2022-03-12
Det här är bara början. Reaktionerna på Putins mördande angrepp på Ukraina är ofrånkomliga. Vreden mot övergreppet, solidariteten med offren men också rädslan att drabbas och behovet av försvar griper omkring sig. Det är logiken i alla krigsutbrott där människors och samhällens existens står på spel, åtminstone om det sker i närområdet. Att politiska krafter söker kanalisera dessa viljor är lika ofrånkomligt.
Just nu är det högerns och liberalernas ideologiska bombmatta över folkopinionen för en NATO-anslutning som verkar överrösta allt. Med Sverigedemokraternas svängning är en riksdagsmajoritet för och beställda opinionsmätningar pekar på ett övertag i opinionen, för första gången sedan NATO:s tillkomst 1949.
Bortblåst tycks insikten vara att Sveriges militära alliansfrihet bidrog till att hålla landet utanför två världskrig med hundra miljoner döda, möjliggjorde stöd åt tredje världen under kalla kriget och erbjöd en plattform för diplomati, avspänning och kärnvapennedrustning. Bara hyckleri, när ett nära samarbete med NATO ändå skedde under täcket? Nej, inte bara. Det handlade om en dragkamp mellan politiska och sociala krafter om var gränserna skulle gå och eftergifterna göras. Medan vänster- och fredskrafter drog åt ökad självständighet sökte borgerlighet och S-höger tätare band.
Att svensk utrikespolitik när det begav sig kunde ta ställning för Vietnam och afrikanska befrielserörelser, var, trots alla begränsningar, ett uttryck för den dragkampen.
Dagens rasande anslutningskampanj säger också något om vilken betydelse borgerligheten tillmäter själva anslutningen. Att Sverige ska vara en del av det kärnvapenbestyckade och imperialistiska NATO-blocket, den transatlantiska länken med Washington, är inte för borgerligheten en avgränsad säkerhetsfråga, den är i högsta grad strategisk, nu som då. Och har mycket litet att göra med “demokrati mot diktatur”. Militäralliansen förenar både mer eller mindre liberala demokratier med auktoritära regimer som i Turkiet, Polen och Ungern kring gemensamma strategiska maktintressen politiskt, ekonomiskt och militärt.
I det nya kalla – och även heta – kriget mellan stormakternas världsblock är NATO-anslutning ingen trygghetsfaktor, tvärtom. Ett NATO-anslutet Sverige som framskjuten flyg- och örlogsbas mot Ryssland kommer inte ryska militärstrateger att nonchalera – med alla dess följder i ett så kallat skarpt läge. Värdet av formeln “det är alla staters suveräna rätt att ansluta sig till NATO”, demonstreras just nu i Ukraina. Någon sådan gudomlig “rätt” existerar inte i den imperialistiska maktpolitikens värld. Vem försvarade Kubas “suveräna rätt” att ansluta sig till dåvarande sovjetblocket och bestyckas med kärnvapen, på sin tid?
I geopolitikens imperialistiska värld gäller strategiska kalkyler, inte etiska normer. Kampanjerna för ukrainskt medlemskap i NATO och västmakternas vägran att diskutera saken gav Putin det främsta svepskälet för sitt angrepp. Ett Ukraina under NATO:s kärnvapenparaply kunde återta Krim och rensa Donbass och Lugansk med risk för direkt rysk konfrontation med NATO. Utifrån skurkregimens perspektiv gällde det att förekomma. Och trots krigskatastrofen drabbar inte ryska trupper samman med NATO, ännu åtminstone. Det är Ukrainas folk som blir kanonmat – och unga ryska värnpliktiga.
Kraven på svensk NATO-anslutning viftas ibland bort med en axelryckning även från vänster, “vad då, vi är ju redan med.” Men medlemskap är den sista regeln i dörren till det militärblock som med USA i spetsen opererar globalt, från Afghanistan över Mellanöstern till Balkan och nu centrala Europa med världens väldiga vapenindustri i ryggen. Anslutning är lika med dramatiskt ökade militärkostnader och mindre till vård, utbildning och välfärd.
Vill vi istället att vårt samhälle ska vara en röst för fred, avspänning och nedrustning, en fristad för flyktingar och ett andningshål för möten, då ska vi inte ge vika för NATO-kanonaden. Då ska vi stötta det ukrainska folket och ryska krigsmotståndet längs egna vägar på de sätt vi förmår.
Alternativet är att kliva rakt in i den krigsfälla som kommer att stå nuvarande och kommande generationer dyrt.
Tidningen Internationalens ledarredaktion.