Vi hör en massa klyschor och moralkakor. Redan som lite får man lära sig:
“Du ska inte tro du är något”.
“Man ska veta sin plats”.
“Självskryt luktar illa”.
Vi kallar det “Jantelagen”. Uttrycket kommer från den danske författaren Aksel Sandemose som i boken En flykting korsar sitt spår, 1933, beskriver livet i en påhittad dansk småstad som heter Jante där invånarna är negativa, ogina och småskurna. Den som sticker ut och tror han är bättre än andra sätts på plats.
För några år sedan var jag på teatern här i Eskilstuna och såg en föreställning med Cecilia Frode. Det var en enmansföreställning som heter Ängelen, där hon uppträder utklädd till clown med röd lösnäsa.
En av replikerna har etsat sig fast i mitt minne:
“JAG VILL INTE PASSA IN! JAG VILL PASSA PÅ!”
Det handlade exakt om Jantelagen – “Du ska inte tro att du duger till något”
Tänk så många som blivit nertryckta och fått självförtroendet stukat tack vare denna jantelag. Jantelagen är inget unikt för Skandinavien. Det finns motsvarande jantelagar runtom i världen.
Men så har vi den raka motsatsen till vad Jantelagen föreskriver. De som verkligen förhäver sig och “sticker ut” på ett sätt som är så stöddigt och egotrippat att det slår tillbaka.
Ett exempel på en som gärna skryter om sin förträfflighet är författaren Björn Ranelid:
“Jag är svensk mästare i tal och skrift”.
“Jag har den största publiken i Sverige”.
“Jag har har gjort mera för det talade och skrivna ordet än hela Svenska akademien tillsammans”.
Sedan kan man fundera om det är självironi, eller om han verkligen menar vad han säger.
Men störst av dem alla är USA:s president Donald Trump – superlativens mästare.
När programmet Språket på Sveriges Radio, P1, skulle prata om superlativ, började de med att återge några av Trumps makalösa uttalanden:
“Jag är den intelligentaste president som Gud någonsin skapat”.
“Mina golfbanor är de absolut bästa i hela världen”.
“Jag är den president som kan mest om kärnkraft”.
“Jag är den president som har det bästa språket, och som håller de bästa talen”.
Man kan hålla på hur länge som helst med att rabbla upp exempel på hans självskryt.
“Självskryt luktar illa” är väl också en del av jantelagen.
När det gäller Donald Trump finns det inget tvivel – det är inte självironi.
Skrävel och skryt möter vi också dagligen inom reklamen. Där drar man sig inte för att framhålla sina egna produkter som bäst av alla. Men kan alla tandkrämer vara bäst? Och kan alla hårschampon ge det vackraste och glansigaste håret? Här gäller verkligen “självskryt luktar illa”
Rolf Waltersson
