Apartheidstaten Israel bryter mot mänskliga rättigheter och folkrätt, men kritik mot detta avvisas av Israel och av uppbackarna av den kolonialistiska politiken. Inte sällan beskylls kritiker för antisemitism.
Pär Salander, professor vid Umeå Universitet och återkommande skribent i eFOLKET, anser att det är hög tid att en effektiv internationell rörelse mot apartheid i Israel kommer till stånd. Liknande den som byggdes i kampen mot apartheidregimen i Sydafrika.
USA har flyttat sin ambassad till Jerusalem (mot flera FN-resolutioner kring Jerusalems status) och drar in bidragen till FN:s flyktingorgan för Palestinafrågan. Tillsammans med Israel lämnar man FN-organet UNHCR därför att det är för Israelfientligt
. Samtidigt hotar USA Internationella Brottmålsdomstolen i Haag om man tar upp palestiniernas resta klagan på Israels agerande vad gäller ockupation och bosättningspolitik.
Flera borgerliga partier talar med liknande tungomål – man tycker att Jerusalem skall erkännas som Israels huvudstad och att Sverige bör frysa biståndet tills palestinierna blir ’mindre Israelfientliga’. Kristdemokraterna är tydligast. Ebba Bush-Thor markerar sin inställning genom att posera på en israelisk stridsvagn iklädd den israeliska arméns tröja. Partikollegan Adaktusson lägger framför allt ansvaret på palestinierna när Israel förra året sköt ihjäl 68 personer och skadade 2 700 protesterande palestinier på Gaza-remsan. Inte ett Israelkritiskt ord. Det är en rättsvidrig logik då den gör de ockuperade ansvariga för ockupationsmaktens övervåld. Israel går i medvind – många hör dess röst.
Det är en tidsfråga innan vi åter får se palestinska ungdomar på TV kasta sten eller skicka iväg hemmagjorda raketer mot Israel med risk för eget liv. De gör det därför att palestinierna är ett maktlöst folk som måste låta sig skjutas för att höras
,om journalisten Nathan Shacher uttryckte det.
I stället för att förfäras över palestiniers stenkastande måste vi försöka förstå det historiska sammanhanget. Staten Israel är inte vilken stat som helst.
I slutet av 1800-talet skapade den sionistiska rörelsen en flyttvåg till Palestina. FN:s Palestinakommitté med deltagande från 11 länder (bland annat Sverige men inget arabiskt land) rekommenderade en uppdelning av det brittiska mandatet Palestina. Delningsplanen antogs 1947: sionisterna tilldelades 55 procent av det historiska Palestina, palestinierna 45. Detta fastän 80 procent av den odlingsbara jorden var i palestinsk ägo och dessa utgjorde 2/3 av befolkningen.
Palestinierna reagerade med strejker och uppror. Men genom senare forskning vet vi att parallellt började den sionistiska rörelsen med vad man i dag skulle beteckna som en planerad etnisk rensning (jfr Balkankriget). Den ledande sionisten Yossef Weitz skrev att: ”Den enda lösningen är att förflytta araberna härifrån till grannländer. Inte en enda by eller en enda stam får slippa undan”.
Efter fördrivning av araber ur stadsdelar i Jerusalem och Haifa i februari och april 1948 uttryckte den blivande premiärministern David Ben-Gurion entusiastiskt:
– I många arabiska stadsdelar i väster hittar man inte en enda arab. Jag tror inte att det kommer att förändras. Och vad som hände i Jerusalem och Haifa – kan hända i stora delar av landet… Det kommer förvisso att bli avsevärda förändringar i landets demografiska sammansättning.
Det är hög tid för Sverige och EU att sätta ner foten–det är hög tid för kännbara sanktioner mot Israel.
Så sant. Över 500 palestinska byar förstördes, jord och mark exproprieras, och kring 750.000 palestinier fördrevs från sina hem. Mer än 30 etniska rensningar övergick också i massaker, den mest kända i Deir Yassin 1947. Utrikespolitiska institutet bekräftar i ny rapport att sionisterna använde metoder som måste betecknas som krigsbrott och brott mot mänskligheten. FN blev varse vad som pågick och för att dämpa konflikten antog man i december 1948 en resolution om att flyktingarna skulle få rätt att återvända hem. Ingen har fått den rätten.
