Efter att ha skrollat igenom året måste jag påstå att det har varit en hel del musikaliska festligheter. Jag har fått se både gamla och nya favoriter, utöver det har det släppts mängder med skivor som kommer att spelas om och om igen. Jag tänkte se tillbaka på året och gå igenom det som varit bäst enligt mig. För att få lite styrsel på det hela börjar jag med ett par arrangemang och avslutar med några skivsläpp från året som gått.
Det började i slutet av januari med Crash Nomada och Kampen som spelade på Twang i Stockholm. Jag hade inte sett något av banden tidigare och det blev en riktigt folkpunkig fest där publiken studsade i takt med banden. Jag tog med mig mycket från den kvällen men mäktigast var när Crash Nomada bjöd upp Kampen på scen för att avsluta riktigt pampigt. Två musikkollektiv med så mycket energi och glädje. Makalöst!
Att äntligen få se Intensiven, som jag hyllade redan 2023, på Kollektivet Livet i huvudstaden i mitten av mars var underbart. De var förband till det brittiska punkbandet The Boys men för mig var det ingen tvekan om vilket band som var bäst den kvällen. Intensiven kickade igång med En plats i helvetet och sedan var det bara fullt ställ, det är helt galet att Adam Nilsson bara fortsätter att leverera, jag tror inte att det finns en enda dålig låt i hans katalog. Texterna är som poesi direkt hämtade från gatan.
Påskpunken i Hofors var toppen som vanligt, nu med lite mer bredd än bara trallpunk. Det var kul att få se hardcoreband som Passiv Dödshjälp och Mörbultad men allra bäst var Småjävlafötter och Hyrda Knektar, de sistnämnda kommer jag att återkomma till. En lika stor händelse under våren var Cheap Shots i Stockholm med Satanic Surfers, No Fun At All och Millencolin. Banan-Kompaniet fungerade som spellokal, en häftig sådan men med lite dåligt ljud. Det här är tre band jag växte upp med på 90-talet och visst fanns det en hel del nostalgi men den genuina glädjen hade övertaget. Svensk skatepunk när den är som bäst.
I oktober var det dags för Örebro Punkfest, jag hade aldrig varit där tidigare men det känns som något jag kommer att åka på varje år framöver. Det var en grym line-up men den största hedern ska arrangörerna ha. Music For Pennies styrde verkligen upp en otrolig helg i Örebro med flera olika arrangemang. Ja, Hyrda Knektar är alltid fenomenala, de är förmodligen landets bästa band just nu men även Lastkaj 14 briljerade. Trots dessa band var det ändå Skithuvve som blev den största höjdpunkten, det känns som att de kommer att spela ganska frekvent under 2025 efter den här succén.
Årets bästa skivor
Hyrda Knektar / Strikt – Stockholm Brinner 12″
Det går inte att få för mycket av Hyrda Knektar, den här splitten har de släppt tillsammans med Strikt, båda banden är från Stockholm. De spelar tre låtar var varav en är en cover på det andra bandet. Jag tycker att både Sveavägen 68 och Måndag Morgon är bland det bästa Hyrda Knektar gjort, helt i stil med till exempel Höstrebell. Strikt är lite brötigare men också ett bra och intressant band med några singlar i bagaget.
Lastkaj 14 – Djävulskorset LP
Lastkaj 14 håller ofta en hög nivå men på den här skivan är nivån faktiskt ännu högre. Trallpunk med så mycket smärta och svärta samtidigt som man känner glädjen från deras spelningar. Det finns ingen utfyllnad här, med dessa 12 låtar har Lastkaj överträffat sig själva. Det är helt enkelt 40 minuter av ren magi.
St.Jimi Sebastian Cricket Club – Into Your Heartbeat LP
Melankoli kan vara så oerhört vackert, det bevisar St.Jimi Sebastians Cricket Club med rötter från Sandviken. Här finns delar av The Stone Roses och Broder Daniel i musiken med en skörhet som är på väg att spricka när som helst. St.Jimi Sebastian Cricket Club skulle helt klart kunna vara ett band sprunget ur den brittiska arbetarklassen, ett Madchester-band av rang, en genre som mer eller mindre startades av nämnda Stone Roses samt Happy Mondays i slutet av 80-talet.
Avslutningsvis vill jag slå ett slag för podcasten When We Were Kings. Fotbollspodden som drivs av Håkan Andreasson och Erik Niva. Under tre veckor i juli fick vi sammanlagt nästan åtta timmar uppdelade på tre avsnitt om den ikoniska fotbollsspelaren Paul Gascoigne. En story som nästan är för bra för att vara sann. Man skrattar, våndas och gråter om vartannat. Det bjuds på galna anekdoter samtidigt som hela karriären berättas av den alltid så briljanta Erik Niva. De tummar heller inte på de mer mörka delarna om Gascoigne, det här är bland de bästa avsnitten genom poddens historia, kompat av Avantgardet och deras låt som heter just Paul Gascoigne.
