“En ryss är en ryss, även om man steker honom i smör”. Så citerade häromdagen – i en stort upplagd intervjuartikel (DN 2023-01-18) – Sveriges nya rikshemvärnschef Laura Swaan Wrede sin karelska mormor.
Swaans mormor hade förmodligen fått lämna hemmet i samband med krigsslutet, då det låg i det område nordväst om Leningrad (nuvarande S:t Petersburg) som införlivades med Sovjetunionen efter det att det så kallade Fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen, som inleddes sommaren 1941. Kriget avslutades i september 1944. Men redan efter det att det korta så kallade Vinterkriget avslutats i mars 1940 påtvingades Finland landavträdelser på Karelska näset i S:t Petersburgs närhet.
Inledningen till Fortsättningskriget i juni 1941 handlade om ett överraskningsanfall från Hitler-Tyskland på Sovjetunionen, Operation Barbarossa. Anfallet började planeras av nazi-regimen i december 1940, och den borgerliga finska regeringen och militären involverades tidigt i planeringen.
Alltså: Den finska borgerliga regeringen och landets militär drev in Finland i ett krig på Nazi-Tysklands sida (formellt deltog även Mussolinis fascistiska Italien) – och det handlade om ett oprovocerat överfallskrig.
Det är värt att understryka därför att i intervjuer i svenska medier har journalister visat “förståelse” för Swaans folkhatiska ordande om “stekta ryssar”, om sin egen “finska kärvhet” och om att hon bär på “krigs-DNA”. Inställningen har ju, menar journalisterna, sin bakgrund i att Finland i modern historisk tid varit utsatt för Rysslands och Sovjetunionens aggression.
Detta är, som vi kan konstatera, åtminstone inte hela sanningen. Korrekt är förvisso att Sovjetunionen angrep Finland i december 1939, varpå följde det så kallade Vinterkriget. Detta varade till mitten av mars 1940.
Bakgrunden var att Moskva, trots den i augusti 1939 ingångna nonaggressionspakten med Berlin, på goda grunder antog att det endast var en tidsfråga innan Hitler skulle vända sina arméer österut. Nazisterna hade aldrig hymlat om att “lebensraum” för arierna skulle skapas på de slaviska folkens bekostnad. Ryssarna skulle fördrivas eller dödas. En mindre del förslavas.
I Moskva var man därför angelägna om att till att börja med minska Leningrads sårbarhet. Man inledde därför förhandlingar om ett begränsat byte av territorier. Sovjetunionen erbjöd Finland ett relativt stort område i sovjetiska Östkarelen, i utbyte mot två mindre område; ett nordväst om Leningrad och ett i norr för att skydda järnvägen till Murmansk, den enda isfria hamnen i området. Dessutom ville den ryska regeringens genom arrendering få tillgång till Hangö i Finska viken.
Den finländska regeringen vägrade att gå med på den sovjetiska ledningens förslag.
Vad den finländska militären anbelangade hade den redan under 30-talet utvecklat samarbete med Nazi-Tyskland, bland annat vad gällde utvecklandet av en ubåtsflotta. Både de finska militärerna och de politiska högerkrafterna delade den sovjetiska uppfattningen att förr eller senare skulle Hitler-Tyskland angripa Sovjetunionen. Och inom den finländska högern och bland landets nazist-sympatiserande militära befäl såg man framemot att kunna delta i ett av Tyskland lett framtida korståg i österled.
I Finland fanns under mellankrigstiden tämligen starka fascistiska och halvfascistiska strömningar och rörelser. Bakgrunden var det inbördeskrig som i Finland utkämpades mellan borgerligheten (“de vita”) och det den med den ryska revolutionen sympatiserande socialdemokratiska arbetarrörelsen (“de röda”). Själva kriget pågick mellan slutet av januari och mitten av maj 1918.