Den svenske greven Folke Bernadotte sändes av FN till Palestina samma år för att söka medla fred. Bernadotte mördades då av den israeliska säkerhetstjänsten och mördaren blev sedermera folkhjälte och livvakt åt just David Ben-Gurion. Enligt Ronen Bergman, ansedd israelisk undersökande journalist, har Israel utfört minst 2 300 politiska mord. Han har under åtta års tid intervjuat personer verksamma i säkerhetstjänsten Mossad.
Efter sexdagarskriget 1967 ockuperade Israel Västbanken och Gaza (mot flera FN-resolutioner), områden som enligt FN:s delningsplan skulle ha tilldelats palestinierna. Mer än 600 000 bosättare har av Israel givits plats på Västbanken också det i strid med FN-resolutioner och Genèvekonventionen (IV). Muren som Israel har byggt på ockuperad mark gör vardagen svår för palestinier. Internationella domstolen i Haag har slagit fast att muren bryter mot internationell lag och kräver att den rivs och att Israel återlämnar konfiskerad mark och kompenserar för förstörd egendom. Inget händer.
Den sydafrikanska apartheidregimen och Israel hade ett intimt samarbete kring utvecklande av kärnvapen under 70- och 80-talet. Sydafrika avbröt och förstörde sina vapen när regimen stod inför sitt fall, men Israel behöll sina. Israel (och USA) stödde aldrig kampen mot apartheid i Sydafrika–ANC och Nelson Mandela betraktades som terrorister. Däremot hade ANC och PLO ett nära samarbete; vår frihet är ofullständig utan palestiniernas frihet
uttryckte Mandela 1997.
I mars 2017 publicerade FN en utredning som slog fast att Israel är en rasistisk stat byggd på ett apartheidsystem. Efter påtryckningar från FN-chefen Gueterrez drogs dock rapporten tillbaka. USA:s tidigare president Jimmy Carter betecknar Israels relation till palestinierna som just en ”apartheidrelation”. Andra betraktar Gaza som ”en förgiftad slum” (FN:s chef för mänskliga rättigheter). Palestinierna stängs inne och kontrolleras av Israel. Sönderslagen infrastruktur, extrem arbetslöshet. 80 procent av befolkningen är beroende av internationella hjälpprogram. Dricksvattnet är otjänligt och forskaren Sara Roy vid Harvard varnar för att barn långsamt förgiftas.
Det israeliska parlamentet Knesset godkände i juli månad 2018 den kontroversiella nationalstatslagen som definierar landet som en enbart judisk stat och avskaffar arabiska, som talas av 20 procent av befolkningen, som officiellt språk. Den religiöst-etniska staten cementeras–araber är inte önskvärda.
Israel har efter etnisk rensning och ockupation tagit kontroll över i stort sett hela det ursprungliga Palestina. De allra flesta palestinier lever i dag som statslösa flyktingar i angränsande länder eller under israelisk ockupation. Den sionistiska rörelsen har kommit långt i sin ambition från 1930-talet att avarabisera hela Palestina. Detta har möjliggjorts genom att Israel systematiskt avvisat FN-resolutioner och internationella konventioner – man nekar till allt ansvar.
Apartheid i Sydafrika föll som politiskt system med benäget bistånd från internationella ekonomiska sanktioner och politisk isolering. Ett erkännande av övergreppen mot de svarta var en förutsättning för försoningsprocessen. Det är stötande att EU inte agerar med liknande kraftfullhet mot Israel. Palestinierna är förödmjukade och fördrivna – utan att detta erkänns och hanteras finns ingen väg framåt. Det är hög tid för Sverige och EU att sätta ner foten – det är hög tid för kännbara sanktioner mot Israel.
Man stilla undra hur Kristdemokraternas agerande går ihop med kristen etik och alla människors lika värde.
Pär Salander
Artikeln har också varit publicerad Västerbottens-Kuriren
