För 50 år sedan, den 4 april 1968, mördades i Memphis Tennesee Martin Luther King. Han avrättades med ett gevärsskott. Motivet har ofta antagits ha varit rasistiskt hat och hämndlystnad. King hade framgångsrikt lett medborgarrörelsen till seger i rösträttsfrågan. 1965 fråntogs delstaterna möjligheten att genom egna lagar blockera den afro-amerikanska folkgruppens möjlighet att rösta i politiska val. Likaså hade Söderns delstater tvingats ge upp diskriminerande och segregerande regler som förgiftat vardagen för den svarta befolkningen.
Men det finns anledning att anta att beslutet att likvidera Martin Luther King var grundat i mer kalkylerade skäl än bara rent hat och hämndlystnad. King hade efter de juridiska och politiska delsegrarna i kampen mot rasåtskillnadens diskriminering gått vidare i riktning mot en allmän kritik av det sociala och ekonomiska systemet. Och hans kritik innefattade även fördömandet av USA-regeringens krigföring i Vietnam och USA:s imperialistiska politik generellt. Martin Luther King hade redan i början av 50-talet beskrivit sig själv som demokratisk socialist och under 60-talet kom han att inta ståndpunkten att en antikapitalistisk arbetarrörelse över rasgränserna måste byggas upp. Och att denna rörelse måste ställa som mål att bryta ner den kapitalistiska samhällsstrukturen, och bygga ett jämlikt och solidariskt samhälle.
Detta gjorde den inflytelserike King till en måltavla för mäktiga krafter. Dessutom var den kampmetod som King förespråkade, manifestationer och aktioner basera på konsekvent icke-våld, något som maktens företrädare fruktade i hög grad. Metoden hade visat sin oerhörda framgångspotential under medborgarrättsstriden i Södern under 60-talets första hälft. Den fungerade mobiliserade och stärkte solidariteten i den gemensamma kampen. Den malde ner moralen för motståndarens fotfolk. Den engagerade breda skikt i aktivt deltagande.
Makten föredrog en motståndare som valde de våldsamma aktionernas väg. Antingen genom att självutnämnda eliter utropade sig till “folkets väpnade gren” eller att desperata, frustrerade ungdomar gjorde “uppror” genom meningslösa utbrott av förstörelse i de egna stadsdelarna. Upprop som lätt kunde motivera väpnade insatser från statens sida, och som genom sin meningslösa självdestruktiva karaktär ofelbart ledde in i återvändsgränsens demoralisering.
1968 var Martin Luther Kings pacifism utsatt för intensiv kritikeld från militanta grupperingar, som Black Panther Party. Unga arga män förespråkade “väpnat motstånd”, och ännu fler arga och frustrerade unga män och kvinnor var beredda att lyssna till budskapet. Men inriktningen innebar att de breda skikten förpassades till åskådarläktaren. Och detta passade den kapitalistiska makten som hand i handske!
Mordet på Martin Luther King innebar att den främste förespråkaren för den kampinriktning som makten fruktade mest av allt eliminerades. Samtidigt utlöste mordet, vilket med största sannolikhet också ingick i förövarnas kalkyl, enorma förstörelseutbrott i många av USA:s storstäder.
Det är Kings linje, välorganiserad icke-vålds-kamp med aktivt deltagande av bredast möjliga skikt, som är den väg som makten fruktar. 50 år efter mordet på King står han fram som en av den antikapitalistiska och antimilitaristiska kampens främsta vägvisare.
Under Martin Luther Kings sista år beskrevs han av många “radikala” kritiker som “mjuk mot makten”. Så fel de hade!
