Peter Widén:
Islamofobin sprider sej, och sprids avsiktligt, i Sverige. Med islamofobi menar man rädsla för eller aggressivitet mot människor som har Islam som sin religion. Man kan också mena rädsla för eller aggressivitet mot själva religionen.
Själv är jag socialist och dessutom ateist. Hur ser jag då på religion? Ibland har jag fått frågan hur jag ser på kristendomen. Mitt svar blir då en fråga: Vilken kristendom? Under beteckningen “kristen” finner vi en uppsjö av ideologier och värderingar, vissa varandras motsatser.
Vi har företrädare allt från de före detta ärkebiskoparna K.G. Hammar och Antje Jackelén till den kristna högern i USA och dess svenska avläggare som Livets Ord.
När det gäller värderingar och människosyn finns det nog inte mycket som skiljer mej från Hammar och Jackelén. Mellan mina värderingar och de US-amerikanska högerkristnas och Livets Ords människosyn finns en avgrund. Så mitt svar måste därför bli: Vilka kristna, vilken kristendom?
Det avgörande är alltså vilka värderingar man har och vad man strävar efter att åstadkomma på jorden. Att splittra till exempel arbetarrörelsen utifrån religionen är förkastligt.
Vi har faktiskt haft en strid om detta i svenska arbetarrörelse. I slutet på 1800-talet när det socialdemokratiska partiet stod inför att byggas upp fanns två linjer. Den ena hade den framtida partiordföranden Hjalmar Branting som förespråkare. Branting lutade åt att ateism var ett måste för den som ville bli partimedlem. Den andra riktningen företräddes av agitatorn och skräddaren August Palm. Palm menade att det var idiotiskt att splittra arbetarrörelsen utifrån om man trodde på himlen eller inte. Palm hade genom sina gesällvandringar erfarenhet av konkret klasskamp och partibygge på den europeiska kontinenten. Om man tror på Gud eller inte måste vara en privatsak menade han. Detta var även Lenins linje i partibygget i Ryssland. Både i Ryssland och Sverige segrade den linje som August Palm och Lenin stod för. Branting kom också snart att ansluta sej till deras synsätt.
Låt oss också nämna det missförstådda Marx-citatet: ”Religion är ett opium för folket”.
Många människor har tolkat det som ett jämställande av religion med narkotikaberoende. Så menade inte Karl Marx. Opium var vid den tiden ett vanligt smärtstillande preparat.
Marx såg religionen som smärtlindring och tröst i en grym värld.
Och låt oss inte heller glömma att historien gett oss socialistiska kämpar som kombinerat gudstro med en livslång kamp för socialismen. En representant för denna grupp var parti och fackföreningsmannen James Connolly som avrättades av de brittiska imperialisterna efter påskupproret i Dublin 1916. Och även inom den svenska arbetarrörelsen finns många, många exempel. Inte sällan har det handlat om kamrater på rörelsens vänsterkant.
Under lång tid trodde många att August Palms synsätt, att ena de utsugna och förtryckta oavsett religiösa skillnader, definitivt hade segrat. Men vi kan tyvärr idag se hur reaktionära krafter lyckas hetsa människor som borde hålla ihop mot varandra. Det gäller mellan religioner och inom religioner. Inom Islam ser vi till exempel, hur splittringen mellan Shia och Sunni lett och leder till död och lidande och förhindrar enandet av de förtryckta.
Här i väst pågår nu en anti-islamsk hets. Vi har stora problem och kriser, ojämlikhet, nyfattigdom, militarism och klimatförändringar. Problem som måste åtgärdas med radikala ingrepp i ekonomin. Det kapitalistiska systemet måste utmanas.
De politiska krafter som tvärtom vill permanenta kapitalismen och bevara den alltmer bisarra ojämlikheten vill kanalisera människornas oro in i banor som inte hotar deras privilegier och det ekonomiska systemet. Vilka är dessa krafter i Sverige? Talar vi om klasser blir svaret miljardärerna, kapitalisterna, höginkomsttagarna, det militärindustriella komplexet. Talar vi om organiserad verksamhet blir svaret: Svenskt Näringsliv (SN), Timbro, de borgerliga partierna, de borgerliga opinionsmakarna.
