KOMMENTAR
Hundra storföretag globalt står för 70 procent av alla klimatskadliga utsläpp. Den rikaste procenten av dem som bor i västvärlden orsakar långt större utsläpp än arbetarklassen i dessa länder och globalt.
Kapitalismen är expansionens system, produktionen ägs av ett fåtal och drivs med deras krav på ständigt ökande profit. Systemet producerar inte för att fylla konsumtionsbehoven hos de många. Överproduktionen är en konsekvens av att vinsten för fåtalet ständigt måste växa. Ständigt nya konsumtionsmarknader måste växa fram för att möjliggöra ständigt växande profit.
Hittills har grundläggande förhållanden som de beskrivna ovan inte varit i centrum för den medialt uppmärksammade klimatrörelsen. Vanligt folks konsumtion står i fokus, utan att lyfta fram de ekonomiska intressen som tjänar på den ständigt växande produktionen och är dess katalysator.
Frågorna om makt och ekonomi har ännu inte ställts. En klimatrörelse som vill rädda planeten bör kämpa för att få upp frågorna på agendan om en drastisk klimatomställning ska bli aktuell. Ibland finns det dock en rädsla att stöta bort allmänheten. Det är inte en analys som håller mot bakgrund av att folk i gemen inte har organiserat det här systemet och att de inte är de stora vinnarna på det.
Opinionsmätningar visar tvärtom att kapitalismen genomlever en förtroendekris och att socialistiska idéer vinner genklang bland stora grupper. Om folket får välja mellan miljardärerna och frisk luft för kommande generationer så väljer de det sistnämnda. Det gäller bara att de frågorna ställs, vilket naturligtvis företagsägda medier och politiker med band till ekonomiska intressen inte kommer att göra. De enda som kan föra upp frågorna är rörelser underifrån, så har det varit genom hela historien. Här har klimatrörelser ett uppdrag.
Krafter inom rörelsen måste resa en fackla mot den rådande ekonomiska och politiska realiteten. De tre rikaste svenskarna äger lika mycket som 60 procent av befolkningen. Det är en rikedom som bara kan ansamlas genom exploatering av arbetskraften hos de många, naturresurser och expanderande konsumtionsmarknader, finansialisering – ja alla fenomen som är katalysatorer för ständigt ökande utsläpp. Mer än så dränerar man det allmännas resurser och den offentliga demokratiskt styrda sektor som kan driva igenom den sortens långsiktiga projekt ekologismen förutsätter. Det är ett klart faktum att den på många sätt anarkiska kapitalismen som ett ständigt expanderande system, som en kortsiktig struktur med ständigt krisande cykler inte kan genomföra någon klimatomställning – i vart fall inte i den massiva skala och i den rasande takt som helt enkelt krävs.
Vi måste reglera bort det klimatskadliga och det kräver en tillbakarullning av de nyliberala strukturreformer som urholkat demokratins makt över ekonomi och samhällsutveckling. Vi behöver målmedvetet kanalisera massiva investeringar till det hållbara och ett sådant långsiktigt projekt för det allmännas väl är kapitalismen väldigt illa lämpat för.
Det behövs samhälleliga investeringar i massiv skala och drastiska regleringar som begränsar storföretagens utsläpp. Våra samhällen står inför en kris av samma magnitud som andra världskriget. Då kunde man inte vänta på attitydförändringar, goda initiativ från de besuttna eller att det skulle börja bli lönsamt. Nedsläckningen, skyddsrutinerna och räddningsaktionerna måste ske nu, inatt innan de tyska bombplanen kommer. Bilfabriker måste ställa om och leverera pansarvagnar till försvarsmakten inom ett par månader. Marknaden kunde inte på egen hand ordna beredskapen och det kan den inte heller göra inför den pågående klimatkrisen idag.
Ovanstående har de amerikanska ungdomarna i Sunrise Movement insett och kämpar för en Grön ny deal i allians med radikala demokrater som Alexandria Ocasio-Cortez och den rörelse med socialistiska förtecken som vuxit fram. Klimatrörelsen i Storbritannien bygger allianser och har Labour under Jeremy Corbyn med sig.
Vi ser detta i Frankrike, Spanien, Portugal, progressiva länder i Latinamerika och vidare. De har insett att den extrema koncentrationen av rikedomar i fåtalets händer bygger på den gränslösa exploateringen av naturen och människan och att den i sig själv förhindrar att samhällets resurser sjösätts omedelbart på massiv skala för klimatomställningen. De inser att de senaste decenniernas privatiseringar, nedskärningar och framförallt avregleringar har begränsat politikens möjlighet att genomföra det vi de många vill. Den mycket riktiga slutsatsen de drar är att vi måste beskatta koldioxidutsläppen, beskatta finansmarknaderna och de enorma rikedomarna som sugits upp av fåtalet och sjösätta resurserna för en Grön ny deal för klimatet, gröna jobb och social rättvisa. De drar slutsatsen att det starka demokratiska samhället måste komma tillbaka och undantränga den nyliberala kapitalismen för att kunna slutligt förgöra fossilindustrin, överproduktionen och underställa all eventuell profitjakt de mänskliga behoven inom planetens ramar.
Arash Gelichkan
Artikeln tidigare (9/5) publicerad i tidningen Internationalen.
