Artikeln har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
På Svenska Dagbladets ledarsida i söndags, den 22 november passerades ännu en gräns.
Då menar jag inte Tove Lifvendahls huvudledare med rubriken Låt inte jämlikheten skörda fler liv.
Lyft ner jämlikheten från piedestalen, skriver hon med anledning av Coronapandemin. Låt alla använda sina egna förutsättningar för att hindra smittspridningen.
– Bejaka att resursstarka kan göra mer och skydda sig bättre … Välkomna filantropi. I denna sak finns ingen åtskillnad mellan egenintresset och solidariteten, eftersom vi vet att människor lever under ojämlika villkor och kommer att ha skilda förutsättningar att överleva sjukdomen.
I klartext: Låt de rika köpa sig förbi vårdköerna genom privata sjukförsäkringar, låt dem dränera marknaden på tester som den offentliga sjukvården har brist på – och naturligtvis, låt de välbeställda för en nätt summa framåt årsskiftet få vaccinera sig före alla andra.
Nej, en sådan perverterad syn på den solidariska välfärdens och jämlikhetens konsekvenser är ingen nyhet. Det är vardagsmat där sedan länge.
Jag syftar istället på hur fascismen trivialiseras i en ledarartikel av Inger Enkvist. Där återfinner man formuleringar som man inte kunnat läsa i den tidningen sedan 30-talet
Inledningsvis rör sig Enkvist hemvant i Trumpismens grumliga farvatten när hon skriver att:
– Under sommarens oroligheter i USA hördes två uttryck: ‘Black lives matter’, BLM, och ‘antifa’. Båda rörelserna hör till yttersta vänstern och vill avskaffa kapitalismen och BLM dessutom familjen.
BLM är den mäktigaste och bredaste massrörelse som USA skådat sedan 1960-talets medborgarrättsrörelse och Vietnamdemonstrationer. Det har för Trump varit en – och inför sina egna anhängare dessutom framgångsrik – taktik att likställa denna stora sociala rörelse med den lilla grupp som pläderat för mer våldsamma metoder, och därmed demonisera allt som “antifa”.
Enkvist återger okritiskt denna uppfattning (till och med de högerextrema facebooksidornas älsklingspåstående att BLM vill avskaffa familjen. Det går tillbaka på en intressant diskussion om vilka sociala strukturer som bäst kan skydda de boende i svarta områden).
Men verkligt bekymmersam blir artikeln när den ska diskutera vad fascism egentligen är.
Begreppet fascism började först användas i Italien på 1920-talet, skriver Enkvist.
– Det handlade om förnyelse, ungdomlighet och livskraft…
Hon fortsätter: Det är svårt att definiera den fascistiska ideologin, men “de tydligaste dragen är estetiska som betoning på uniformer, parader, manlighet och fysisk styrka.”
Enkvist har länge varit en älsklingsskribent på diverse högersidor. Där har hon fått ge utlopp för sin livsuppgift att attackera den svenska skolan och framför allt de okunniga studenterna. Vi kan lätt konstatera att de knappast kan vara mer okunniga än professor Enkvist själv när hon reducerar fascismen till en strävan efter förnyelse, ungdomlighet och livskraft och ser nazister och fascister som några som vill klä sig i snygga uniformer, visa musklerna och paradera lite grann.
Mussolinis “ungdomliga förnyelse” av Italien ledde raskt fram till avskaffandet av alla demokratiska strukturer och rättigheter. Och Hitlers välklädda stormtrupper visade i handling sin fysiska styrka genom att bokstavligen krossa allt motstånd och sända sex miljoner judar i döden.
På den tiden kunde man höra den svenska borgerligheten hylla Mussolinis nyordning – tågen gick ju äntligen i tid. Och inom högern var det vanligt att försvara Hitlers maktövertagande med att det var nödvändigt för att hålla arbetarrörelsen i schack.
Som bekant kom såväl Mussolini som Hitler till makten på laglig väg, med konservativa och liberala partiers stöd.
Men efter andra världskriget var dessa idéer misskrediterade för generationer framåt. Antifascismen blev en central del av hela efterkrigstidens ideologiska tänkande, skriver historikern Alf W Johansson, och den innefattade också högern.
Det är därför ett bråddjup som öppnar sig på högerns viktigaste ledarsida idag.
Så, hur långt mot avgrunden är högern beredd att gå?
Flirten med Sverigedemokraterna, kampen om de främlingsfientliga väljarna och trycket från privatiseringsfanatikerna på Timbro att krossa vad som kvarstår av den gemensamma välfärden har redan satt avtryck i program och politiska utspel. Måhända är Timbros utgivning av boken Against Democracy, en ohämmad propaganda för att den liberala demokratin måste ersättas med en meritokrati, en skrämmande fingervisning om högerns färdriktning.
Kjell Östberg
