Den terroristiska IS-fascismen vädrar möjlighet till återkomst.

Hur har frågan rörande de fängslade IS-terroristerna hanterats?

Bekymrade kommentarer kommer från ledare och massmedia här i väst inför det faktum att tusentals I.S.-terrorister nu kommer att ta sej ut ur de fängelser de hålls i i norra Syrien.

De som vaktar dem, soldater i YPG och SDF (militära enheter i Rojava) måste ju prioritera försvaret mot den turkiska invasionen. Redan verkar flera flytt, framförallt I.S.-kvinnor.

De kurdiska myndigheterna i Rojava (det befriade området i norra Syrien) har sedan lång tid tillbaka bett europeiska regeringar att hämta de I.S.-krigare som är medborgare i olika europeiska länder. De flesta, bland dem Sveriges regering har vägrat.

Det är bättre att dom rannsakas och döms i regionen där dom befinner sej, har de svenska myndigheterna linje varit.

Vad det handlar om är att Sveriges regering inte vill hämta hem medborgare som slagits i I.S.

Man viker sej för en ogenomtänkt åsikt som finns hos många i Sverige, framförallt bland SD-sympatisörer och andra främlingsfientliga. Nämligen att de som slagits för I.S. inte ska få återvända till Sverige och helst berövas sitt medborgarskap. Att man inte kan göra en människa statslös bekymrar inte de populistiska politiker inom borgarpartierna som vädrat denna åsikt. Och regeringen viker sej.

Tänk efter vad detta betyder. Det betyder att kurderna som offrat 11 000 kämpar i kampen mot I.S. dessutom ska bära bördan av att ta hand om fångarna, de europeiska medborgarna. De har offrat livet men de svenska myndigheterna vill inte ha besväret att ta hand om de svenska medborgare som kurderna fängslat. Allt ska lastas över på kurderna som fört kampen mot I.S. i allas intresse.

Det betyder också att barn till I.S.-anhängare som sitter i lägren får fortsätta att leva under de mest vidriga omständigheter. Sveriges vägran att ta hand om barn (som är helt oskyldiga till sina föräldrars brott) strider mot allt vad FN-deklarationer och barnkonventioner heter. Det påminner om hur barn till de s.k. “tyske-jänterna” i Norge behandlades efter andra världskriget (Barn som kommit till i relationer mellan tyska soldater och norska kvinnor). Norge har nu officiellt bett dessa nu vuxna barn om ursäkt.

Kurderna har försökt agera humant men har inga resurser att ta hand om dessa fångar på ett vettigt sätt.

Europas ledare tyckte det var bra att kurderna krossade I.S. men vill inte lyfta ett finger själva.

Nu ser vi resultatet. Den Turkiska invasionen ger dessa I.S.-terrorister möjlighet att fly och återuppta sina aktiviteter. Saken blir inte bättra att många bland de syriska legoknektar (ur Fria Syriska Armén) som slåss på den turkiska sidan uppenbarligen sympatiserar med I.S. och kan komma att aktivt försöka befria fångar.

Hade europeiska regeringar hjälpt till och tagit hand om de fångar som är deras medborgare hade naturligtvis situationen varit bättre.

Den hade också varit mycket bättre om inte europeisk vapenindustri försett Erdogan med vapen.

Kurderna känner sej förrådda och utlämnade. De har fog för dessa känslor.

Peter Widén

Liknande artiklar: