För vänstern kan det när det gäller kriget i Ukraina inte handla om att se det som konflikt mellan en “ond och en god” sida. Det handlar i stället i grunden om en konflikt mellan två reaktionära borgerliga sidor, som båda utan att tveka använder massdödande för att främja sin sak. Vänstern måste istället ge krigsmotståndet i alla länder sitt stöd, och verka för ett slut på krigshandlingarna. Detta menar Peter Widén, som skrivit debattinlägget nedan.
*****
Det är nu snart ett år sedan ryska trupper gick till storskaligt anfall mot Ukraina. Kriget har inneburit stort lidande och förstörelse. Tiotusentals har dödats.
Kriget har också blivit en test för den socialistiska vänstern världen över. Har man förmått ta en ställning som motsvarar de ukrainska och ryska arbetarnas verkliga intressen? Och den internationella arbetarklassens intressen?
Svaret är att delar av den socialistiska vänstern har gjort det. I Sverige främst representerad av Socialistisk Politik.
Men tyvärr måste man konstatera att precis som i Syrien-kriget har två riktningar intagit diametralt motsatta men lika katastrofala positioner.
Delar av vänstern som ser konflikten som en kamp mellan NATO-blocket och Ryssland understryker att NATO är den aggressiva parten som drivit fram konflikten genom att hela tiden värva nya medlemmar och omringa Ryssland. Ukraina blir för dem ett krigande ombud för NATO. En slutsats som en del av denna del av vänstern dragit har varit att i praktiken ställning för Ryssland i kriget.
Man tar också fasta på att stärka högerextrema, rasistiska och till och med nazi-influerade organisationer kom att dominera efter Maidankuppen 2014. Den mest kända var Azov-bataljonen. Vänsterorganisationer fick sina lokaler sönderslagna och blev i praktiken jagade under jorden.
Man pekar också på att lagar stiftades som berövade den ryskspråkiga delen av befolkningen språkliga rättigheter.
Den andra riktningen ser Ryssland som en oprovocerad angripare och ger förbehållslöst stöd till den Ukrainska sidan. Man bejakar NATO: s vapenleveranser och förkastar den ryska sidans påstående om nazistiska krafter i Ukraina. Man kan erkänna att det fanns nazistiska krafter, bland annat inom Azov-bataljonen, men menar att när denna inkorporerades i den reguljära ukrainska krigsmakten så försvann på något sätt nazisympatierna.
Det gemensamma för dessa två riktningar, som båda hamnar snett, är att de de tenderar att bli stödtrupper åt kapitalistiska och imperialistiska krafter. Den ena blir NATO-blockets ”vänsterflank”, den andra blir understödjare av den ryska imperialismen. Samma mönster som i Syrienkriget alltså.
Men det finns som tur är en tredje riktning inom vänstern, vi kan kalla den den marxistiska. I Sverige som sagt främst företrädd av organisationen Socialistisk Politik och organisationens veckotidning Internationalen.
Denna riktning konstaterar att de båda andra förvisso pekar på realiteter, men förminskar det som inte passar in i deras scheman och blåser upp det som passar dem.
Det är riktigt att det fanns (och finns) högerextrema och pronazistiska krafter på den ukrainska sidan. Men det finns det också på den ryska. Liksom högerextrema nationalistiska ideologer med starkt inflytande inom samhällstoppen.
Det är sant att NATO hela tiden pressat på men det kan inte urskulda det ryska angreppet. Putinregimen är ansvarig för att detta konkreta krig startades. Och startades med imperialistiska ambitioner.
Putin använder förtrycket mot den rysktalande som ett argument för sin invasion. Det är sant att man direkt efter Maidankuppen stiftade lagar och genomförde en politik som drev de rysktalande till att etablera sina separata områden. Den ukrainska regeringen hade åtta år på sej att lösa denna fråga. Inte speciellt svårt om viljan hade funnits. Men den fanns inte hos den Ukrainska regeringen som hela tiden såg stödet från väst, inte demokratiska överenskommelser med den rysktalande delen av befolkningen, som lösningen.
Den marxistiska riktningen pekar också på hur Zelenskyy-regeringen lagt fram långtgående antifackliga lagar och nu i dagarna också ett lagförslag med syfte att starkt begränsa pressfriheten. Regimen är borgerligt nationalistisk och inget som socialistiska arbetarorganisationer kan stöda.