Den med alla mått mätt mycket starka finländska arbetarrörelsen besegrades delvis på grund av de vitas tillgång till professionell militär ledning och överlägsen beväpning. Men framförallt genom utländsk intervention. Helt avgörande blev insatsen i krigets slutskede av 13 000 soldater från det krigförande kejserliga Tyskland. Dessutom hade tidigare finländska så kallade jägarstyrkor vilka i hemlighet utbildats i Tyskland med sikte på att kunna sättas in mot Ryssland. Vidare fick av den svenska överklassens organisationer rekryterade frivilliga en stor betydelse. Svenskarna bestod dels av en “frivilligbrigad” uppgående till 400 man, och dels av officerare (200) och underofficerare (400), som förstärkte på avgörande sätt de av den tidigare tsar-ryske officeren och finlandssvenske aristokraten Gustaf Mannerheim ledda vita arméns reguljära styrkor. På den vita sidan deltog också en polsk så kallad legion, uppgående till närmare 1 800 man.
Under inbördeskriget stupade i strid på den vita sidan närmare 4 000, varav omkring 475 var tyskar.
På den röda sidan stupade omkring 8 000 (varav 2 000 bokförda som saknade och närmare 1 000 frivilliga ryssar, soldater som efter revolutionen blivit kvar i Finland.
Antalet vita som under det att kriget pågick avrättades av de röda har uppskattats till omkring 1 500.
Antalet röda som under det pågående kriget avrättades av de vita har uppskattats till mellan 7 000 och 10 000 finländare. Till detta ska läggas omkring 600 avrättade ryssar.
Viktigt i sammanhanget är att Finland, som sedan 1809 varit ett så kallat storhertigdöme inom det tsar-ryska imperiet, var sedan i januari 1918 självständigt, och att det revolutionära Ryssland inte var involverat militärt i det finska inbördeskriget. Därför är den av svensk och finländsk höger ( och ofta av skolboksförfattare använda) beteckningen “frihetskriget” rent missvisande och propagandistisk.
Till den falska propagandabilden hör också framhållandet av “den röda terrorn” och förtigandet av den vita. Statistiken över avrättade talar sitt tydliga språk.
Dessutom: Efter att striderna upphört vidtog ett nytt stadium av vit terror. Finland blev det första landet i Europa som såg tillkomsten av statligt organiserade förintelseläger. I de fångläger som under sommaren 1918 upprättades i södra Finland dödades upp till 13 500 tillhörande den röda sidan. Många avrättades och andra dog bakom taggtrådsstängslen på grund av sjukdomar och undernäring.
Inbördeskrigets tragedi kan summeras till omkring 38 000 döda, varav närmare 33 000 på den röda sidan.
Den finska högerns och borgerlighetens “kärvhet” – för att tala med rikshemvärnschefen – tog sig inte bara uttryck i mordorgien sommaren 1918. Det “krigs-DNA” – vilken densamma rikshemvärnschefen påstår sig med förtjusning ha uppmärksammat – pockade under hösten 1918 på fortsatt framåt marsch. Vita styrkor organiserades och invaderade ryska Karelen. Nu var det Storfinland som hägrade.
Men karelarna vill annorlunda. Liksom Storbritannien, som inte ville se en med Tyskland lierad stat invadera Ryssland. Storbritannien föredrog att understödja ryska vita styrkor, vilka nu inlett inbördeskriget mot Lenins revolutionära regering i Petrograd (som Sankt Petersburg omdöpts till i samband med Första Världskrigets utbrott 1914).
Under det följande året engagerade sig finska vita styrkor i Estland och Ingermanland. “Frändefolken” (med finsk-ugriskt modersmål) skulle förenas i ett mäktigt rike. Även svenska och danska högerextremister begav sig till Estland för att bekämpa bolsjevismen. Så gjorde också tyska reaktionära frikårer som också engagerades i massakrerna på den tyska arbetarrörelsens vänster under 1919.
Gustaf Mannerheim stödde interventionen i Estland och gav uttryck för sin längtan efter att få inta Sankt Petersburg.
Frändefolks-projektet rann dock ut i sanden. Liksom planerna på att installera en tysk prins som kung i en finländsk Monarki. Tysklands nederlag medförde att den planen fick skrinläggas. Likaså ledde ett nytt angrepp av finländska vita entusiaster på ryska Karelen till ett fiasko.
