Sanna Löfgren:
Nakba eller النكبة, al-Nakba som det kallas på arabiska betyder Katastrofen. Den är från kolonialstaten Israels sida omgärdad av motsägelser, lögner och myter. Palestinierna fick länge inte berätta historien om vad som hände dessa ödesdigra månader. Det här är min släkts historia. En historia och en tragedi som i sina grunddrag delas av hela det palestinska folket.
1948 var året som Nakban drabbade palestinierna och slet itu deras liv. Knappt en enda palestinier är idag opåverkad av det som skedde efter andra världskriget, när landet gavs bort av engelsmännen till bosättare efter att engelsmännen i hemlighet tränat de nya ockupanterna i deras koloniala tillvägagångssätt. Det är som ett öppet sår som fortfarande svider.
Då började den storskaliga Nakban, den stora fördrivningen, massmördandet och den etniska rensningen av Palestinas urinvånare. De som ledde den storskaliga fördrivningen var nybyggare och kolonisatörer som sponsrades av mäktiga politiker. Tanken var att en helt ny grupp artificiellt placerade människor skulle inta palestiniernas hem och ta deras plats.
När övriga världen var på väg mot ökat självbestämmande från andra imperier, blev sionisternas bakåtsträvande plan verklighet. Innan dess hade palestinierna sett många olika ockupanter komma och gå, det hade tidvis varit fruktansvärt och våldsamt när olika makter tagit över det lilla bördiga och fredliga landet, som låg i Mellanöstern men kulturellt och geografiskt också var nära Medelhavet, men den här gången var det annorlunda.
Denna gång var den nya befolkningens anförare ute efter något annat. Att helt och fullt ta över, utplåna minnet av det folk och den kultur som hade funnits där i hundratals, om inte tusentals år, för att skapa ett nytt land baserat på en extremistisk idé om en etnostat utifrån en europeisk mall. Till och med floran och faunan brändes ned, europeiska tallar tog olivträdens plats.
Genetiskt kan palestinier kopplas till det palestinska landområdet sedan Bibelns tid, palestinier var de första kristna (bland dem som levde i området århundradena närmast efter Jesus) efter att de konverterat från judendomen. En del palestinier förblev judiska ända fram till modern tid, men enbart ett fåtal procent.
När islam kom till Palestina, och invånarna erbjöds att konvertera för skattelättnader, blev det befolkningens största religion. Den enda konstanten i landet var palestinierna. Ett enkelt folk med många olika religioner som hade en gemensam kultur, där de flesta verkade som bönder och fiskare men en stor kärlek till naturen och havet, men där det också fanns skolor, universitet och bibliotek. Palestinierna levde där i harmoni med varandra.
Under 1800-talets senare del hopade sig antisemitismen över Europa och en grupp extremister (som kallade sig sionister) började i kolonialistisk anda tala om att tillskansa sig ett eget land – i tron att det skulle skydda judarna från europeisk antisemitism. På 1900 talet korresponderade ledare för den kolonialistiska sionismen med britterna, som 1918 tog över Palestina efter Osmanska rikets upplösning.
Under Första världskriget lovade britterna bort det “förlovade landet” både till panarabiska nationalister, till palestinierna och till sionisterna, utom deras vetskap, i utbyte mot att de skulle slåss mot det osmanska riket samtidigt som de tränade upp deras styrkor. Löftet om självständighet till palestinierna infriades inte.
Andra världskriget bröt ut 1939, och när det kriget tog slut övergavs de båda folken av britterna, istället fick de slåss mot varandra. Palestinierna protesterade när FN 1947 proklamerade sin delningsplan, vilken gav 53 procent av landet till den judiska minoriteten, som då var i besittning av endast omkring tio procent av territoriets jord.
Men palestinierna hade inget organiserat försvar. Många av männen hade redan dödats eller fördrivits när de strejkade mot britternas tillvägagångssätt på trettiotalet. Palestinierna som fanns kvar levde i enkla byar, de försökte tillsammans kämpa för sina hem mot en armé som backades upp utifrån med resurser och krigsutrustning. Sionisterna fick hjälp att ta över.
Palestinska judar och druser fick välja sida. Förena sig med de nya härskarna eller försvinna. De kristna och de muslimska palestinierna fick välja mellan att fly eller dö. De som inte dog, flydde. En liten grupp blev kvar i det område, betydligt större än det som angivits i FN:s delningsplan, som Israel utropade till sitt.
Några arabiska länder gjorde försök, mestadels halvhjärtade och symboliska, att återta land på palestinsk mark men misslyckades. Israel bredde ut sig och de få palestinier som fanns inom landytan delades upp i olika grupperingar beroende på var de befann sig geografiskt.
Sedan dess har alla palestinier levt under antingen ockupation, apartheid, folkmord eller på flykt. När sionisterna kom gav sig många palestinier av i tron om att de skulle få komma tillbaka igen. De kände igen förfarandet från andra ockupationsmakter, att de fick lämna och sedan återvända när det hade lugnat sig lite. Denna gång väntade de förgäves.
För min släkt var det samma historia. Två stora helt vanliga familjer som bodde i en liten strand-by utanför Jaffa. Förvisso var inte livet alltid helt rosenskimrande men de var lyckliga. Min mormors släkt hade det gott ställt med stora citrusodlingar, olivträd och många djur. Min fars släkt ägde inte så mycket men tilläts bruka jorden på den lilla plätten mark som de levde på och kände aldrig att de saknade något. Man hjälptes åt och de som hade mycket mark var tacksamma för att jorden brukades.
Där min far föddes, och varifrån han blev fördriven som spädbarn, byggdes Tel Avivs universitet. Min fars släkt flydde till Nablus. Min mormors släkt flydde till Gaza. Det skulle bli ödesdigert för dem.
Israeliska regimtrogna historiker påstår att fördrivningen gick lugnt till. Enligt Israels officiella berättelse hade palestinierna mer eller mindre frivilligt lämnat allt de ägde och allt de kände till, för att flytta till undermåliga tältläger i grannländer och till andra städer såsom Nablus och Gaza. De hade absolut inte fördrivits med våld, massmördats i tusentals och utsatts för samma typ av krigsbrott som en del av de nya bosättarna genomlidit.
Enligt israeliska regimbetjänande historiker brändes inte närmare 500 byar. Inga bomber eller skott ljöd och inga palestinier tvingades gräva sina egna gravar. Inga barn stals och inga flickor blev våldtagna. Allt detta, påstod den nya kolonialmakten, var rena propagandalögner vars syfte var att utmåla den nya staten som ondskefull.
Än idag tror många på den israeliska versionen. Än idag är det just den versionen som de lutar sig emot, när Israel begår en total förintelse på Gaza-borna, som till största delen är Nakba-överlevarnas barn och barnbarn. Än idag står världen tyst när palestinska liv släcks.
Sanna Löfgren
Läs också:
Lorena: “Al Nakba är nu” – Internationalen, 15 maj 2025.
Palestinademonstranter tillbaka på Vasaplatsen i Göteborg – Internationalen 16 maj 2025.
