjar att västerländska ledare och planerare vet om att hotet mot oss från en fiende som är en bråkdel så militärt och ekonomiskt stark som EU, för att inte tala om NATO, i själva verket är humbug. Ändå skrämmer de befolkningen med domedagsprofetior om rysk attack. Den troliga anledningen kräver inget geni att lista ut.

Den beskrevs till exempel av elit-businesspresen, såsom av Dagens Industris krönikör och VD för Timbro, PM Nilsson. Han förklarade att ett uppsvällt ryskt hot i det allmänna psyket presenterar “en perfekt öppning för en intelligent upprustning”. Då spelar det ingen roll om “Ryssland är nedslitet militärt, ekonomiskt och socialt”. “Nordens samlade BNP är större än Rysslands”, sade han, och förklarade:

Ändå beskriver den svenska statsledningen läget som “det allvarligaste sedan andra världskriget”. Hur går det ihop? Svaret är att beskrivningen mer är en uppmaning till upprustning och mindre en hederlig analys.

“De ryska påverkanskampanjerna”, fortsatte Nilsson, “är ett fiasko, särskilt i Sverige och Finland. Varje operation får motsatt effekt”.((PM Nilsson, “Vår beredskap är god”, Dagens Industri, 26 september 2024))

Detta inkluderar en flod av obevisade anklagelser om “ryska hybridattacker”, ständigt godtagna och rapporterade utan bevis (det behövs aldrig, annat än uttalanden från officiella talespersoner från NATO, Washington och Stockholm), såsom den nu favoriserade och obevisade klichén om att Ryssland saboterar kablar i Östersjön, vilket med hull och hår svalts av stora delar av media och tjänat som utmärkt ursäkt för NATO-militarisering av området.((Andi Olluri, “Dagens propaganda 4 december: Nordstreampropaganda på repris”, Global Politics, 4 december 2024))

Likt Nilsson, förklarade tidigare nämnda västerländska Rysslandsexperten Anatol Lieven:

Varningarna om ett kommande krig mellan Ryssland och Väst har nått en feberyra i Europa och Storbritannien. Den explicita avsikten med dessa är att skapa allmänt stöd för massiv upprustning bland befolkningen … Chanserna att en attack kommer ske på grund av en planerad rysk invasion av ett NATO-land är minimala: Ryssland utgör helt enkelt inget hot mot EU eller NATO … Ta bort det ryska hotet, och helt plötsligt förändras argumentet för europeisk upprustning till det motsatta: att det är nödvändigt att förhandla fred med Ryssland. Endast ett självsäkert Europa som tror på sin förmåga att skydda sig själv kan bryta cykeln av att vara så desperat rädda att USA kommer sluta garantera sin säkerhet, att de därmed stödjer amerikanska politiska beslut som i själva verket gravt skadar Europa. (Anatol Lieven, “Europe needs to rearm – even if Putin isn’t about to invade”, The Guardian, 24 feb. 2024)

Europeiska utrikesledare har förklarat samma sak, men maskerat bakom retoriken av en kosmisk kamp mellan demokrati och diktatur. De tyska, franska och polska utrikesministrarna Baerbock, Sejourne och Sikorski beskrev därmed det ryska hotet som en bra anledning att utnyttja “vår Kontinents fulla industriella potential till att uppgradera vår militära kapacitet, sporra produktion och utnyttja stora ekonomier. Våra försvarsindustrier är väsentliga i detta”.

