Israel har aldrig stått starkare än nu. Både militärt och vad gäller politiskt inflytande runtom i världen. USA har den mest Israelvänliga administrationen någonsin och har dessutom valt att flytta ambassaden i Israel till Jerusalem. Palestiniernas protester mot flytten bemötte Israel med att skoningslöst skjuta demonstrerande män kvinnor och barn i vad som inte kan beskrivas som annat än en massaker.
Men det är inte bara USA som stöder Israel. Även den populistiska högern i Europa är eld och lågor över Benjamin Netanyahus ockupationsregim.
Ungerns Viktor Orbán har bundit starka band med Netanyahu. När de båda premiärministrarna möttes i somras, kallade den israeliska tidningen Haaretz vänskapen för en illiberal bromance
som byggts upp under det senaste årtiondet. Paradoxalt nog samtidigt som Orbáns retorik blivit alltmer antisemitisk när det gäller det egna landet.
Den nyfascistiska regeringen i Italien är också mycket förtjust i Netanyahus politik. Den israeliske premiärministern kallade Italiens inrikesminister Matteo Salvini för “en mycket god vän” när denne besökte Jerusalem i december förra året.
Samma månad besökte Netanyahu den nye presidenten i Brasilien, diktaturförespråkaren Jair Bolsonaro. Haaretz kallade det mötet för ett i ledet av Netanyahus alla “krama en fascist”-möten. Enligt tidningen gav den israeliske premiärministern Bolsonaro råd om hur han bäst ska kväsa vänsteroppositionen i landet. Bolsonaro har i januari i år bekräftat att även Brasilien kommer att flytta sin ambassad till Jerusalem.
Precis som i USA är den evangeliska kyrkan stark i Brasilien. Precis som i USA hämtar presidenten sitt främsta stöd från det hållet.
Som om det inte räckte med fascister i Netanyahus vänskapskrets, så kan han även räkna in Filippinernas president Rodrigo Duterte i den skaran. De träffades i september förra året. Efter mötet sade Duterte att de båda delar samma passion för fred
.
Så hur ser palestiniernas situation ut i jämförelse? Efter alla år av ockupation är folket splittrat internt. Det tappar också mer och mer mark som Israel annekterar på Västbanken. När det gäller situationen i Gaza är det bara att läsa senaste rapporten från världshälsoorganisationen WHO för att förstå att det rör sig om en humanitär katastrof.
Ett argument för Israels våldsamma agerande har alltid varit att de är omgivna av fiender. Palestinierna har varken kraft eller möjlighet att utgöra ett hot mot Israel. De länder som Israel har klassat som fiender är idag splittrade, både sinsemellan och internt. Egypten skakas av stridigheter med jihadister i Sinai och leds av en militärregim med mycket svag folklig förankring. I Syrien råder det som bekant inbördeskrig.
Israel står militärt starkare än någonsin tidigare. Helt överlägset andra länder i regionen. Det visar sig inte minst i form av att den israeliska militären genomför relativt regelbundna bombningar i Syrien. Israel riskerar ingenting med sådana aktioner.
I en tid av styrka utvecklas Israel märkligt nog bort från demokrati och tolerans.
Förutom yttrandefrihetsfientliga lagar, införs vad som inte kan kallas för annat än apartheidlagar gentemot den arabiska delen av befolkningen. Förra året infördes bland annat en lag som i Guardian har beskrivits som att den ersätter principen om jämlikhet och universella värderingar med nationalism och rasism. Denna lag säger att endast det judiska folket har rätt till nationellt självbestämmande i Israel.
Med denna utveckling i bakhuvudet är det svårt att förstå hur svenska Kristdemokraternas Lars Adaktusson kan tycka att det försvaret av Israel är en brännande fråga. Ändå var det just Israel Adaktusson fokuserade på i den utrikespolitiska riksdagsdebatten i onsdags. Han är inte ensam om sitt fokus. Många företrädare för de borgerliga partierna i Sverige har på senare tid valt att lyfta fram Israel.
När Centern och Liberalerna röstade fram en socialdemokratisk regering, var en ständigt återkommande kritik från företrädare för Moderaterna och KD att utrikesminister Margot Wallström skulle få fortsätta föra sin “Israelfientliga” politik. En politik som består i att Wallström förespråkar en tvåstatslösning.
I en liknande anda gick Liberalernas riksdagsgrupp i tisdags ut med att partiet, i likhet med Trump, vill flytta Sveriges ambassad i Israel till Jerusalem.
Israel står alltså starkare än någonsin. Landets situation är inte på något sätt desperat. Så vad ligger bakom borgerlighetens Israelvurm? Den nymornade solidariteten med Israel verkar snarast komma ifrån den sympati regimen får, inte minst på sociala medier. I likhet med länder som Brasilien och Ungern så har Israel blivit en viktig symbol för många högerpopulister.
I USA och Brasilien är det de högerkristna som mobiliseras till stöd för Israel. Liknande element finns kanske i KD, som exempelvis Adaktusson och Skyttedal, men i Sverige verkar det i stor utsträckning handla om högerpopulism utan särskilt kristna inslag.
Stödet till Israel blir en möjlighet för den svenska högern att attackera den svenska vänstern, på grundval av att vänstern skulle vara medlöpare
till islamism och terrorism, i synnerhet i form av Hamas. Det ger också en möjlighet att angripa vänstern för att vara antisemitisk, något som inte bara är ett svenskt fenomen utan har varit mycket framträdande i Storbritannien med angreppen på Jeremy Corbyn och Labour.
Att uttrycka solidaritet med det palestinska folket är, för stora delar av högern, detsamma som att uttrycka stöd för terrorism och islamism. För sådana som Lars Adaktusson finns inte en tvåstatslösning på kartan och Netanyahus brutala ockupationspolitik är den enda rätta vägen framåt.
Den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson twittrade i samband med regeringsförklaringen:
– Löfven ägnade en stor del av regeringsförklaringen åt att varna för antisemitism. Bra. Men kanske han borde prata om saken även med sin egen utrikesminister.
Det behöver knappast nämnas att varken Lars Adaktusson eller Jan Ericson tar ansvar för den antimuslimska och antiarabiska hatvåg som följer på deras uttalanden. Något som absolut bör nämnas är att de borgerliga angreppen går hand i hand med den så kallade Eurabia-teorin som florerar i extremhögerkretsar. Tanken att den politiska vänstern importerar
muslimer till Europa för att förbättra sitt väljarstöd. Den teorin var Anders Behring Breiviks främsta ledstjärna.
Det är oerhört viktigt att förstå de här tankemönstren inom borgerligheten och hur de hänger ihop med liknande tankegångar i extremhögern, inte bara i Sverige, utan världen över.
Emma Lundström
Artikel tidigare publicerad i tidningen Internationalen
