I dagarna är det dags för Socialdemokraterna att hålla kongress, och vad är det egentligen för parti som samlas?
Finns någon radikal potential kvar överhuvudtaget? I denna fördjupningsartikel presenterar Kjell Östberg, historiker och socialist, tankar ur sin bok The Rise and Fall of Swedish Social Democray, den första sammanfattande historiken över svensk socialdemokrati, som nästa år kommer i en omarbetad och utvidgad version på svenska.
Artikeln har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.
*******
Kjell Östberg:
RÖRELSEN Den svenska socialdemokratins unika ställning också i ett internationellt perspektiv går inte att förklara utan att förstå dess organisatoriska styrka. Fackföreningarna var från början basen i den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Deras styrka växte i takt med den svenska industrikapitalismens snabba tillväxt runt sekelskiftet och i början på seklet var stora delar av industriarbetarklassen fackligt organiserad.
Genom uppkomsten av LO fick blue collar workers en enhetlig facklig struktur, nära lierad med det socialdemokratiska partiet. Sverige var etniskt och religiöst ett relativt homogent land och några framgångsrika försök att organisera klassen på annan bas förekom inte.
Men den svenska socialdemokratin hade en betydligt bredare social och organisatorisk bas. Ungdomsförbund, kvinnoklubbar, kooperation, bildningsförbund, folkhögskolor och nykterhetsföreningar utgjorde vid sidan av partiets arbetarkommuner viktiga stödjepunkter.
De nära relationerna med andra folkliga rörelser, framför allt nykterhetsrörelsen, bidrog ytterligare till att partiets medlemmar var väl skolade, kulturellt och i organisationsarbete.
Den socialdemokratiska rörelsen blev på så sätt den svenska arbetarklassens självklara organisatoriska plattform och språkrör. Den dominerade tidigt bruksorter och de stora städernas arbetarkvarter, politiskt, socialt och kulturellt. Rörelsens program utmanade det existerande samhället på flera områden. Det krävde inflytande för sin klass och formulerade idén om ett samhälle som inte byggde på utsugning. På så sätt bidrog rörelsen till att formera arbetarklassen som klass.
Rörelsen blev i den italienska marxisten Gramscis mening en kollektiv intellektuell. Dess företrädare var produkter av de sociala rörelser de kommit ifrån. Och partiets ledning, också tidningsmän och parlamentariska företrädare rekryterades under åtskilliga decennier framåt i dominerande utsträckning från (industri) arbetarklassen.
Bilden av att den svenska arbetarrörelsen redan från början varit inriktad på att lösa motsättningar med fredliga medel – en uppfattning som ofta framförts av socialdemokraterna själva – har litet stöd av verkligheten. Sverige låg i topp i den internationella strejkstatistiken vid förra sekelskiftet, under 1930-talskrisen och i början av 1970-talet.
Samtidigt fördes tidigt ledningen över partiet över till ett väl sammanhållet professionellt skikt med basen i riksdagsgruppen och bland de fackliga funktionärerna.
Byråkratin kom också att bli basen för den klassamarbetsinriktade reformistiska strömning som systematiskt utmanövererade en vänster med ett mer klasskampsinriktat perspektiv. Motsättningarna ledde fram till partisplittringen 1917.
Vänstern anslöt sig till den kommunistiska världsrörelsen men lyckas inte på allvar bryta det gamla partiets hegemoni, d v s dominans, inom arbetarklassen. Istället återvände de flesta av vänsterns ledare successivt till moderpartiet, en process som underlättas av kommunistpartiets tilltagande stalinistiska anpassning.
Under mellankrigstiden stärktes socialdemokratins dominans; folkrörelsepartiet utvecklade djupa rötter i industriorter och städernas arbetarkvarter.
Partiets lokala aktivister dominerade i allt större utsträckning kommunalpolitiken. En lokal välfärdsbyråkrati gav ingripandet en organisatorisk styrka, men ökade också fokus på det parlamentariska arbetet. Även om den vitalisering av sociala rörelser som kännetecknar tiden, framför allt genom kvinnorörelsen och en kraftigt ökad facklig organisering, hade en betydligt bredare bas än snävt socialdemokratisk lyckades partiet ofta knyta dem till sitt projekt.
