Förra söndagen avled den peruanske författaren tillika nobelpristagaren i litteratur Mario Vargas Llosa. Han blev 89 år. Han föddes 1936 i staden Arequipa i Peru södra delen av landet och han blev en av de mest hyllade författarna under hela 1900-talet, långt ifrån bara i Latinamerika.
Mario Vargas Llosa växte upp i en medelklassfamilj vars kända rötter på faderns sida gick tillbaks till 1500-talet. Där vimlade det av advokater, präster nunnor och militärer. Hans mor, som kom från en kreolsk familj, separerade från fadern strax innan nedkomsten med Mario.
Vid tio års ålder fick Mario kontakt med sin far. Denne såg med oblida ögon på sonens intresse för poesi. Vilket resulterade i att Mario 1947, vid elva års ålder, sattes i en religiös grundskola och därefter, på faderns initiativ, i en militärskola under åren 1950-51. I militärskolan skulle pojken, enligt hans fars plan, få en “manlig” uppfostran. Det var en skola som var präglad av stenhård disciplin och med mobbning och rasism som plågsamma ingredienser. En erfarenhet som kom att prägla hans liv under många år.
Vargas avsky inför de förtryckande strukturer som präglade hans hemland ledde till att han tog sin tillflykt till litteraturen, och han upptäckte då bland andra de franska författarna Alexandre Dumas och Victor Hugo.
Efter militärskolan fick han 1952 en anställning som assistent på tidningen La Cronica i Lima. Där skrev han främst korta nyhetsartiklar. Så följde studier av juridik och litteraturvetenskap på universitetet San Marcus. Han fick ett stipendium för att fortsätta med studierna i Paris.
Mario Vargas genombrottsroman från 1963 med titeln Staden och hundarna handlar om den perioden och romanen är en stark kritik av militärlivet i Peru vid den här tiden. Hans bok väckte i sin tur starka reaktioner bland militärer, och det hände att ursinnet ledde till att den demonstrativt brändes på bål.
Stort genomslag fick också romanen Det gröna huset (1966).
Därefter följde en hel rad av hyllade intressanta romaner från hans flitiga penna, bland dem Samtal i Katedralen (1969) och Tant Julia och författaren. 1981 kom Kriget vid världens ände, Romanen handlar om ett uppror i Caruda i norra Brasilien på 1890-talet. Två år senare kom romanen Den sanna berättelsen om kamrat Mayta. Den boken tar upp ett vänsteruppror 1962 i den lilla staden Jauja i Anderna. Fyra år senare följdes den upp av en deckarhistoria med titeln Döden i Anderna.
Hans romaner handlade ofta om människor som gör revolt och uppror mot makten, men Mario Vargas Llosa kom med åren att vända sig mot de vänsterströmningar som han tidigare sympatiserat med. Från och med 1990-talet placerade han sig på den politiska högerkanten. Hans offentliga politiska ställningstaganden förbryllade genom sin ytlighet många. Nobelföreläsningen 2010 sågs som ett av de inte fåtaliga lågvattenmärkena vad beträffar ytlig propagandistisk demagogi.
Vänsterns reaktion inför Mario Vargas Llosas politiska ståndpunktstagande blev en blandning av sorg och förvåning. Ty Vargas Llosa fortsatte med att att ofta med ett perspektiv underifrån skriva stor litteratur. Vilket även hans politiska tidigare fränder inom vänstern erkänt. Det fanns en så förbryllande klyfta mellan den högerpolitiske demagogen och den empatiske skönlitterära skildraren av människan och samhället.
Till styvmoderns lov (1988) följdes av verk som Döden i Anderna (1993) och Bockfesten (2000). Den sistnämnda boken handlar om attentatet mot Dominikanske republikens diktator Rafael Leonidas Trujillo, som styrde landet i trettio år med järnhand.
2003 kom romanen om konstnären Paul Gaugain. Titeln på den boken, som skildrar konstnärens liv på Tahiti, är Paradiset finns om hörnet. 2007 kom Den stygga flickans rackartyg.
Mario Vargas Llosa bar på en kluvenhet, vilket också Svenska Akademin poängterade i sin beskrivning av författaren. I Akademins motivering till Nobels litteraturpris 2010står att det tilldelats Mario Vargas Llosa för hans “kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd och revolt och nederlag”.
Samma år som han fick Nobelpriset i Litteratur kom romanen Keltens dröm ut. Den handlar om den irländske revolutionäre nationalisten Roger Casements erfarenheter som brittisk konsul i Belgiens koloni Kongo. Casement avrättades 1916 som irländsk revolutionär – och för samröre med Tyskland under världskriget – av britterna.
Förutom Nobelpriset i Litteratur så mottog Vargas Llosa oerhört många litterära utmärkelser, som till exempel Miguel Cervantespriset och Romulo Gallegopriset. Dessa båda är de främsta spanska litterära priserna.
Men Mario Vargas Llosa var inte den enda bland Latinamerikas författare som från och med 1960-talet kom att röna stor uppmärksamhet också utanför hemkontinenten. Man talar om en våg av debutanter som beskrivits som en kraftfull “litterär rörelse”. Denna rörelse kom att betecknas “El boom latinoamericano”, eller helt enkelt “El boom“.
En av dem som räknas som ingående i El boom var Alejo Carpentier (1904-1980), född i Schweiz men kom att växa upp Kuba.Som journalist med vänstersympatier satt han under en period fängslad, och gick i exil. Han återvände efter det att den kubanska revolutionen segrat 1959, och tillträdde tjänsten som Kubas Paris-ambassadör 1966.
Carpentier författade redan under 1930-talet, och räknas som en introduktör den “magiska realismen”
En annan tidig exponent för den latinamerikanska magiska realismen anses den hyllade mexikanske författaren Juan Rulfo (1917-1986) vara. Hans två verk, novellsamlingen Slätten i lågor och romanen Pedro Páramo, tillkom båda under 1950-talet.
Andra framstående representanter för “El boom latinoamericano” är nobelpristagaren (1967) Miguel Ángel Asturias från Guatemala och paraguayanen Augusto Roa Bastos. Dit hör också mexikanen och nobelpristagaren (1990) Octavio Paz (1914-1998).
Den som kanske mest av alla förknippas med den magiska realismen är väl den colombianske författaren och nobelpristagaren (1982) Gabriel García Márquez. Till honom stod Vargas Llosa en gång nära, men medan Vargas, som ett undantag bland författarna, gled högerut i politiken, stod García Márquez bergfast kvar vid sin vänsterståndpunkt. Brytningen mellan de båda blev ofrånkomlig och total.
Den latinamerikanska boomen fick en andra våg. I den märks författare som chilenarna Alejandro Zambra, Roberto Bolaño och Isabel Allende samt mexikanen Álvaro Enrique.
Att Mario Vargas Llosa gick vilse i politiken är förbryllande och svårt att förstå. Undertecknad kommer trots det alltid att älska hans romaner. Jag ser redan fram emot att läsa om flera av dem nu i sommar .
Kjell Andersson