Efter att ha skrivit dystra inlägg om vapenhandel, kriget i Jemen, slavhandel och annat elände, är det dags att “lätta på trycket” genom att skriva om något roligt.
Jag är uppfödd med hundar. Mina föräldrar hade hundar, schäfrar, som jag tränade med vid Brukshundklubben här i Eskilstuna. Vanlig lydnadsträning, men även sök och spårning. Och på vintern skidåkning då hunden fick dra pulka.
När jag gjorde lumpen, F16 i Uppsala, som hundförare hade jag, tillsammans med tre andra lumparkompisar, hand om 12 Schäfrar. Sex av dem var vakthundar som under nätterna vaktade hangarer, och sex var skyddshundar, som i stort sett är samma sak som polishundar.
Senare i livet blev jag och min sambo hundägare. Först en Golden Retrievertik vid namn Ronja som vi fick leva livets glada dagar tillsammans med i 13 år, vilket är en aktningsvärd ålder för en så pass stor hund. Småhundar blir oftast äldre än stora hundar.
Efter mindre än ett års uppehåll blev det ännu en Goldentik, Nova, som blev nästan lika gammal som Ronja.
När Nova var 4 år skaffade vår närmaste granne hundvalp. En bråkig liten Labrador Retriever.
Både Golden- och Labrador Retriever är apporterande fågelhundar, men har med tiden blivit mera som sällskapshundar. Framför allt Labrador används ofta även som ledarhund för synskadade.
Både Golden och Labrador är duktiga apporthundar och gillar att bära omkring på mjuka saker. Det märktes på våra två Golden som gärna snodde mina strumpor och bar iväg med. Och de hade sina mjukisnallar de bar runt på hela tiden.
När Nova och grannens Labrador, som vi kallade Snorvalpen, eller “Snoris”, eftersom grannen hade svårt att komma överens om ett namn på jycken, träffades var Nova 4 år och Snoris bara 8-9 veckor.
Det finns ett uttryck som heter “golden-åttor”. Det innebär att spralliga hundar, kanske inte bara Golden, rusar runt i form av en åtta när de får sina tokfnatt. Runt, runt, varv efter varv i form av åttor.
Första gången vi träffade Snoris fick hon ett sånt tokfnatt. In genom häcken, en sväng på tomten, tillbaka genom häcken och en sväng på grannens tomt, och så vidare. Och svängen gick i form av åttor, varv efter varv.
Det såg verkligen helknasigt ut. På en bild lyckades jag fånga hennes smått hysteriska blick när hon rusande genom häcken.
Sedan började hon leka med en röd boll som vi kastade. Vid ett tillfälle snubblade hon och gjorde en kullerbytta. På den något oskarpa bilden ser man hur hon hela tiden har blicken fokuserad på den röda bollen, även mitt i volten.
Efter dessa springanfall gick luften ur den lilla snorvalpen som blir liggande, lika utpumpad som den röda bollen.
Utöver de 3 solobilderna på grannens labrador, lägger jag till ytterligare några bilder där Nova och Snoris busar och leker. Det som ser ut som hundslagsmål är bara deras sätt att leka. Att brottas, “käfta” med varandra och bita varandra i det lösa halsskinnet.
Man ska ha klart för sig att som fotograf upplever man händelser med alla sinnen, syn, hörsel, lukt och så vidare. Man ser därför bilderna med helt andra förutsättningar än de som inte var med, utan bara ser bilderna utan att känna till omständigheterna då bilderna togs.
Så när jag ser tillbaka på de här bilderna som jag tog för cirka 10-11 år sedan, ser jag andra saker som ni som enbart bildbetraktare inte kan se.
Hoppas ni ändå kan tycka att det ser roligt ut.
Text och foto:
Rolf Waltersson