Socialdemokratins framgångsrika maktövertagande 1932 ledde till att partiet från och med nu också på nationell nivå sågs som ett kompetent och i högsta grad regeringsdugligt parti. Dess avancerade reformprogram och partiets förmåga att rekrytera tidens radikala intellektuella gav partiet en prägel av modernitet.
Efterkrigstiden stärkte den socialdemokratiska maktapparaten ytterligare. Fordismen var masspartiernas tid och i Sverige var socialdemokraternas ställning därvidlag ohotad.
Rörelsens olika delar – LO, ungdomsförbund, kvinnoförbund, kooperationen – var större än någonsin.
Partiets ställning inom arbetarklassen var ohotad, kommunisterna förde en tynande tillvaro i det kalla krigets skugga. Gradvis ökade partiets stöd också bland white collar. En ny generation intellektuella, ofta med rötter i arbetarklassen, sökte sig till departement och ämbetsverk och socialdemokratin dominerade välfärdsbyråkratin på alla nivåer.
Under trycket av 1960- och 70-talsradikaliseringens krav på sociala reformer radikaliserades också den socialdemokratiska rörelsen och i regering och kommuner kunde partiets kompetenta och erfarna företrädare leverera.
Under trycket av radikalismen på 1960- och 70-talet genomfördes mängder av reformer, bland annat genom den nya arbetsrätten som, formellt, avskaffade arbetsgivarnas rätt att ”fritt anställa och avskeda, leda och fördela arbetet”, den s k paragraf 32.
Samtidigt fick partiet betala ett pris för sitt långa maktinnehav och den gradvisa förskjutningen från rörelsearbete till parlamentariskt arbete, från medlemsdemokrati till byråkratiskt beslutsfattande. Valförlusten 1976 kan till en del ses som en reaktion på detta.
Den socialdemokratiska regeringens anpassning till en nyliberal politik under 1980-talet blev också inledningen på socialdemokraternas organisatoriska tillbakagång. Att partiet inte längre självklart var garanten för att skydda arbetarklassen mot konsekvenserna av kapitalismens kriser gjorde att delar av arbetarklassen sökte andra alternativ. Den stora förlusten i valet 1991, som samtidigt för första gången placerade ett främlingsfientligt parti i riksdagen, var en första indikation på vad som skulle komma.
Det finns också strukturella förklaringar till rörelsens försvagning. De djupa ekonomiska kriserna i slutet av 1970-talet, i början av 1990-talet och kring 2010 innebar en kraftig minskning av industriarbetarklassen och inte minst en försvagning av de industriella centra som utgjort socialdemokratins viktigaste sociala bas.
Samtidigt har partiet misslyckats med att bygga upp en stark närvaro i de nya bostadsområdena runt de stora städerna, områden där socialdemokratins potentiella väljare, inte minst bland den invandrade befolkningen, i stor utsträckning finns. Det viktigaste sammanhållande kittet för bibehållandet av den socialdemokratiska identiteten och de miljöer där partiets politik kunde förankras, föras ut och i viss mån skapas försvann.
Successivt har partiets medlemsbas eroderat. En miljon medlemmar försvann när kollektivanslutningen från LO upphörde 1991. Ytterligare 2/3 har förlorats sedan dess. Den fackliga organiseringen bland arbetare, som länge låg kring 80-90% har sjunkit kraftigt, bland yngre arbetare är färre än hälften organiserade. Ungdomsförbund och kvinnoförbund har tappat merparten av sina medlemmar.
Socialdemokraterna har tappat sin särställnings bland arbetarklassen och är idag jämstora med högerpopulistiska Sverigedemokraterna; bland männen är Sverigedemokraterna sedan länge störst.
ETT ANNAT SAMHÄLLE? Den svenska socialdemokratin har ett rykte om sig att vara ett parti som kännetecknas av en sammanhållen ideologisk kontinuitet. Det stämmer att partiet haft flera framträdande tänkare som givit viktiga ideologiska bidrag till partiets programmatiska utveckling, och man har gärna i efterhand försökt konstruera en berättelse om ett parti med djupa ideologiska rötter.
Men idéernas betydelse för utformandet av den praktiska politiken har varit begränsad.
Socialismen befann sig från början självklart som ett hägrande mål vid horisonten, här skilde sig inte den svenska socialdemokratin från sina systerpartier runt om i Europa. Men den skulle komma som en följd av arbetarklassens tillväxt och kapitalismens inneboende motsättningar.
