Pär Salander:
Bakgrunden till Rysslands invasion i Ukraina har i dominerande västliga medier, liksom i USA:s och de övriga NATO-staternas politiska retorik, reducerats till att Ryssland är expansionistiskt. Punkt slut. Putins krig tycks äga rum i ett geopolitiskt vakuum.
Public service nickar och ställer inte den egentligen självklara frågan, åtminstone till försvarsminister Jonson och ÖB Bydén: Har inte Väst något ansvar alls för “det försämrade säkerhetspolitiska läget”? Rysslands invasion är ett oförsvarligt brott mot FN-stadgan, men som alltid finns det ett sammanhang:
I samband med förhandlingarna kring Tysklands återförening 1990 lovade Väst att respektera Sovjets säkerhetsintressen och att NATO därför inte skulle expandera österut.
Sedan upplöstes Sovjetunionen/Warzwapakten och ledare från båda sidor, men framför allt Gorbachev, talade om det kalla krigets slut och ett nytt gemensamt Europa. I NATO-Russia Founding Act från 1997 skrevs också in att den ena partens säkerhet inte skulle tas på bekostnad av den andras.
Men så blev det inte. Busch d.ä. talade i stället om att ”vi vann” och NATO expanderade österut. Detta trots löftet, men också trots att 46 ledande amerikanska utrikespolitiska experter varnat för att en utvidgning österut skulle vara ”ett politiskt misstag av historiska proportioner”.
Ryssland protesterade och 2008 markerade Putin att en röd linje går vid Georgien och Ukraina.
Men NATO vandrade vidare. USA stödde Maidan-upproret i Ukraina 2014 ekonomiskt som politiskt och ukrainsk militär tränas och utbildas av NATO-länder. USA har sagt upp vapenbegränsningsavtalen med Ryssland samtidigt som man placerat ut missilsystem i Rumänien och Polen.
Det kalla kriget var tillbaka. Den gigantiska Svartahavsbasen på Krimhalvön riskerade plötsligt att befinna sig i NATO-land och Ryssland annekterade då den Ukrainska autonoma republiken Krim (ryska är för övrigt majoritetsspråk på Krim).
Summa summarum: Det finns även här ett sammanhang. Med den brittiske Östeuropa-forskaren Richard Sakwas ord: ”Putin har ansvaret för att ha tryckt på avtryckaren den 22 febr 2022 när Ryssland invaderade Ukraina, men pistolen var laddad av den europeiska säkerhetsordningens misslyckande”.
Att kunna se sitt eget bidrag, att vara självkritisk, i en problematisk relation är en förutsättning för att kunna lösa konflikter. Det gäller mellan människor likväl som mellan stater.
NATO hade ett begränsat FN-mandat att skydda civila i Libyen 2011, men man ägnade sig i stället åt att bomba fram ett regimskifte med 30.000 döda. Insatsen utvärderades av NATOs generalsekreterare som en ‘succé’. Forskare beskrev det i stället som en “katastrof’.
Efter Rysslands invasion i Ukraina uttryckte NATOs Strategic Concept på liknande sätt att utvidgningen varit ’en historisk succé’ (!).
Håller försvarsminister Jonson och ÖB Bydén med om det?
Hade det inte varit bättre om NATO respekterat Rysslands uttryckta säkerhetsintressen och verkat för att de tidigare förhandlingarna (Minsk II) skulle implementeras?
Då hade ett par hundra tusen ukrainska och ryska liv besparats. Men ord som diplomati, förhandlingar och förtroendeskapande åtgärder tycks ha försvunnit från ordförrådet hos våra ledande politiker och militärer. Nu handlar det om upprustning och om att “vinna kriget”. Det är obehagligt.
Pär Salander
professor emeritus, Umeå Universitet
