– Godmorgon Pjotr. Ser att du inte varit här på åtta år, varför då?
– Vill inte störa i onödan. Hörde på radion att ni hade långa väntetider, jag tror det var våren 16. Så jag satte upp mig på väntelistan hösten 17. Och nu är jag här. Tänk vad tiden går fort..
– Ser att ni fått er medicin i alla år och att ni uppenbarligen lever fortfarande. Ni tycker inte att ni stör oss nu då?
– Inte vet jag, gör jag det? I så fall kan jag smyga ut bakvägen…
– Har ni betalt?
–Ja, det vill säga, jag får hem ett inbetalningskort på 400 kronor och så betalar jag när pensionen kommer.
– Ja, vi pratar väl en stund då. Vad fattas er nu, akut alltså?
– Kärlek, doktorn. Massor av kärlek. Får jag krama doktorn?
– Sitt kvar! Kommer ni inom en meters avstånd går överfallslarmet. Tjuter i hela huset.
– Aha … Och så gemenskap, massor av gemenskap…
–Varför kallar du dig Pjotr Grådask? Här står ditt riktiga namn.
– Åh, ja, det är min sociala fobi. Om jag går ut på stan och är en annan då behöver inte själva jag vara rädd för människorna, alla de andra som går omkring, har doktorn lagt märke till hur många dom är? Jag slutade räkna dom för ett år sedan…
–Social fobi … står inte på din diagnoslista, skriver dit det. Hjälper dina mediciner dig då?
– Mot vad?
– Ja, din borderline, bipolaritet, och så denna sociala fobi …
– Det vet jag inte, har ingen aning, jag är som jag är, brukar jag säga. En vanlig enkel kille, en i mängden bara.
– Nyss pratade du om att du var rädd för dom och nu säger du att du är en i mängden bara, det går liksom inte ihop …
– Jag kanske inte är så där jättevanlig, lyssnar på P1 mycket, och en del kulturprogram på teve.
Sist såg jag ett litteraturprogram där man uppmärksammade att färre och färre blir kära idag. Och Ove Knausgårds förra hustru som legat långa tider på mentalsjukhus och fått massor av elchocker, tror jag det, efter att ha varit gift med den där så kallade författaren… och nu hade hon skrivit en bok om det..
– Vill du ha elchocker? Vi har ett extraerbjudande nu, då elpriserna på den nordiska spotmarknaden är överkomliga …
– Ja, kanske det. Har aldrig provat det, är det paketpris på typ 10 chocker, eller…
– Ja, vi har ju aldrig prövat det på dig. Hm … Över 50 olika mediciner sedan 2005 … och ändå kommer du hit och besvärar oss. Nå, efter elchockerna kommer du inte ens minnas att du fått dom..
– Ja, okej då. Får jag kallelse och sådär?
– Ja, och så förnyar jag dina mediciner. Så är du välkommen igen sådär 2025-26. Är det något annat så får du väl försöka få kontakt med oss … lycka till med det … var det något mer?
– Nej. Kul med något nytt. Rör dom vid mig när dom där elchockerna ska va?
– Jadå. Och där är dörren….åh, kom inte för nära mig…vi vinkar adjö här till våra patienter …
Pjotr Grådask famlade ut på gatan.
Han anade en framtid så här på ålderns höst, ja höst var det…högt till taket och en frisk syrerik luft som letade sig ner till hans kolsvarta lungor. För sig själv, inombords pratade han högt, en framtid utan minnen…vad härligt…hurra, hurra..
Eskilstuna i september, nådens år 2019
Peter Danngren