Under tiden var arbetarrörelsens uppgift att vidga den politiska demokratin och använda det växande inflytandet till att förbättra klassens sociala situation – även om det inte saknades de som menade att processen kunde påskyndas genom att mobilisera arbetarrörelsen i strejker och andra masstrider.
Den revolutionära situationen vid första världskrigets slutfas förändrade för ett ögonblick perspektivet. Partiets vänster gav sitt fulla stöd åt de revolutionära strömningarna och tvingades att lämna SAP. Men under några år blev möjligheten av en socialistisk utveckling plötsligt en akut fråga också för det socialdemokratiska partiets majoritet. Den allmänna rösträtten och bildandet av en socialdemokratisk regering ställde frågan om vad partiet skulle använda sitt inflytande till i fokus.
Erfarenheterna från rådsrörelsen och kampen för demokrati på arbetsplatserna visade på möjligheten att utvidga politikens gränser till den ekonomiska sfären och det gjordes seriösa försök att formulera en strategi som förenade kraven på industriell demokrati med ett radikalt socialt reformprogram som pekade mot ett annat samhälle.
Men den avtagande arbetarradikaliseringen, efterkrigsdepressionen och det bräckliga parlamentariska läget drev den radikala delen av partiet på reträtt. Frågan om den ekonomiska och industriella demokratin som bas för en socialistisk samhällsomvandling försvann från dagordningen, och med den frågan om socialismen över huvud taget.
Istället formulerades den politiska målsättning som med en elegant ideologisk överbyggnad, lånad av Nils Karleby, under lång tid blev socialdemokratins ledstjärna: målet är inget, reformerna är allt.
Två frågor stod högst på socialdemokratins reformagenda: kampen mot arbetslösheten och utvecklandet av ett elementärt socialt skyddsnät för arbetarklassen. Men reformer krävde resurser.
Och här hjälpte socialistiska drömmar föga. Något annat sätt att skapa detta utrymme än att få fart på industriproduktionen kände den nya generationen socialdemokratiska ledare inte till.
Således blev varje socialdemokratisk regerings central uppgift hädanefter att skapa förutsättningarna för en så hög tillväxt som möjligt, och för att underlätta detta, att få – de fortfarande kapitalistiskt ägda och drivna – företagen att effektivisera och rationalisera produktionen.
Vi har kunnat följa hur partiet tagit denna uppgift på största allvar. Inte sällan har man oroat sig för att näringslivet inte själv haft den förmågan. Ett syfte med den aktiva krispolitiken under 1930-talet var att få näringslivet att gå för full fart. Man ville ta ett övergripande planeringsansvar för näringslivets långsiktiga tillväxt, betecknande nog sammanfattade i begreppet Mammututredningen.
Med samma syfte tog regeringen efter andra världskriget inom ramen för Myrdalskommissionen initiativet till ett stort antal utredningar. Det praktiska utfallet blev obetydligt. Näringslivet tog tacksamt emot de socialdemokratiska regeringarnas
skattesänkningar och möjligheter att fondera sina vinster men var inte intresserade av att låta politiken lägga sig i industrins planeringar och framför allt inte dess investeringar.
Först med det korporativa system (samarbete mellan fackliga organisationer, staten och kapitalägarna inom det kapitalistiska systemets ram) som växte fram under efterkrigstiden kunde socialdemokratin och näringslivet hitta former för ett förtroendefullt och institutionaliserat samarbete med syfte att driva på den svenska industrins tillväxt.
Här spelade fackföreningsrörelsen – som sjöng tillväxtens lov i alla tonarter – en avgörande roll. Genom Saltsjöbadsavtalet 1938 hade LO förbundit sig att med alla medel försöka undvika strejkvapnet. Och genom den s k Rehn-Meidnermodellen antog fackföreningsrörelsen en lönepolitik som aktivt bidrog till näringslivets rationalisering. Samtidigt tog staten genom den aktiva arbetsmarknadspolitiken ansvaret för att omstrukturera arbetsmarknaden.
Några försök att påverka industriägarnas bestämmanderätt över produktionen gjordes däremot inte och inte heller att ge arbetarna några betydelsefulla medel att påverka sin arbetssituation.
Samtidigt är det klart att den kraftiga ekonomiska tillväxten i ökande utsträckning gav förutsättningar för sociala reformer, även för det svenska välfärdssystemet långt in på 1960- talet .
