I denna debattartikel följer skribenten Karluks Enburgs upp en frågeställning som Håkan Blomqvist nyligen ställde fram i en artikel i nättidningen Internationalen. Det handlar om en ödesfråga för mänskligheten: Hur ska militarismen kunna bekämpas och besegras?
“Vad är socialistisk antimilitarism?”
Så lyder rubriken till en artikel författad av Håkan Blomqvist i nättidningen Internationalen.
Socialisten och internationalisten Håkan Blomqvist är till professionen historiker, och större delen av artikeln ägnar han åt en genomgång av olika pacifistiska och anti-militaristiska strömningar och förhållningssätt som historiskt förekommit inom arbetarrörelsen.
Den sammanfattning han gjort är naturligtvis intressant och verkligen värd att idag begrunda och diskutera.
Men samtidigt måste det oundvikligen mest väsentliga nu vara att komma till gemensam insikt om vad en effektiv antimilitaristisk fredskamp idag måste innebära – för fredsrörelse, arbetarrörelsen och det internationalistiska krigsmotståndets socialistiska partier och strömningar.
I detta sammanhang kan naturligtvis diskussioner om historiska förekommande förhållningssätt, tillkortakommanden och nederlag vara av stort värde, men jag ska här gå direkt på den akuta kärnfrågan: Vad gäller nu, som villkor för en effektiv antimilitaristisk kamp?
Håkan Blomqvist avslutar sin artikel med följande frågeställning:
Vad är då antimilitarism idag? Kanske framförallt motstånd mot militära rustningar, kärnvapen och (för vår del i Sverige) motstånd mot NATO-medlemskap och amerikanska eller andra militärbaser här.
Eller är antimilitarismen överspelad, som under 1930-talets kamp mot fascismen, i ett Europa som hotas av Putinregimens invasion av Ukraina och där vi alla behöver bli “proletärmilitarister” i en tid då världens öden avgörs, som under andra världskriget på slagfälten?
Låt oss hoppas att vi ännu inte är där.
Genom att skriva “eller” tycks Håkan Blomqvist mena att det andra alternativet innebär att – eftersom antimilitarismen förutsätts vara “överspelad” – socialister i Sverige inte ska ta strid mot NATO-anslutningen, DCA-avtalet, kärnvapen och miljardrullning till den svenska NATO-krigsmakten och det militärindustriella komplexet.
Så ser ju den socialdemokratiska ledningens linje (om vi stryker “proletärt”) ut idag, och även ledningen i Vänsterpartiet tenderar att inta en ståndpunkt lutande åt detta håll.
Som HB påpekar handlar det här om att antimilitarismen ses som “överspelad”. Och detta alternativ innebär att bejaka militarismen och en knytning till ett USA-dominerat block. Det innebär till och med ett bejakande av en direkt underordning till den US-amerikanska militarismen.
Vad gäller det första alternativet är det självklart att det som HB räknar upp är fundamentalt för en antimilitaristisk linje i dag.
Men en fråga som blir hängande i luften är vad en effektiv antimilitaristisk linje konkret innebär när det gäller den svenska NATO-krigsmakten.
NEJ till NATO måste rimligtvis innebära också NEJ till den svenska NATO-krigsmakten.
Och NEJ till den svenska NATO-krigsmakten måste rimligtvis innebära bland annat att vi måste uppmuntra och bidra till en rörelse bland Sveriges värnpliktiga ungdomar för att vid mönstringen vägra placering någonstans inom Sveriges NATO-krigsmakt.
Alltså:
Inte en kvinna, inte en man, inte en krona till den svenska av USA ledda NATO-krigsmakten!
Denna paroll är viktig och nödvändig av två skäl:
- Den antiimperialistiska och antimilitaristiska kampen kan bara utvecklas som en med militarismen konfronterande bred kamp underifrån. Den kan aldrig utvecklas om den begränsas till riksdagsdebatter och åsiktsdeklarationer i tidskriftsartiklar.
- Den antiimperialistiska och antimilitaristiska kampen kan bara utvecklas i ett växelspel mellan den nationella och den internationella nivån. Skapandet av en bred antimilitaristisk fredsrörelse i varje enskilt land måste ske parallellt med ett målmedvetet arbete i enskilda länder som syftar till organiseringen av en kraftfull internationell och samverkande antimilitaristisk rörelse.
För att en seriöst syftande antimilitaristisk rörelse i ett enskilt land skall kunna bidra till utvecklandet av en internationell rörelse (och därmed samtidigt till utvecklandet av rörelsen i andra enskilda länder) krävs att i varje enskilt land en huvudstöt riktas mot det “egna” landets militarism och krigsmakt.
Det inses lätt att så måste det naturligtvis vara för länder som till exempel Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina och USA. I dessa länder måste rörelsen verka och mobilisera för kravet på skrotning av det “egna” landets alla kärnvapen och för kravet på en allmän militär avrustning, i det “egna” landet.
