Den sociala revolutionen är de många människornas kamp för ett samhälle där alla är med och delar och bestämmer. Fria folkrörelser är den avgörande kraften. När fackföreningarna, miljörörelsen, fredsrörelsen, kvinnorörelsen och alla andra, gamla och nya rörelser, möts och samordnas, då kan vi åstadkomma den stora omställningen.
Här finns inga genvägar. Det kommer ingen frälsare, varken i politikerkostym eller gerillauniform.
På den konferens Socialistiska partiet hade inför Fjärde Internationalens kongress nyligen diskuterades miljö- och klimatkampen. Parollen One solution – revolution! fick kraftig kritik. Läget är ju så akut att vi inte har råd att låta bli att bejaka varje åtgärd och varje förslag som pekar åt rätt håll. Om vi ska ha revolution först lär vi inte hinna fram alls, sades det.
Vi driver vår ekosocialistiska linje men utan sekterism och radikala fraser. Vi söker bred enhet i handling för att stärka och utveckla rörelsen och vår viktigaste uppgift är att försöka få till den avgörande förutsättningen för ekosocialismen: Den fackliga länken måste till. Alternativ produktion – omställning av bilindustrin.
När det gäller krig och fred är läget också akut. Det är bråttom med att stärka de folkliga fredskrafterna. Inte heller här duger det att säga: One solution – revolution! Däremot måste vi vara så radikala att vi reser kravet på avrustning. Här behövs också den fackliga länken för att ställa om vapenfabrikerna till civil produktion.
Så här skrev Rosa Luxemburg i december 1918:
”… för det allmännas väl, måste man … hushålla med och spara på såväl produktionsmedel som arbetskraft … Till exempel måste självfallet hela krigs- och ammunitionsindustrin avskaffas, ty det socialistiska samhället behöver inga mordvapen…”
Förutom att bidra till imperialistiska äventyr lite var stans i världen så är försvaret inriktat på den militära kontrollen över vårt territorium. Ända sedan kalla kriget började i slutet av 1940-talet har planen varit att när ryssen anfaller ska vi vara starka nog att stå emot, i alla fall en vecka. Sedan kommer Nato till undsättning. Det här betyder att de svenska militära försvarsansträngningarna garanterar en enda sak: Det som blir kvar kanske är ett ryssfritt territorium men helt säkert ett territorium med få levande människor och fyllt av ruiner och likhögar.
Avrusta? Men ska vi inte försvara oss? Självklart ska vi försvara oss! Vi ska försvara oss med ett socialt försvar, ett demokratiskt organiserat ickevåldsförsvar. Vi ska försvara oss mot dem som hotar vår livsmiljö – försvara luften, vattnet, naturen. Våra demokratiska fri- och rättigheter ska försvaras. Rätten att tala fritt och bilda organisationer, våra fria val och allmänna rösträtt ska försvaras. Det här gäller i såväl fredstid som vid krig. Vi ska försvara oss oavsett varifrån hoten kommer.
En militär organisation kan aldrig vara demokratisk om den ska vara effektiv.
Ett ickevåldsförsvar, däremot, blir mer effektivt ju mer demokratiskt det är. Här kan alla delta – ung som gammal.
Vi ska strejka, bojkotta, vägra samarbeta. Vi ska göra varje sammankomst, varje idrottsevenemang, varje konsert till en protest. Vi ska uppmana motståndarens soldater till att desertera och vi ska gömma och hjälpa dem som gör det. Vi ska använda icke-våldets alla hundratals metoder och vi ska komma på hundratals nya. Vi kommer att försvara oss – men vi kommer inte att döda.
På den här grunden kan en radikal gruppering inom fredsrörelsen byggas.
En riktning som samtidigt söker skapa enhet i handling. Och här får vi inte förakta de små stegen, de otillräckliga, de försiktigt ställda kraven. Det viktiga är organiseringen, att folk kommer samman, snackar ihop sig och gör något. Det mest angelägna i dag är att trycka på för att Sverige ratificerar, det vill säga skriver på, kärnvapenförbudet.
Åke Eriksson
Detta är den tredje och sista artikel som bygger på den inledning till diskussionen om kamp mot krig och militarism, som Åke Eriksson höll vid Socialistiska Partiets Sommarforum 2018. /Redaktionen
