Något driver en till att sätta igång en specifik målningsprocess. I det här fallet är det ett foto jag tog i början av 1980-talet. Min mamma och grannen pratar med varandra över balkongerna. Viktigast för mig är att fånga mamma karaktäristiskt på nåt sätt, men det måste också bli en bild som i sin helhet fungerar.
Det är inte bara måleri med akrylfärger utan jag använder också collage här: färgade papper limmas fast med hjälp av tapetklister och färg som är blöt.
Med hjälp av de färgade papperen försöker jag få stora ytor att fungera. Jag har ett begränsat antal färger på papper. Att få till en målning är bl a kompositionella problem – ställa samman färger, former och ytor – göra bilden fungerande, göra den värd att se en stund på.
När man bygger upp bilden så är inget heligt, olika delar kan målas över när så behövs för helhetens skull, man måste rensa – få upp stora, rena ytor som öppnar upp bilden igen – här är de färgade papperen bra. Jag limmar över småplotter, som t ex alltför många utstuderade tegelstenar eller alla balkongernas perspektivlinjer som finns på fotot, istället ser vi figurernas kontakt med varandra.
Den uppdrivna färgglöden måste ha sina motpoler i svalare partier – endast några karakteristiska detaljer är viktiga; vilka utkristalliseras efter hand, de andra får stryka på foten för helhetens skull. Bilden ska dra in och drabba betraktaren omedelbart, därför inget småtjafs där blicken hänger upp sig.
Uppfinningar sker som lyckliga infall i ögonblickets hetta: varför inte dra en enkel kontur för överarm och axel istället för att måla ut hela armen? Bilden kan ta egna vägar – det senaste penseldraget bestämmer nästföljande.
Lite som en fältherre arbetar man över hela ytan samtidigt. Ivrig att nå ännu ett steg längre än man brukar måste man ändå i hettan var kall nog att spola det kanske för granna man tycker sig fångat – väntar man för länge att gå på där (kill your darlings) är det som om att ha målat in sig i ett hörn – då krävs radikala tag för att få bilden på fötter igen.
När är den färdig? När den känns färdig. Oftast jobbar man om bilden under flera dagar och nästa morgon ser man något som stör. Blicken ska kunna vandra runt utan att hänga upp sig på någon färg eller yta som inte har samband med helheten.
Nästa morgon när man är tillbaka brukar ögonen vara vakna för det som inte fungerar och man får fortsätta. Genom att ha flera målningar igång samtidigt och låta den målningen vila för en tid, medan man jobbar med andra, ju friskare ögon då den tas fram igen.
Text & Bilder: Tommy “Bimman” Andersson
