- Lars Henrikssons intervju med Massimo Barbetti och Francesca Gabbriellini har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
Efter nedläggning av fabriken för fordonskomponenter tog arbetarna över och försöker satsa på alternativ produktion. De vill tillverka lastcyklar, solfångare och batterier för en hållbar utveckling. Lars Henriksson besökte arbetarkollektivet i Campi Bisenzio utanför Florens i Italien som har ockuperat sin nedlagda arbetsplats för att etablera den första arbetarägda fabriken i Italien.
*****
Florens är väl med sina renässanspalats, kyrkor och museer mest känd som Italiens kulturella hjärta. Men jag tar bussen bort från stadens turisttrånga centrum, över stadsgränsen till den lilla förstaden Campi Bisenzio. Där avlöser industriområdenas själlösa plåtlador varandra som överallt i världen.
Efter att ha passerat hållplatser som Allende och Einstein går jag av och ser mig om. Det är ingen tvekan om att jag kommit rätt. Stängslet är överhängt med banderoller som berättar att detta inte är någon vanlig arbetsplats och den minst konstfärdiga av dem ropar ut: Fabrikerna tillhör arbetarna!
Det kan låta som en revolutionsromantisk paroll från 70-talet men här är det handfast verklighet, fabriken har nämligen i snart två år ockuperats av de anställda. De har påbörjat försök att ställa om till mer samhällsnyttig produktion och tänt ett hopp för den tillbakapressade italienska arbetarrörelsen.
GKN är en av av den internationella industrivärldens många doldisar, ett gammalt brittiskt företag som vuxit genom att köpa upp delar av andra företag. I Sverige tog till exempel GKN Aerospace över Volvo Aero 2012 och året innan köpte GKN Driveline produktionen av system för fyrhjulsdrift i Köping av bland andra Volvo Cars.
I Florens tillhör fabriken just GKN Driveline och gör drivaxlar till en stor del av den italienska bilindustrin, från massmärken som Fiat till exklusiva Ferrari och Maserati. Eller så var det i alla fall fram till för två år sedan.
En torsdagskväll i juni 2021 fick de drygt 400 anställda ett mejl med beskedet att fabriken skulle stängas och att de inte behövde komma tillbaka. Sättet det meddelades var mer brutalt än genomsnittet men ändå inget ovanligt, i synnerhet inte i Italien vars industri rustats ner i årtionden. Det ovanliga var reaktionen. De anställda satte sig inte ner och deppade. De vädjade inte till politiker eller högre instanser inom sin fackförening. En halvtimme efter mejlet började de istället samlas vid de stängda fabriksgrindarna.
När jag kommer fram står grindarna på vid gavel och det första som möter mig är den kooperativa Bar Collo. Vi är ju ändå i Italien och ingen ockupation utan riktigt kaffe. En liten grupp män sitter och diskuterar och när jag frågar efter Massimo Barbetti reser sig en av dem och leder mig under hänsynsfull tystnad in i fabriken. Min italienska inbjuder inte direkt till några längre konversationer.
Jag kliver in på ett kontor som är översållat med affischer från de demonstrationer och aktiviteter som pågått de senaste åren och Massimo Barbetti kommer leende emot mig, en energisk man i yngre medelåldern. Vi sätter oss vid hans skrivbord och han drar den historia som han uppenbarligen berättat många gånger förut.
– Vi hade inte fått någon förvarning alls, säger han. Fabriken hade rullat på som vanligt. Själv var jag rätt stressad den kvällen, jag jobbade övertid eftersom IT-budgeten för nästa period skulle vara klar dagen efter.
Det var alltså inte brist på jobb bakom stängningen utan den alltför vanliga situationen där en multinationell ägare flyttar produktionen till andra fabriker för att öka lönsamheten.
– Företaget hade förberett det hela och lagt in en ledig dag på fredagen. De påstod att just in time-systemet hade kärvat i de fabriker vi levererade till. En taktisk fint, förstod vi efteråt. De räknade med att vi skulle sitta hemma var och en för sig och tyst acceptera det som hänt. Men de räknade fel, berättar Massimo lugnt. Istället hände det motsatta:
– En halvtimme efter mejlet var det 30 personer utanför fabriken som försökte komma in.