Ansvarets för att kriget startade vilar trots detta på Putinregimen. Det är ett ryskt anfallskrig. Men alltså inte enbart. Verkligheten är som alltid komplicerad och sammansatt. Det är nämligen också sant att NATO medvetet, trots löften om motsatsen, hela tiden pressat på och förflyttat sina gränser. Skulle USA acceptera ett Mexiko i militärallians med Ryssland? Att ställa frågan är att besvara den.
NATO vill nu maximalt försvaga Ryssland. Med sanktioner och genom vapenleveranser. Därför är kriget inte enbart ett ryskt anfallskrig och ett ukrainskt försvarskrig. Det är också ett proxykrig där USA och NATO använder Ukraina. Samtidigt som det är ett imperialistiskt krig från Rysslands sida, med syfte att vinna kontroll i Ukraina.
För att inte göra denna artikel alltför lång vill jag nu koncentrera mej på frågan om existensen eller icke existensen av pro-nazistiska krafter på den ukrainska sidan. Detta har ju varit och är en het stridsfråga i debatten.
Den ena riktningen (den ensidigt antivästliga) blåser enligt mej upp fenomenet och närmast sväljer Putins bild av en nazidominerad ukrainsk administration. Den andra sidan (den ensidigt antiryska) förnekar nazifaran, åtminstone som ett idag existerande fenomen.
I dagarna besöks Israel och israeliska politiker och militärer av två inflytelserika ukrainska högerextremister: Illia Samoilenko underrättelseofficer inom Azov- regementet och Yulia Fedsiuk, maka till en nu av Ryssland fängslad Azov-medlem. Hon har själv en historia av aktiv högerextremism.
Illienko hyllar sina israeliska värdar. “Israel värdesätter frihet,styrka och heder. Det är samma saker som vi också hyllar” sa han i en intervju med tidningen Haaretz. Illienko betonade att ” han ser Israel och Ukraina varande på samma sida, nämligen den civiliserade världen, i kamp mot den ociviliserade sidan” Han poängterade att ”Vi har blomstrande och vacker civilisation,dom har medeltida grottmänniskor”.
Med “dom” menade han uppenbarligen palestinier och ryssar. Rasismen är fortfarande levande men nu har judarna tydligen bytts ut mot palestinier och ryssar som Azov-aktivisternas ”undermänniskor”. 2014 slog Azovbataljonens grundare Andrey Biletsky fast: “Vår nations historiska mission i denna kritiska tid är att leda den vita rasen i det slutliga korståget för överlevnad. Ett korståg mot de semitiska undermänniskorna”.
Men Azov medlemmarna liksom de israeliska makthavarna verkar vara flexibla när det gäller allierade liksom när det gäller hatobjekt.
Yulia Fedsjuk var tidigare medarbetare i Azov-regementets publiceringsverksamhet. Där var hon med om att trycka upp texter av den under andra världskriget aktive rumänske nazisten Codreanu. Hans härjningar fick till och med de tyska ockupationsmyndigheterna att reagera. Bland annat föste han samman Bukarests judiska befolkning och hängde dom på slaktkrokar i stadens slakteri. Man undrar om inte judarna trots allt fortfarande är måltavlor i Azov-folkets framtidsplaner.
De två ukrainarna fick också träffa representanter för Israels Arbetarparti, som ju medverkat i den nu i dagarna avgångna regeringen. Det är bara tre år sedan som Azovbataljonen av israeliska lobbygrupper stämplades som pro-nazister. Nu har de blivit samarbetspartners. Den nytillträdda israeliska extremhögerregeringen lär inte ha några problem med att tillsammans med Azovregementets representanter stämpla palestinierna som undermänniskor.
Den socialistiska vänstern måste nu samlas runt en antiimperialistisk politik. I kamp mot USA, Ryssland, Storbritannien, NATO, Kina och E.U. Vänstern måste vägra att vara en svans till den ena eller andra fraktionen av borgarklassen. Vägen framåt heter oberoende arbetarklasspolitik.
Ryska och Ukrainska arbetarorganisationer och krigsmotståndare måste räcka varandra händerna. Målsättningen måste vara att få slut, på kriget och att få bort Putin-regimen. Men organisationer, som det i Sverige verksamma Nordic Ukraine Forum, går i motsatt riktning. Dom stämplar alla ryssar som ansvariga för kriget och motarbetar att ryssar som inte vill delta i kriget ska få komma till Sverige. De uppmanar alla organisationer att vägra delta i möten där den ryske, nu landsflyktige, socialisten och Putinmotståndaren Aleksej Sashnin är närvarande. Jag kan bara själv konstatera att vi som står för fred och internationell arbetarsolidaritet måste undvika alla sammanhang där borgerliga nationalister som Nordic Ukraine Forum är närvarande.
Peter Widén