Vi ska “utveckla och stärka den europeiska försvarsteknologiska och industriella basen. Vi behöver bygga upp dem och utnyttja deras fulla potential”.((Anna-Lena Baerbock, Stephane Sejourne, Radoslaw Sikorski, “Germany, France and Poland: This moment may define our children’s future”, Politico, 3 april 2024))

Eller som Roberto Gonzalez, amerikansk forskare om upprustning och det militärindustriella komplexet, uttryckte situationen så passande i sin detaljerade studie om hur utrikeshot används för att förflytta massiva summor skattepengar till elitinvesterare. “Genom denna process kan miljarder åter miljarder skattepengar enkelt skyfflas till privata bolag under förevändningen av rikets säkerhet”:

Det första kalla kriget tjänar som en användbar analogi till den nuvarande situationen, men det finns dessutom andra historiska skeenden som är värda att beakta. Till exempel skapandet av en den amerikanska militariserade staten 1947 och implementeringen av säkerehetsinitiativ omedelbart efter elfte september 2001, vilka ledde till “skapandet av nya hot, nya institutioner för att bekämpa dem, en kampanj bestående av att mobilisera allmänheten baserat på rädsla”. Detta resulterade i massiva militära investeringar som ägnade enorma resurser åt att bekämpa påhittade katastrofiska hot, medan man i processen därmed lade grunden för att skapa just dessa hot – genom att generera nya kapprustningar, försämra internationella spänningar … Med andra ord är privata investerare villiga att finansiera teknologiska krigsbolag eftersom vinsterna från kontrakten av det skattefinansierade Pentagon kan vara enorma.((Brown University Watson Institute of International and Public Affairs, Roberto J. González, “How Big Tech and Silicon Valley are Transforming the Military-Industrial Complex”, apr. 2024, s. 23. Min kursivering))

Den svenska kontexten beskrevs väl av Saabs VD, Michael Johansson, vid förra årets Folk och Försvar. Efter att ha tackat för att det “har skett bra saker när det gäller beställningsvolymen” av krigsmateriel varnade han: “Men efterfrågan kan gå ner igen”.

Lösningen?: “Det som behövs är ett handslag mellan industri och politik”. Det “måste finnas någon form av statligt åtagande över politiska mandatperioder”. “Företagen behöver helt enkelt statliga garantier”. “Hamnar vi i ett problem därför att marknaden i övrigt skakar”, fortsatte Johansson, “så måste staten säga: Det här ska vi hålla vid liv”. Han tackade också Socialdemokraterna, förresten, för att de är identiska till borgerligheten i dessa frågor: “Det var ju jättebra att höra att Magdalena Andersson tänker i de här banorna”. (Niclas Vent, “Saabs vd: Så ser vi till att Ukraina kan vinna”, Aftonbladet, 18 januari 2024)

Kort sagt: staten är en bidragsgenerator åt Big business. Men när befolkningen har historiskt låga ersättningar, staten urholkar välfärd på punkt efter punkt, är skuldsatt likt aldrig förr, är det svårt att övertyga den att ge över sina redan knappa resurser åt superrika elitinvesterare för ingen anledningen. Därför måste man skrämma vettet ur dem.

Betrakta uttalandet från NATO-chefen Mark Rutte, som uppmanade oss till “krigsmentalitet”. Europeiska länder bör skära ned på pensioner, sjukvård och annan välfärd, och istället ge pengarna åt Big Business – vad som kallas “försvar”. “Jag vet att det innebär mindre pengar till andra prioriteringar om vi spenderar mer på försvar. Men det är bara lite mindre”. “Vi behöver en liten bråkdel av de pengarna för att göra vårt försvar mycket starkare och bevara vår livsstil”. Media rättar sig generellt sett lojalt i ledet och upprepar evangeleirna från Ovan.((Dave DeCamp, “NATO Chief Calls for Cold War-Level Military Spending”, Antiwar, 12 december 2024))

“Våra offentliga samtal är idag mindre tabubelagda, mer frimodiga”, avslutade Lifvendahl i referens till de som förespråkar upprustning. “Fler röster hörs, från fler plattformar”.

Men de som gör en sober analys av det “ryska hotet” och dess faktiska innebörd, snarare än att troget upprepa statens skrämselpropaganda för att mobilisera skattepengar åt krigsindustrin, är praktiskt taget spårlöst försvunna i mainstreammedia.

Andi Olluri

You May Also Like