– De såg inga receptionister men däremot ett dussin svartklädda vakter därinne. Fler arbetare strömmade till när och när vi rev grindarna kunde de inte stoppa oss. Vi drev ut vakterna ur receptionen och efter en kvart kom en grupp carabinieri (Italiens militära polisstyrka) men även borgmästaren. Vi var då bortemot 150 personer och de förstod att de inte skulle kunna köra bort oss utan våld. I stället eskorterade carabinieri ut vakterna från området och lämnade oss i fred.
Detta blev upptakten till den strid som fortfarande pågår. Beslutet att ockupera fabriken kom snabbt.
– Vi började gå i treskift, precis som under produktionen men nu för att bevaka fabriken, berättar Massimo. Det var oerhört viktigt. Är väl maskinerna borta så går det inte att vinna en sådan här strid. Ägarna försökte tömma fabriken på maskiner men vi lyckades stoppa dem.
Striden kom att föras på flera fronter, inte minst i rättssalarna. Italiensk lag ger uppsagda anställda rätt till 75 dagars lön, tid som är tänkt att användas till att göra uppgörelser med stat och kommun.
– Det som kom fram där var inte bra, allt handlade om att avveckla fabriken. Vi insåg att vi inte bara slogs för vår egen skull, det handlade om att försvara hundratals bra produktionsjobb i området. Dessutom lyckades vi visa att företaget hade gjort formella fel så de var tvungna att göra om uppsägningsprocessen.
Massimo Barbetti var IT-ansvarig på fabriken och skulle utan större problem kunna få ett annat jobb. Varför är han då kvar här och slåss?
– Jag skulle ju bara ta ett jobb från någon annan, jag vill kämpa för de jobb vi har nu. Vi slåss inte bara för vår egen skull, kampen här gäller att försvara jobb för alla.
Parollen på en av banderollerna jag såg utanför, För denna, för andra, för alla!, var uppenbarligen mer än bara ett slagord.
Även om det finns gamla traditioner av fabriksockupationer i Italien är de just gamla, som den väldiga ockupationsrörelsen 1920 och när Fiat i Turin ockuperades 50 år senare. Denna stridbara tradition är till stor del bruten, Italiens arbetare har fått sänkt reallön i trettio år allt medan industrin avvecklats och fackföreningarna försvagats.
– Vår klass är så splittrad. Vi har förlorat så mycket, säger Massimo.
Hur kommer det sig då att arbetarna på GKN reagerade som de gjorde, undrar jag och får den långa förhistorien berättad för mig, full av de konkreta detaljer som är nödvändiga för att förstå varje större strid. För även om det var spontan ilska som drev folk till, och genom, fabriksgrindarna den där kvällen 2021 kom agerandet inte ur tomma intet. Ockupationen hade troligen aldrig hänt om de anställda inte varit förberedda. Inte på just detta men på att göra saker gemensamt.
– Vi hade under lång tid arbetat med att engagera fler än dem som hade fackliga uppdrag, förklarar Massimo Barbetti som själv är representant för metallfacket FIOM.
Den fackliga strukturen ser inte ut som i Sverige, de lokala representanterna kan antingen vara valda på arbetsplatsen eller tillsatta uppifrån. Mycket är ändå likt mellan våra länder.
– De som är tillsatta har förstås lojaliteterna uppåt men även de som är direktvalda har en tendens att bli styrda av de centrala ledningarna. Runt 2007 började vi förstå att även om det var problem med de fackliga strukturerna var det verkliga problemet att vi arbetare inte är inblandade. Vi valde nya representanter som började arbeta genom att involvera folk. Det fungerade och vi började vinna. Små saker men viktiga.
Men ändå kvarstod ett glapp mellan medlemmar och ledning, berättar Massimo.
– Vi kan inte nöja oss med att kritisera byråkrati och toppstyre i facket. Problemen ligger ofta hos oss själva, att vi inte agerar. För att göra något åt detta skapade vi 2008 Colletiva di Fabbrica, Fabrikskollektivet, berättar Massimo. Det är en lös struktur, utan formellt medlemskap eller så, egentligen bara ett antal punkter som slår fast några grundläggande fackliga principer. Om du håller med om dem så är du medlem i Colletiva di Fabbrica och kan gå på mötena.