Den omfattande radikalisering som kulminerade på 1970-talet och som också djupt påverkade den svenska socialdemokratin, och inte minst fackföreningsrörelsen, utmanade den korporativa samförståndsmodellen på några avgörande områden.
Regeringen aviserade en intensifierad statlig industripolitik, där de redan statliga företagens verksamhet skulle samordnas och utvidgas. Och genom förslaget till löntagarfonder hotades till och med kapitalets bestämmanderätt.
Men socialdemokratin retirerade från alla förslag som ingrep i kapitalets faktiska monopol över produktionen. Där gick kapitalets, och därmed socialdemokratins gränser. Från 1980-talet nyliberala sväng fram till idag har partiet reservationslöst bejakat uppfattningen att den ekonomiska tillväxten måste överlåtas åt marknaden. Historiska referenser till ideologer som Wigforss och Karleby eller Olof Palmes försvar för den solidariska välfärdsstaten klingar tomma när den offentliga sektorn säljs ut och den nordiska välfärdsmodellen eroderat. Och några nya idéer med bäring på vår tid har den svenska socialdemokratin inte producerat de senaste 40 åren.
DEMOKRATI Den svenska arbetarrörelsen har varit den viktigaste aktören i kampen för utvidgade demokratiska rättigheter. Kampen för yttrandefrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet och tryckfrihet stod tidigt i centrum. Det var både en självklar del av partiets program och ett sätt för att kunna överleva de härskande klassernas repression. Socialdemokraterna var också det enda politiska parti som utan reservation stod för allmän och lika rösträtt för alla medborgare. Någon egen uppfattning om hur demokratin skulle utformas utvecklades aldrig, partiet, och särskilt dess ledning, accepterade de folkliga rörelsernas positiva syn på den parlamentariska demokratin.
Under de dramatiska åren kring första världskriget vidgades plötsligt det demokratiska perspektivet. Den internationella debatten om rådsrörelsen reste frågan om makten på arbetsplatserna och i förlängningen den ekonomiska demokratin. Den nya generationens ledare deltog med stort engagemang. När radikaliseringen ebbat ut och splittringen inom den internationella arbetarrörelsen gjorde rådsdemokratin kontroversiell för socialdemokratin, reducerades debatten om arbetarnas makt över arbetet till att skapa olika former av maktlösa samarbetsorgan mellan arbetsgivarna och fackföreningarna.
Socialdemokratin valde definitivt att acceptera den liberala demokratin med dess begränsningar. Samtidigt lade arbetarrörelsens företrädare ned stora ansträngningar på att demokratisera de politiska strukturerna, inte minst på lokal nivå. De traditionella eliterna ersattes successivt med arbetare.
Den breda arbetarrörelsen, med arbetarkommunerna som nav, fungerade som lokala motoffentligtheter där program och drömmar om ett anständigare liv för arbetarklassen kunde formuleras – och i ökad utsträckning implementeras. Medlemmarna var på samma gång aktivister, rörelsebyggare och kommunpolitiker. En motsvarande utveckling skedde på nationell nivå, i kölvattnet av partiets maktövertagande.
Nu formulerades en ny målsättning för att vidga demokratins gränser. Den politiska demokratin skulle följas av den sociala demokratin. Genom att erövra sociala rättigheter skulle medborgarna få möjlighet att leva ett tryggare och rikare liv och i större utsträckning kunna förverkliga sina förhoppningar och ambitioner. Sedan kunde den tredje fasen, den ekonomiska demokratin, förverkligas. I stor utsträckning kunde också skapandet av den solidariska välfärdsstaten sägas infria förhoppningarna om ett socialt medborgarskap.
Under 1970-talet dök också frågan om den ekonomiska demokratin upp på nytt, efter att befunnit sig i malpåse i ett halvt sekel. Inledningsvis stod frågan om makten på arbetsplatserna i fokus. Fackföreningsrörelsen krävde att § 32, arbetsgivarnas ensidiga makt att leda och fördela arbetet, skulle avskaffas.
Den socialdemokratiska regeringen genomförde snabbt Lag om anställningsskydd (LAS) och Medbestämmandelagen (MBL) och dessutom en ny arbetsmiljölag som samtliga syftade till att begränsa arbetsgivarnas rättigheter.
