I samband med femtioårsminnet av Martin Luther Kings död har det kommit ut fem seriösa böcker. Varför? Därför att det hittills varit svårt att få syn på den “sanne” King, att lära känna hans projekt och de ambitioner han hyste under den sista tiden i livet.
Man behöver också påminnas om det våldsamma motstånd hans idéer och politik en gång orsakade. Tänk bara att USA:s polischef E. J. Hoover utnämnde King till landets farligaste person och spred falska rykten om honom och hans gärning.
Bilden av King har med tiden blivit suddig, man har tonat ned hans radikalism, hans ”socialism” och kritik av en kapitalism som han ansåg ha uttömt sina resurser och inte kunnat förbättra livet för de fattiga. Hans skarpa attacker har man sökt negligera, de har inte passat in i senare tiders historieskrivning som haft ambitionen att framställa USA som ett land där det trots allt gått framåt allt sedan republikens grundande. Men om King blir allas kompis, blir han ofarlig, berövad sin radikalism. Hans moraliska vision urlakas.
Kings tanke mot slutet var denna: de svarta hade uppnått fas ett, formella rättigheter. Fas två skulle handla om ekonomisk jämlikhet, om ett samhälle gott att leva i för alla. King påtalade med skärpa att det var landets fattigdom som skulle bekämpas och inte Vietnams folk. Han ansåg detta krig för omoraliskt och förödande och ådrog sig många konservativas hat och vrede.
Man får komma ihåg att en amerikansk majoritet det år som King dog valde en president som inte var mot kriget, Richard Nixon. King deltog i demonstrationer i Memphis för renhållningsarbetarnas sak. Dessa levde under närmast ofattbara förhållanden, underbetalda, tvingade till övertid utan extra betalning och med långa godtyckliga arbetstider och bar sina soptunnor ur vilka maskar kunde kräla ned på bärarna och naturligtvis upprördes King.
King ville att de svarta skulle liera sig med den vita delen av arbetarklassen och där var han väl optimistisk med tanke på de reaktionära och ofta rent rasistiska attityder som utmärkte vita arbetare i landet. Fackföreningsanslutna arbetare pekas ibland ut som de verkliga fienderna till de svarta. Man var rädd att de svarta skulle medverka till att ackorden och lönerna försämrades, att de skulle vara mer villiga att acceptera dåliga löner.
I dag talas det om ekonomisk-historisk kompensation, att stora reformer borde lanseras till stöd för de svarta för allt vad de plundrats på under seklers lopp, slaveri, usla bostäder, underbetalning. King var också inne på den tanken. Han skrev i brev till hustrun Coretta att ingen synd var större än ekonomisk orättvisa.
Per Runesson
Journalist i Umeå. Artikeln har även varit publicerad i i tidningen syre Global nr 106.
Per Runesson har givit sitt medgivande till publiceringen i eFOLKET
