Att samhället fortsätter att misslyckas med att skydda barn som placeras på HVB-hem (Hem för vård eller boende) och SiS (Statens institutionsstyrelse) är inget mindre än en skam. Dessa hem, som är tänkta att erbjuda trygghet och rehabilitering, har istället alltför ofta blivit miljöer präglade av vanvård, övergrepp och försummelse. Detta är inte enbart ett moraliskt misslyckande – det är också ett systemfel som gränsar till institutionell barnmisshandel.
Barnhemmen, som tidigare präglade Sveriges sociala skyddsnät, är idag förpassade till historieböckerna, men deras arv lever kvar. Trots förändringar i namn och struktur tycks de grundläggande problemen bestå. Rapporter om fysisk och psykisk misshandel, övergrepp, och bristande omsorg är fortfarande alltför vanliga på HVB-hem och SiS-institutioner. Att detta kan ske i ett välfärdsland som Sverige är djupt oroväckande och ställer frågor om samhällets verkliga engagemang för barnens välfärd.
När ett barn placeras på en institution är det inte ett frivilligt val. Det är ofta ett tvångsmässigt beslut, fattat av socialtjänst, domstolar och kommuner, baserat på att barnet anses behöva skydd, vård eller behandling som inte kan ges i hemmet. Därmed tar staten ett direkt ansvar för barnets välmående och utveckling. Att då missköta detta ansvar är inget mindre än ett svek. När barn tvingas in i en miljö som är farligare än den de kom ifrån, kan detta jämställas med övergrepp med staten som förövare.
En av de mest skamliga aspekterna av detta problem är hur ekonomiska hänsyn alltmer tycks väga tyngre än barnens behov. Kommuner och socialtjänster pressas att hålla budgeten, vilket ofta leder till att billigare men undermåliga vårdhem väljs framför kvalitativa alternativ. Detta sparande på bekostnad av barnens trygghet borde betraktas som straffbart. Ett samhälle som sätter pengar framför barns välfärd förlorar sin rätt att kalla sig humant.
De som fattar besluten att placera barn på dessa institutioner måste ställas till svars för konsekvenserna. Det gäller kommunpolitiker, socialtjänstemän och domstolar som alla har ett ansvar att säkerställa att barnen får den vård de förtjänar. Om vanvård eller övergrepp sker på en institution borde detta leda till juridiska och moraliska påföljder för de som tillät eller ignorerade problemen. Ett barns liv ska aldrig kunna offras på grund av okunskap, slarv eller ekonomiska överväganden.
En central del av problemet ligger i hur dessa institutioner är organiserade. Många HVB-hem drivs av privata aktörer som prioriterar ekonomisk vinst framför barnens bästa, vilket kan leda till underbemanning och otillräcklig kompetens hos personalen. SiS-boendena, som är statligt styrda, brottas istället med bristande resurser, hög personalomsättning och en kultur där våld och maktutövning ibland normaliseras.
För att bryta denna destruktiva cykel krävs omfattande reformer. Först och främst behöver tillsynen av HVB-hem och SiS-institutioner stärkas, med oberoende och regelbundna inspektioner.
Dessutom måste resurserna för barn- och ungdomsvården öka, så att kvaliteten kan prioriteras framför kostnadseffektivitet. Men mest av allt krävs en attitydförändring: barnens välmående måste sättas i centrum.
I en rättsstat som värnar om sina medborgare måste de mest utsatta barnen skyddas först. Allt annat är ett svek. Det är dags att vi som samhälle tar vårt ansvar fullt ut – för att inte göra det är att blunda för barnmisshandel som sker i vårt eget namn.
Kari Parman
Gnosjö