Men verklig dynamik fick frågan om att utvidga demokratins gränser genom LOs förslag till löntagarfonder, som utmanade kapitalets ägande och syftade till att ge fackföreningarnas reella möjligheter att besluta över produktionens inriktning. Alla dessa förslag möttes av stor entusiasm inom arbetarrörelsen och inom ungdomsförbund och kvinnoförbund fördes avancerade diskussioner om att utvidga den ekonomiska demokratin i socialistisk riktning där makten kom underifrån.
Ingen av dessa förhoppningar infriades. Partiledningen arbetade aktivt och framgångsrikt för att beröva förslaget om löntagarfonder alla samhällsomvandlande inslag. Den förespråkade istället en “funktionssocialistisk” lösning där frågan om ökat inflytande för arbetarna skulle lösas genom lagstiftning och institutionella reformer. Frågan om ägandet avfördes från dagordning. Resultatet, Medbestämmandelagen, innehöll emellertid inga maktmedel i form av beslutande- eller vetorätt för fackföreningarna och arbetsgivarna blockerade framgångsrikt varje försök att införa sådana. Socialdemokratin avstod också från möjligheten att som arbetsgivare inom den offentliga sektorn utnyttja MBL:s möjligheter att ge fackföreningarna sådana redskap.
Under 1980-talet försvann frågan om arbetsplatsdemokrati från arbetarrörelsens dagordning, och den har sedan dess inte dykt upp på nytt. Samtidigt innebar den nyliberala kontrarevolutionen en generell förflyttning av makt från politik till marknad, något som förstärkts av försvagningen av välfärdsstaten och den partiella utförsäljningen av den offentliga sektorn. Den ekonomiska åtstramningen har samtidigt kraftigt minskat utrymmet för politiska beslut i arbetarklassens intresse.
En rad institutionella reformer har verkat i samma riktning. Anslutningen till EU har överfört makt till en rad extraparlamentariska organ, som Europeiska centralbanken och EG-domstolen. Med stöd i fördrag som Maastricht och Lissabon har EU drivit på medlemsländerna att skynda på avregleringar och marknadsanpassningar. Slutligen har folkrörelsepartiets upplösning eroderat de lokala maktorgan som traditionellt varit den socialdemokratiska rörelsens demokratiska fundament.
VÄLFÄRDEN Mer än något annat är den svenska socialdemokratins framgångar kopplade till skapandet av den solidariska välfärdspolitiken, Krav på ett socialt skyddsnät var från början en självklar del av det socialdemokratiska programmet.
Fram till första världskriget låg tyngdpunkten på reformer kopplade till arbetet, som arbetarskydd och 8-timmarsdagen kompletterad med en allmän formulering om samhällets skyldighet ”att på ett humant sätt dra försorg om medborgarna vid sjukdom och olycksfall samt på ålderdomen.”
Mycket av det konkreta reformarbetet skedde i samarbete med liberala krafter, resultaten blev ofta blygsamma. Under 1920-talet stod kampen mot arbetslösheten, kravet på en arbetslöshetsförsäkring och pensionerna, med få resultat.
Under 1930-talet blev socialpolitiken ett eget politikområde för socialdemokraterna. Socialminister Möller var djupt engagerad i kampen mot fattigdom och arbetslöshet men de mer radikala kraven kom från andra håll. Från de sociala ingenjörerna i kölvattnet av debatten om Kris i befolkningsfrågan. Eller från kvinnor som på lokal och central nivå började formulera krav kring familjepolitik och rätt till arbete av central betydelse för det framtida välfärdssamhället. De reformer som hann genomföras innan kriget var i stor utsträckning inspirerade av befolkningsdebatten.
Först efter andra världskriget fanns förutsättningar för en bred socialpolitisk offensiv i frågor som pensioner, sjukförsäkring, bostadspolitik och barnbidrag. Någon socialdemokratisk generalplan för hur politiken skulle utforma fanns inte. Gustav Möllers försök att genomföra ett system inspirerad av den brittiske ekonomen William Beveridge’s idéer om grundtrygghet kompletterad av frivilliga tilläggsförsäkringar avvisades. Under trycket från LO växte det istället successivt fram ett system med generella och universella rättigheter baserade på principen om inkomstkompensation vid sjukdom och arbetslöshet. Nivån på socialförsäkringarna skilde sig inte från de som genomfördes i många av de andra fordistiska välfärdssamhällena under 1950- och 60-talen. Men det förhållande att hela välfärdssystemet – undervisning, sjukvård, barntillsyn, äldrevård – dessutom var offentligt finanserat, ägt och utfört gav det en särskild samhällsomvandlande potential.