Medan inbördeskriget ledde till närmare 40 000 döda, stupade under vinterkriget 22 830 finska soldater- De ryska förlusterna i stupade uppgick till långt över 100 000.
Under det så kallade fortsättningskriget stupade på den finska sidan 58 715. På den ryska omkring 200 000. Cirka 1 500 civila finländare och mellan 4000 och 7000 civila ryssar dödades under fortsättningskriget 1941-1944.
Under hela Andra Världskriget förlorade Sovjetunionen drygt 28 000 000 i döda. Hälften av dessa var stupade soldater.
Kriget resulterade i att Hitler-Tyskland besegrades. Finland hade varit lierat med Tyskland fram till 1944. Efter fredsuppgörelsen med Sovjetunionen stod Nazi-Tyskland och Finland plötsligt mot varandra. Det så kallade “Lapplands-kriget” pågick från september 1944 till april 1945. I detta krig stupade 774 finländare och 950 tyska soldater.
Trots att Finland 1914 var en del av det tsar-ryska imperiet drogs landet aldrig in i Första Världskriget. Mellan 1809 och 1918 upplevde Finland en lång period av fred. Den finska arbetarrörelsen var 1918 i viss mening världens starkaste. Socialdemokraterna fick i parlamentsval omkring hälften av rösterna. Rörelsen bedrev en bred kulturell verksamhet, och hade dessutom en unik förankring på landsbygden, där torparklassen var ryggraden.
Mot den bakgrunden måste man säga att perioden 1918-1945 var en tragedi.
Det som också är värt att understryka är att det har varit den finska borgerligheten och de militaristiska kretsarna som utgjort den aggressiva polen.
Exemplet på Sovjetisk aggression inskränker sig till angreppet 1939 och Vinterkriget. Den stalinistiska regimens hantering av Finland var ett uttryck för att regimen kastat socialistiska principer över bord, och i stället för att lita till arbetarklassens internationella solidaritet och rent defensiva militära förberedelser gick man till angrepp. Därmed åsamkades arbetarrörelsen internationellt stor skada och demoralisering. Och därmed miste tusentals finländare och ryssar livet. Djup sorg och förtvivlan blev följden för de dödades familjer och närstående.
Men skulden låg hos den stalinistiska regimen – och hos de militaristiska högerkretsarna i Finland som spekulerade i ett kommande “korståg” tillsammans med Nazi-Tyskland, och därför inte var beredda att tillmötesgå Sovjet-ledningens förslag som syftade till skydd för Leningrad.
Skulden låg inte hos ryssarna som rikshemvärnschef Swaan med sitt folkhatiska utfall vill klassa som av nödvändighet underlägsna eller onda.
Genom sitt tal om ryssens undermåliga karaktär försöker hon ge legitimitet åt sin egen militaristiska mentalitet och sin i grunden rasistiska hållning.
Swaan är i dessa dagar inte ensam om att odla ett unket och förödande folkhat. Hon är inte ensam om att vurma för militarism och oempatiskt våld. Beklämmande är också politikers och mediers följsamhet. Stigmatiseringen i medierna av ryssen och allt ryskt är skrämmande och deprimerande.
Men vi får inte ge upp. Utifrån arbetarrörelsens och fredsrörelsens värderingar, och tillsammans med den ungdomliga klimat- och miljörörelsen, måste vi kämpa hårdare än någonsin för bygga en kraftfull internationell rörelse för fred, jämlikhet och anständiga levnadsvillkor för kommande generationer.
Och i den rörelsen kommer att ingå – tillsammans med svenskar, finnar amerikaner, britter och alla andra nationaliteter – alla de miljoner ryssar som vänder sig mot kriget och militarismen; ryssar som inte bär på ett enda uns av det “krigs-DNA” som rikshemvärnführer Laura Swaan Wrede så skamlöst och skrämmande hyllar.
Det behöver nog inte sägas att det Swaan och många andra idag ägnar sig åt handlar om hets mot folkgrupp.