Men också i till exempel Sverige och övriga NATO-länder (som inte innehar egna kärnvapen) måste udden riktas mot den “egna” militarismen. I annat fall skulle rörelsen tappa all trovärdighet.
Hur förhåller det sig då med kravet på ett “återupprättande av alliansfriheten” ?
Ja, hur ser situationen ut idag?
- Tillverkningen av vapen och krigsmateriel kontrolleras idag helt av ett sammanvävt multinationellt nätverk. Även vad gäller ägandet. Någon “svensk” vapenindustri existerar i praktiken inte. Och importberoendet i förhållande till US-amerikanska och Västeuropeiska vapenföretag är av helt avgörande betydelse, liksom beroendet av export till militaristiska avnämare världen över.
- Den svenska krigsmakten och de svenska underrättelsetjänsterna (inklusive FRA och SÄPO) är med tusen och ett band fästade vid det militärblock som domineras och leds av USA. Med USA och Storbritanniens militära apparater finns också starkt utvecklade bilaterala relationer.
Sammantaget innebär detta att den svenska krigsmakten och “svensk” vapenindustri är helt och fullt inbäddade i det USA-dominerade västliga militärindustriella komplexet. Dit också en väsentlig del av den svenska “politiska klassen“, en stor andel av mediernas makthavare och de så kallade “tankesmedjorna” kan föras. Och den svenska storfinansen är som ler och långhalm med kapitalägarklassen i USA och och Västeuropa.
Detta gällde som alla ju vet för Sveriges del även innan den formella NATO-anslutningen. Det vill säga då Sverige hävdades vara formellt “alliansfritt”.
Är då parollen “återupprätta alliansfriheten” meningslös, eller till och med vilseledande?
Jag menar att det inte i grunden är så. Av två anledningar:
- En kamp för upphävandet av NATO-medlemskapet (och DCA-avtalet) innebär idag med nödvändighet en total konfrontation med de krafter som före NATO-medlemskapet antingen förespråkade medlemskap eller förespråkade en reell (om än inte, som S-ledningen, formell) knytning till NATO, USA och det västliga militärindustriella komplexet.
Att nu ta strid för svensk alliansfrihet innebär därför i praktiken att inleda en strid på liv och död med det militära och politiska militaristiska etablissemanget. Det innebär att ta strid för ett mål som inte handlar om, inte kan handla om, att återupprätta det tillstånd som rådde innan det formella NATO-medlemskapet. - Att nu resa parollen om alliansfrihet innebär därför oundvikligen att förespråka något helt annat än det tillstånd som rådde åren innan NATO-medlemskapet, och här finns en möjlighet att knyta an till de ansatser som präglade Olof Palmes inriktning under hans sista år – att ta strid för en reell, oförfalskad alliansfrihet.
Att ta strid för alliansfrihet innebär de facto att ta strid för en upplösning av den nuvarande militära apparaten, som inte annat är än ett annex till den extremt våldsbenägna kärnvapenbestyckade supermakten USA. En strid för elimineringen av en militärapparat som i praktiken är helt, uppifrån och ner, befolkad av gentemot supermakten entusiastiskt tjänstvilliga lakejer.
På den internationella nivån måste förstås parollen vara : Upplösning av alla militärallianser!
En bred antimilitaristisk rörelse i vårt land kan byggas utifrån följande kampmål och huvudkrav:
- Upphäv NATO-medlemskapet!
- Upphäv DCA-avtalet – USA ut ur Sverige!
- Sverige måste ratificera FN-konventionen om kärnvapenförbud
- Sverige ska vara alliansfritt!
- Inte en kvinna, inte en man, inte en krona till den svenska NATO-krigsmakten!
- Nej till vapenexport!
- Nej till vapenimport!
- Upplös alla militärallianser!
- Fredsvänner och antimilitarister i alla länder – förena er!
Till listan kan förstås läggas fler aktuella krav, som till exempel att Sverige ska dra sig ur brittiska Joint Expeditionary Force, franska E12 och samarbetet med New Yorks nationalgarde. Liksom det militära samarbetet inom EU:s ram.
Allt detta kan i dagens mörka läge tyckas svårt att mobilisera till framgångsrik strid för. Håkan Blomqvist skriver att han hoppas att vi inte nått den punkt där antimilitarismen är “överspelad”.
Men vi har inget annat alternativ än att med all kraft försöka bidra till att bygga upp ett brett och kraftfullt antimilitaristiskt motstånd mot vansinnet. Nationellt och internationellt. Ett motstånd som med automatik handlar om en total konfrontation med våldets och klassamhällets alla reaktionära krafter, och som också omedelbart måste innebära inledningen till en motoffensiv.
Kampen mot militarismen och kampen för klimatet och vår livsmiljö är idag mänsklighetens stora ödesfrågor.
I båda fallen handlar det om att vi måste konfrontera och besegra egoismens och ojämlikhetens profitstyrda och våldsbejakande samhällssystem. Alternativen är:
EKOSOCIALISM ELLER GRÄNSLÖST BARBARI!
Karluks Enburgs