Den solidariska välfärdsstaten kulminerade under 1970-talet. De reformer som genomfördes då var möjligen de mest omfattande som genomförts någonsin, någonstans. Reformerna hade en utpräglad gender jämställdhetsprägel och utan att på något sätt avskaffa klasskillnaderna bidrog de till att göra Sverige mer socialt jämlikt än det någonsin varit, förr eller senare. Samtidigt var uppslutningen bakom denna välfärdsmodell stor, långt in i de borgerliga kärntrupperna. Hela den expanderande välfärdssektorn stod utanför kommersiell exploatering och den sågs som en viktig stödjepunkt för en fortsatt offensiv för att öka politikens utrymme på marknadens bekostnad.
Välfärdsstaten sågs också som en viktig faktor för tillväxt. Inte minst skapade den hundratusentals jobb för de kvinnor som i allt större utsträckning sökte sig på arbetsmarknaden. Den nyliberala revolutionen förändrade detta synsätt i grunden. Utgifterna för välfärd sågs i allt större utsträckning som en kostnad som hindrade tillväxten. Också socialdemokraterna såg välfärdssektorn som ett problem. Den hade blivit för stor, för tärande, och måste därför skäras ner. Men den måste också effektiviseras och den lösning tiden erbjöd var en ökad marknadsanpassning.
Även socialdemokraterna accepterade avregleringar, konkurrensutsättningar och privatiseringar av offentlig verksamhet, även om man försökte motivera en del av besluten med att det endast så var möjligt att rädda välfärden.
Resultatet har blivit en gradvis urholkning av det sociala trygghetsnätet och ingen ser idag den offentliga sektorn som en möjlig murbräcka för att minska marknadens makt. De marknadsinspirerade reformerna av välfärden har dessutom framför allt gynnat medelklassen, inte arbetarklassen.
MOTSTÅNDARNA En viktig orsak till socialdemokraternas långa regeringsinnehav är att den svenska borgerlighetens politiska partier under en stor del av 1900-talet var relativt svaga och inbördes splittrade. Till en del avspeglar det småborgerligheten politiska svaghet och tillbakapressade ställning mellan de ekonomiskt dominerande storföretagarna och socialdemokratins länge växande inflytande över medelklassen.
Det konservativa partiet, idag Moderaterna, med traditionell bas bland godsägare, byråkrati välbeställda företagare accepterade bara med tvekan det demokratiska genombrottet och motsatte sig länge aktivt många av de sociala reformerna. Genom sin bas i folkrörelserna hade Liberalerna en betydligt mer positiv inställning till en modern välfärdspolitik samtidigt som den ekonomiska politiken tidigt dominerades av keynesianska idéer. Bondeförbundet, från 1957 Centerpartiet förhöll sig relativt självständigt till de dominerande politiska ideologierna. Man var varma anhängare av skyddstullar och hade inga problem att acceptera omfattande statliga åtgärder till stöd för jordbruket.
Motsättningarna mellan de borgerliga partierna var så stora att det länge hindrade närmare samarbete. Inte heller när de borgerliga partierna fick majoritet i riksdagen i slutet av 1950-talet var det möjligt att enas. En orsak var de två andra partiernas misstänksamhet mot högerpartiets motstånd mot sociala reformer. Det var först när högern accepterade en utbyggnad av välfärdsstaten som de första stegen mot att gemensamt utmana socialdemokraterna kunde tas. Den regering som bildades 1976 var emellertid fortfarande politisk bräcklig.
De borgerliga regeringar som tillträtt sedan dess har varit betydlig mer enhetliga och målmedvetna. Det har underlättats av en gemensam uppslutning kring en nyliberal dagordning med en avreglering av den offentliga sektorn och sänkta skatter inriktade framför allt mot medelklassen som bärande element.
Från 1979 och fram till 2022 har Moderaterna varit det helt dominerande partiet på högerkanten. Partiets starkaste bas är numera den nya medelklassen i de stora städernas villaområden.