Att skylla på invandringen och framförallt den utomeuropeiska och speciellt den från muslimska länder blir då ett verktyg.
Det är ingen överdrift att vi idag ser en stigande flod av islamofobisk hets. Med August Palms ord ringande i våra öron förstår vi hur avgörande det är för arbetarrörelsen att bekämpa denna splittrande hets.
Jag ska som exempel ta två islamofoba kampanjer som vi sett startas upp den sista veckan.
Det muslimska studieförbundet Ibn Rushd har nekats fortsatta statsbidrag. Detta efter beslut från Folkbildningsrådet. Detta fick utbildningsminister Mats Persson (L) att kommentera.
– Det här visar att organisationer som är kvinnofientliga, homofobiska, antisemitiska, de hör inte hemma i en liberal demokrati och nu stryps finansieringen, sa ministern till Aftonbladet.
Men Folkbildningsrådets beslut handlar inte om brister i själva verksamheten. Istället handlar beslutet om att Ibn Rushd inte anses ha tillräckliga resurser för att leva upp till de nya krav som ställs på studieförbundens verksamhet. Till exempel ska förbund kunna ha verksamhet i hela landet, något Ibn Rushd inte bedöms ha. Amnestys generalsekreterare Anna Johansson tvekar inte i sin kritik mot Mats Persson.
Amnesty skriver i ett pressmeddelande att:
Det är allvarligt att utbildningsministern bemöter beskedet med att utmåla studieförbundet med stereotypa och rasistiska antaganden om muslimer.”
Anna Johansson säger att hon med stigande oro ser en förskjutning i debatten där öppet islamofobiska åsikter accepteras.
Ärkebiskopen Martin Modéus skriver:
Jag blev illa berörd av utbildningsminister Mats Perssons kommentar som saknar grund i Folkbildningsrådets beslut och bedömningar och som underblåser fördomar. I Sverige måste vi samarbeta för att bygga det goda samhället, inte misstänkliggöra varandra.”
Det andra fallet av islamofobiskt utbrott från en regeringsmedlem stod jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) för.
Enligt henne borde personalen oftare göra orosanmälningar om små barn bär slöja på förskolor.
– Förskolepersonal ska ingripa och göra orosanmälan till socialtjänsten när man misstänker att ett barn far illa (…) Om barnet dessutom inte får leka med pojkar på rasten, då är det så starka varningssignaler om hedersförtryck, säger Brandberg
Märk hur hon buntar ihop slöjfrågan med könsapartheid. Naturligtvis ska personalen inte acceptera förbud för flickor att leka med pojkar. Hur är det då med slöjan? Vi vet att Åkessons SD har använt slöjan som ett verktyg i sin islamofobiska politik. SD har fått ge sej om drivmedelsreduktion med mera och hets mot den muslimska slöjan kan väl vara en liten present från Tidölagsvännerna.
I flera europeiska länder har debatten om slöjförbud rasat. (Vi talar alltså om ”hijab”, en sjal som viras så att håret täcks, ansiktet täcks inte). Den position som demokratiska socialister måste inta innebär att beslutet helt måste vara kvinnans. Ingen minister, ingen Åkesson, ingen myndighet, ingen arbetsköpare, ingen mulla eller imam, inga släktingar, ingen moralpolis, ingen rektor har rätt att bestämma om hon ska bära hijab eller inte. Det måste vara hennes eget av andra opåverkade beslut.
För många muslimska kvinnor är hijaben ett sätt att markera sin religion och identitet. Det är inte heller konstigt om yngre flickor vill ha hijab precis som deras äldre systrar har. Man kan ha olika åsikter om kläder men ingen har rätt att diktera vad andra har på sig.
Att som Paulina Brandberg (L) föreslår, få förskolepersonal att göra orosanmälan om hijab förekommer, är att leva upp till de falska anklagelser som tidigare riktats mot sociala myndigheter i Sverige. Hennes förslag måste ses som det senaste i den av Amnesty och ärkebiskopen påtalade ökade islamofobin. Det kanske också ska ses som ytterligare ett steg i liberalernas förfall och deras ohämmade beredvillighet när det gäller att stryka SD medhårs.
Peter Widén
