Från att ha varit ett av de länder i världen med de minsta inkomstskillnaderna mellan fattiga och rika, har det skenat iväg så att klyftorna växer snabbt, år för år, dag för dag.
Man kan säga att den stora omfördelningen tog fart “den underbara natten” 1981 då den borgerliga Fälldin-regeringen förhandlade fram en skattereform i samarbete med socialdemokraterna, som hade Kjell-Olof Feldt som härförare. Resultatet av denna “marginalskattereform” blev starten på en omfördelning – från det offentliga till det privata – från de fattiga till de rika.
“Klyftorna i Sverige bara ökar och är idag de största sedan SCB började mäta glappet mellan fattiga och rika i början av 1990-talet.Den rikaste tiondelen av Sveriges befolkning har nästan lika stor del av den totala disponibla inkomsten som den halvan av befolkningen som har lägst inkomster.Sverige är idag det land i OECD där klyftorna ökar mest de senaste decennierna”, skriver tidningen Dagens Arena 6 augusti 2020.
Det här “sticker i ögonen”, till och med inom delar av socialdemokratin. Finansminister Magdalena Andersson (S) beskriver utvecklingen som en del av en större trend i västvärlden, men som i Sverige “också är ett resultat av förd politik”.
“Ett resultat av förd politik”. Så det beror inte bara på naturlagarna att klyftorna ökar.
Därför tillsatte regeringen en utredning 2018 med uppdrag att komma med förslag på hur klyftorna kan minskas.
Det är Jämlikhetskommissionen under ledning av Per Bolander som nu lämnat förslag till regeringen hur man “långsiktigt ska minska klyftorna i samhället”. Bland förslagen kan nämnas att skillnaderna måste utjämnas när det gäller uppväxtförhållanden, utbildning och arbetsvillkor. Men också “åtgärder som stärker enskildas ställning gentemot starka ekonomiska intressen”
Utredning med bakbundna händer.
Utredarna har inte haft “fritt fram” när det gäller att komma med förslag som minskar klyftorna. En av restriktionerna i uppdraget har varit att jämlikheten ska stärkas på sådant sätt att även ekonomin blir starkare.
Det har heller inte varit fritt fram att föreslå höjda skatter eller nya bidrag. Avskaffandet av förmögenhetsskatten, arvsskatten och fastighetsskatten är sådant man inte får nämna i förslagen på hur klyftorna minskas. Inte heller den nyligen avskaffade värnskatten, som ger stora inkomstökningar till de som tjänar mest.
Den så kallade 3:12-regeln som ger företagare möjlighet att flytta pengar från löneinkomst till kapitalinkomst, därför att inkomst av kapital beskattas lägre än inkomst av lön, får heller inte nämnas.
Många av de orsaker till ökande klyftor som “är ett resultat av förd politik”, får alltså inte utredarna nämna i sin slutrapport.
I ett inlägg på Facebook skriver Mikael Wiehe:
“I SVT:s program Lönesänkarna (finns på SVT play) visar man att lönerna de senaste 30 åren har sjunkit från 80 till 65 procent av bruttonationalprodukten. Kapitalägarnas vinster har under samma period alltså nästan fördubblats. Fördelningen av BNP mellan arbete och kapital är nu samma som runt första världskriget! Det är framför allt den rikaste procenten av Sveriges befolkning som tillgodogör sig kapitalvinsterna. Denna procent äger nu en tredjedel av den samlade förmögenheten i Sverige.
Detta tycker jag är viktigt att tala om. Och kanske ännu viktigare – att göra någonting åt!”, Mikael Wiehe.
Undrar om den här fördelningen mellan arbete och kapital är något som berörs i Jämlikhetskommissionens 1 100 sidor långa rapport?
En åtgärd som utredarna föreslår är en förändring av reglerna när det gäller a-kassan så att “människor inte faller mellan stolarna”. Och det är ju bra.
Ett förslag som skulle kosta 35 miljarder och finansieras med införande av “normal” moms på livsmedel (betyder det högre matmoms? Min anmärkning), avveckling av rot-avdraget (inte rut-avdraget? Min anmärkning) samt en temporär justering av biståndsmålet från 1 procent av BNP till 0,7 procent.
Det är alltså biståndet till de allra fattigaste i världen som ska finansiera förbättringar av a-kassereglerna.
I ett inlägg på Aftonbladets kultursida 18 augusti 2020 skriver Karin Pettersson en förödande kritik av de senaste årtiondenas orättfärdiga fördelningspolitik under rubriken “Tar från fattiga och ger till de rika”.
“En förkrossande uppgörelse med politiken bakom skenande klassklyftorna”
Rolf Waltersson