Det svenska kapitalet har däremot från början varit starkt, välorganiserat, målmedvetet och ofta agerat enigt och effektivt, inte minst i relation till arbetarrörelsen. Partipolitiskt har det rört sig mellan högern och liberalerna. Det har varit relativt ovanligt med framträdande kapitalister på ledande poster i de borgerliga partierna eller i borgerliga regeringar. De har däremot flitigt och frikostigt givit de borgerliga partierna ideologiskt eldunderstöd och generösa ekonomiska bidrag genom stiftelser och tankesmedjor.
Det kännetecknas av en stark ägarkoncentration, redan från början dominerat av finanskapitalet med bas i de stora affärsbankerna. Man talar ibland om “de femton familjerna” men koncentrationen har varit större än så. Ägargruppen Wallenberg har under vissa perioder genom sin bank, idag Skandinaviska Enskilda Banken, kontrollerat bortåt hälften av de svenska storföretagen.
Big business har också varit synnerligt välorganiserade genom sammanslutningar, idag Svenskt
Näringsliv. Den har framför allt företrätts av representanter för den svenska exportindustrin.
Att hålla arbetarklassen på plats var från början en central uppgift. § 32 i Svenska Arbetsgivarföreningens stadgar och den framprovocerade storstrejken 1909 var viktiga led i denna strategi. Samtidigt hade den tidigt genom det liberala partiet goda kontakter med socialdemokratins parlamentariska ledning.
Wallenbergs stora direkta inflytande över den liberala och socialdemokratiska regering som bildades 1917 har noterats. Storföretagarna tvekade inte heller att direkt ingripa för att påverka rösträttsmotståndarna inom högerpartiet. Även om huvudsyftet var att undvika att massrörelserna skulle utvecklas i revolutionär riktning är det uppenbart att de inte såg det socialdemokratiska partiet som ett överhängande hot.
En viss osäkerhet uppstod när en ny generation med ett mer radikalt språkbruk tog över ledarskapet inom socialdemokratin samtidigt som de sociala motsättningarna ökade under mellankrigstidens ekonomiska kriser och högerns framgångsrika motoffensiv i kosackvalet 1928 kan ses som ett uttryck för detta.
Det socialdemokratiska krisprogrammet i samband med regeringsskiftet 1932 mottogs med en viss skepsis, och i än större utsträckning socialdemokraternas ambitioner att låta staten ett övergripande ansvar för att planera och rationalisera näringslivet.
När socialdemokraterna efter andra världskriget kriget visade tendenser att lägga sig i industrins angelägenheter satte kapitalet definitivt ner foten genom att inför valet 1948 pumpa in stora resurser i en motkampanj mot varje form av försök till statlig planhushållning.
Socialdemokraterna kom undan med blotta förskräckelsen och slog snabbt åter in på en betydligt mer näringslivsvänlig politik. Resultatet blev “Den svenska modellen”, det mest sammanhållna av de många korporativa system som växte fram under fordismen. Med Saltsjöbadsavtalet som plattform och fackföreningsrörelsen som transmissionsbälte reglerades relationerna på arbetsmarknaden på ett sätt som i synnerhet gynnade den svenska exportindustrin.
Efter 25 år utmanades modellen, först från vänster. En radikaliserad fackföreningsrörelse ville inte betala storföretagens kraftiga vinster med den solidariska lönepolitiken, accepterade inte längre arbetsgivarnas oinskränkta rätt att leda och fördela arbetet och gjorde genom löntagarfonderna anspråk på ägandet över näringslivet. Svaret blev en gigantisk motoffensiv från det svenska näringslivet.
Hundratals miljoner pumpades in i tankesmedjor, bokförlag och tidningar. Och man tvekade inte att ta gatorna i anspråk. Demonstrationerna mot löntagarfonderna i början av 1980- talet tillhör de största som någonsin genomförts i landet. Kapitalet drog sig samtidigt ur de flesta korporativa organ som fortfarande existerade.
Den svenska ekonomin har naturligtvis påverkat av den ökade globaliseringen och avregleringen av den internationella ekonomin. Det utländska inflytandet på den svenska börsen är idag betydande. En rad klassiska svenska företag, inte minst bilindustrin, har idag utländska ägare.
