I lördags spelade Tail Patch och Lastkaj 14 i källaren på Royal K100. Det var bra, det var riktigt bra, men det som slog mig efteråt var att inte ens en procent av Eskilstunas befolkning var medvetna om vilka briljanta musiker som spelade där nere i källaren. Punk är ju verkligen inte bara kaos och skrål nuförtiden.
Det har gått nästan på dagen sex år sedan jag såg Tail Patch senast, inte märklig att bandet har utvecklats rejält. De var taggade som sjutton och levererade sin högoktaniga punk med väl godkänt. Det ska ändå sägas att jag kan ha lite svårt för just den här musiken, det vill säga Action Rock ala Hellacopters, visst är det skön och svängig rock and roll, men jag vet inte, den blir aningen opersonlig. Och då snackar jag själva musikstilen och inte Tail Patch. För de är roliga att se och som sagt, tänk om de som gick på vägen ner mot stan visste vilka gitarrsolon som levererades nere i källaren, många skulle häpna.
När vi ändå är inne på ämnet musikalisk briljans, Lastkaj 14 har en trummis som lystrar till namnet Doktor Dille. Han är musikalisk briljans personifierad. Jag, som knappt kan spela en vanlig 4-takt på trummor lyckades ändå fastna vid flertalet gånger på Doktor Dilles trumspel. Jag har ju förvisso sett Lastkaj 14 flera gånger tidigare men jag tyckte att det var något särskilt i lördags. Det var verkligen en stor behållning.
I övrigt då, Lastkaj 14 blandade både gammalt och nytt, det var kul att se att flera av de nya låtarna redan satt sig hos publiken som sjöng med i alla låtar. Jag saknade dock Viker in årorna men det var ju inte brist på hitlåtar, både Håll Höjd och Inte Arg är trots allt otroliga dängor, samt Blädderfilmer så klart. Ljudet var högt, i stil med Motörhead kändes det som, det gjorde tyvärr att sången drunknade lite i ljudväggen man stod och höll emot. Men man lämnar aldrig en Lastkaj 14-spelning missnöjd. Dessutom gillar jag Royal, det känns som en perfekt lokal för den här musiken och för den här publiken, som jag skulle uppskatta till runt 150 tappra.