– Vi har både stormöten och olika arbetsgrupper inom ramen för detta, vid sidan av de formella fackliga strukturerna, förklarar Massimo. Vi är först och främst arbetare här, allt viktigt fackligt arbete pågår på arbetsplatsen. Vi använder de fackliga strukturerna som en del av verktygslåda, som en del av vår kamp. Det har gjort att många fler än vanligt uppfattat att de är med och beslutar om vad vi ska göra gemensamt.
– Ofta har det handlat om små vardagliga saker, en ny stol, ventilationen eller annat. Vi har hållit möten utanför arbetstiden, då behövde vi inte fråga någon om lov. Där har vi haft total kontroll över vad vi gör, ingen kommer uppifrån och fattar våra beslut eller säger vad vi ska göra. När uppsägningarna kom var den erfarenheten avgörande. Vi var ju vana att agera tillsammans.
De har även utnyttjat den arbetsrättsliga lagstiftning från 70-talet, Statuto dei lavoratori, som tillkom efter den stora vågen av arbetsplatsstrider och gav arbetare en rad rättigheter. En av dessa var rätten att använda sin arbetsplats till fritidsaktiviteter om det bara finns en juridiskt erkänd förening.
– Så vi skapade en sådan organisation, berättar Massimo. Det gjorde att vi kunde ha möten på fabriken.
Det är även denna lagstiftning de lutar sig mot när de nu ockuperar anläggningen. Förutom att ockupera fabriken och driva rättsliga processer genom fackföreningen har en avgörande del av striden varit att bygga allianser i samhället.
Vi skulle inte ha överlevt utan det stora stödet utifrån, menar Massimo. Sedan september i fjol får vi inget betalt och heller inget arbetslöshetsunderstöd.
Genom sin sammanhållning, uthållighet och framsynta strategi har arbetarna på GKN väckt hopp och fått stöd långt utanför sina fabriksgrindar. Till exempel har de regionala fackföreningarna i Toscana genomfört en fyratimmars stödstrejk.
Men det handlar inte bara om materiella stödet. De allianser Collettivo di Fabbrica byggt har handlat om mer än att försvara jobben, de har även ifrågasatt produktionens innehåll.
– Vi tänkte tidigt att det inte är rimligt att bara fortsätta att göra bildelar, berättar Massimo. Dels för att våra produkter inte kan säljas på en öppen marknad. Bilindustrin är ett integrerat system, en sluten leverantörskedja. Men framför allt för att vi behövde knyta an till samhället i stort. Vår situation är del av större av större problem i samhället. Finansmarknadens ökade makt, avindustrialiseringen, klimatkrisen och så vidare.
– När du anställs har du ingen möjlighet att ta ställning till vad du vill producera. Du får bara order om att göra ett jobb. Men får vi möjlighet att bestämma vad vi gör på jobbet behöver vi tänka utifrån vad som verkligen är nyttigt för alla, inte bara vad som går att sälja. Inte minst för att en av de viktiga orsakerna till att vi kan vinna den här striden kommer från omgivningen, från människorna i samhället. De hjälpte oss i striden så vi bör göra någon som är till nytta för dem.
– Vi tänkte först att vi skulle vi kunna göra drivaxlar till kollektivtrafik istället så vi tog kontakt med ett företag i Bologna som tillverkade elbussar. Staten är inblandad i busstillverkning så det var vårt första förslag till regeringen. Men där kom vi inte riktigt ända fram, istället hittade vi en annan väg.
– Nu arbetar vi för att starta ett kooperativ, att ta över fabriken för att börja tillverka solceller. Vi har kontakter med ett italienskt företag som vill göra kolbaserade solceller, alltså utan sällsynta och miljöskadliga metaller, berättar Massimo.
Det skulle onekligen vara en blinkning till historien om vi får se en sådan omställning, från bilindustri till förnybar energi, här i Campi Bisenzio. Det var nämligen just här som förbränningsmotorn första gången såg dagens ljus, åtminstone om man frågar i Italien.
Genom denna inriktning på omställning har de även fått allierade i den unga klimatrörelsen Fridays For Future, en i den rad av organisationer som stöttat de stora demonstrationer för GKN-arbetarna som hållits i Florens, den största med uppemot 40 000 deltagare.