Samtidigt har de svenska storföretagen sedan länge det mesta av sin verksamhet i andra länder. Ägare till relativt nya företag som IKEA, H&M och Tetrapak eller High Techföretag som Spotify har snabbt klättrat i förmögenhetstoppen. Men fortfarande ligger den ekonomiska makten kvar hos de traditionella ägargrupperna med basen hos de stora bankerna, med Wallenbergs i spetsen. Svenskt Näringsliv har fortsatt att pumpa in stora summor i opinionsbildning inte minst för att garantera fortsatt utförsäljning av vad som återstår av den offentliga välfärden.
VÅGOR OCH KLASSKAMP Den socialistiske sociologen Göran Therborn har hävdat att en viktig orsak till socialdemokraternas framgångar är tur. Det är uppenbart att partiet på ett framgångssätt har kunnat samspela med de vågor av ekonomisk uppgång som kännetecknat delar av 1900-talet. 1930-talskrisen vände i en uppgång mot slutet decenniet. Partiets långa regeringsinnehav under efterkrigstiden sammanföll med den långa efterkrigsboomen, som skapade den materiella grunden för den socialdemokratiska välfärdsstaten. Och Tredje vägens tillfälliga framgångar under åren kring senaste sekelskiftet, sammanföll också med en internationell högkonjunktur.
Men den svenska arbetarklassens erövringar är också knutna till radikaliseringsvågor, återkommande perioder av strejker, ökad social kamp och inte minst av uppkomsten av nya och vitaliseringen av redan existerande sociala rörelser. Så gott som alla viktiga demokratiska och sociala reformer kan kopplas till sådana perioder av intensifierad klasskamp.
De demokratiska reformerna efter första världskriget var en direkt följd av de massiva hungerdemonstrationerna, initierade av arbetarkvinnor som i stor utsträckning var politiskt och fackligt oorganiserade. De sociala reformer som initierades under 1930-talet kom till under trycket av omfattande strejkrörelser, en kraftigt ökad facklig organisering och kvinnors kamp för rätt till arbete och grundläggande social trygghet.
Den solidariska välfärdsstatens spektakulära höjdpunkt under 1960- och 70-talet sammanföll i tid med uppkomsten av en rad nya sociala rörelser med samhällsomvandlande ambitioner, där kvinnorörelsen spelade en avgörande roll, och en kraftig
radikalisering av den traditionella arbetarrörelsen, främst uttryckt i en våg av spontana strejker.
Visst har det socialdemokratiska partiet ofta spelat en central roll i dessa processer. Partiet har härbärgerat drömmar om ett samhälle, fritt från orättvisor och klassförtryck. Det har inte varit någon monolitisk organisation. Olika åsikter har ständigt brutits mot varandra. Partiet och LO har haft olika uppfattningar och intressen. Kvinnoförbundet har fått kämpa mot fördomar och patriarkala strukturer.
Den svenska socialdemokratin har företrätts av skickliga ledare på alla nivåer som haft förmåga att omsätta många av kraven och drömmarna i praktisk politik. Men de har samtidigt lagt på sig begränsningar, framför allt att vänta med att utmana det kapitalistiska samhället och att respektera de spelregler som fanns uppsatta för det politiska arbetet.
Partiet har därför ofta kommit i motsättning till dynamiken i de sociala mobiliseringarna. Efter första världskriget lade man ner stora ansträngningar på att få arbetarna att överge kampen på gator och torg för att i stället koncentrera arbetet till de parlamentariska församlingarna på lokal och central nivå. Under 1930-talet intensifierade partiet sina försök att isolera de kommunister och socialister av olika schatteringar som spelat en viktig till i vitaliseringen av de sociala rörelserna för att inte störa närmandet till näringslivet. När kraften i 1970-talsradikaliseringen utmanade kapitalismens bestämmanderätt och reste frågan om arbetarnas makt över sina arbeten retirerade partiledningen och valde att ersätta kraven på löntagarfonder med den tandlösa medbestämmandelagen. De vilda strejkerna bekämpades och de sociala rörelsernas aktivister övervakades. Och när protesterna mot den nyliberala vändningen ledde fram till omfattande fackliga protester inledde partiledningen ett “Rosornas krig” mot de radikala krav som varit djupt förankrade i samhället.
Den svenska välfärdsstaten är resultat av klasskamp som burits upp av strömningar och rörelser med en betydligt bredare bas än bara det socialdemokratiska partiet.
Kjell Östberg