GKN-arbetarnas strid har även skapat en rad kontakter bland forskare och andra som hjälpt dem med planering och tekniska råd. Mitt under vårt samtal kommer en av dem in genom dörren, Francesca Gabbriellini som doktorerar på kooperativ och deras roll i den ekologiska omställningen vid universitetet i Bologna. Hon är här för ett möte och har länge varit djupt involverad i stödarbetet, både med det rent praktiska och organisatoriska men även som en del av den arbetsgrupp som arbetar med planerna för omställning av fabriken.
– Under ockupationen har vi kunnat bygga upp en egen avdelning för forskning och utveckling, Tekniska och vetenskapliga kommittén, som varit central när det gällt att göra tekniska planer för omställningen, berättar Massimo.
Intervjun utvecklas mer till ett samtal om omställning och självorganisering när vi avbryts av att en man från myndigheterna knackar på. Han vill ha med Massimo Barbetti för att inspektera några av de maskiner som domstolen har förklarat vara i kvarstad. De ska säljas på auktion för att få in pengar till lönerna och jag får följa med in i produktionshallen.
Den är stor och modern. Ett svåröverskådligt antal automatiserade celler med robotar och andra digitalt styrda maskiner står tysta och stilla. Här och var har olja läckt ut på golvet men allt ser ut att vara i gott skick, som om det var en helgdag och produktionen skulle återupptas när som helst.
Men får de verkligen sälja maskiner, frågar jag Francesca som följer med in, när Massimo visar upp en monteringsrobot och dess kringutrustning för myndigheten.
– Ja, svarar Francesca, de här maskinerna kommer inte att behövas för solcellstillverkningen och visar att hon är betydligt mer än en forskare. Hon är en del av kampen på GKN och kan både produktionen och striden på detaljnivå. Hon rör sig hemtamt i fabriken och sätter sig självklart ner bland arbetarna när vi tar en öl i baren på vägen ut.
Det är med lätt hjärta jag går ut genom fabriksgrindarna. På andra sidan vägen ligger ett gigantiskt köpcentrum och från dess parkeringshus vajar en stor banderoll där de anställda uttrycker sitt stöd åt GKN:s arbetare och deras kamp, ett av många bevis för vilken roll kampen här fått.
Allt är naturligtvis inte bara solsken på GKN. Ett antal av fabrikens arbetare har sökt nya jobb och försvunnit när det blivit för svårt att leva under de knappa villkoren. Det finns heller inga garantier, varken för att de lyckas ställa om produktionen eller hålla den vid liv på sikt. De lever fortfarande i en kapitalistisk ekonomi med allt vad det innebär. Som arbetarna vid Lucas Aerospace som stred för omställning i 70-talets Storbritannien konstaterade om den omtalade plan som myntade begreppet “alternativ produktion: ‘Det går inte att bygga öar av förnuft i ett hav av oansvarighet.’”
När jag skriver detta, en dryg månad efter mitt besök, får jag via mejl flera positiva nyheter från Campi Bisenzio. En ny lag kommer att ge företaget bidrag för att betala de anställda för en del av den tid de gått utan lön. I dagarna har en radikal borgmästare från det lilla vänsterpartiet Sinistra Italiana valts i Campi Bisenzio, ännu en stödpunkt för GKN-kampen. Och planerna för att ta över fabriken och ställa om den till produktion av solceller fortskrider. Går allt enligt plan kan produktionen komma igång under 2024.
Hur det än går har den historiskt långa ockupationen på GKN ändå redan betytt mycket i ett Italien där arbetarklassen och fackföreningarna trängts tillbaka dramatiskt under lång tid, där reallönerna minskat i över 30 år och fascismen parasiterar på människors hopplöshet.
Den har väckt hopp och visat att det går att ta sig an ett multinationellt företag också i en fråga som är så svår och omfattande som en fabriksnedläggning. Inte minst har de visat på ett sätt att organisera kampen som brutit med det slentrianmässiga fackliga arbetet och genom tålmodig och långsiktig självorganisering underifrån byggt upp en gemensam styrka som i sig skapat entusiasm långt utanför fabriken. Att de dessutom knutit sin strid till större intressen och behov i samhället har förvandlat en lokal kamp för jobben till en fråga som berör miljoner.
Lars Henriksson
